En dag vet vi iallafall vad vi tycker om.

Jag sitter på ett fik på det största och mest kända torget i Thessaloniki. Inte långt härifrån finns ett annat torg där judar sköts till döds av italienare under andra världskriget. I onsdags var det Greklands nationaldag, frihetsdag, då de, vi, minns hur vi blev självständiga från det osmanska riket. Grekerna har upplevt enormt mycket plågor. Ni vet inte hur många krig de har tagit sig i genom. Hur många inbördeskrig. Den kamp som råder nu är den ekonomiska. Det finns inga jobb, och många behöver två arbeten för att kunna få hushållet att gå runt. Matten går inte ihop. Det som nämnts är problem, kaos och olycka.

Jag upprepar mig igen. Jag har en familj som älskar mig, tak över huvudet, hälsan med mig (vad jag vet). Men majoriteten av det jag skriver om är om alla dåliga känslor jag känner. I skrivande stund sitter jag på det här torget, utan wi-fi, väntandes på en ny klasskamrat, med ett anteckningsblock stort som en handflata framför mig. Blicken kan inte riktigt få en panoramabild av torget, jag sitter för nära en buske och det är annat folk som sitter i vägen. Musiken som spelas är bra. Det är livligt, stämningen är trevlig. Enkel. Jag kanske bara ska njuta av den här stunden. Den kanske inte sker igen. Varför skulle den inte ske igen? Jag kanske blir påkörd på vägen hem. Kanske får fnatt och tar ett plan hem imorgon. Eller ett plan någon annanstans. Jag kanske drömmer allting, allt jag hittills upplevt har inte hänt så att säga. Men att sitta så här,och bara vara, här i nuet, kanske är och blir en unik stund. Och om det är så, är jag lycklig nu? Är jag lycklig där jag är idag?

Olycklig är jag inte. Ofta senaste halvåret har jag insett och analyserat, ibland till och med fokuserat på hur meningslöst detta jävla liv är. Det bara är det. Att komma till. Leva. Dö. Som ett långt lidande som jag ändå kan må bra i genom. Som jag kan älska i genom. Men jag är inte olycklig. Skulle någon kanske kunna göra en bra skala mellan OLYCKLIG och BEKYMRAD? Vilket ord skulle då passa in på mig?

Gäster får alltid något ätbart till drycken de beställer i Grekland. Kaffe som vin.

Så i denna stund, just detta nu, som jag tydligen inte kommer att uppleva igen: är jag lycklig där jag är nu? Om jag skulle betygsätta mitt liv skala 1-10, vad blir det? Vilket nummer är det, och vilket nummer skulle jag vilja att det är? Var är det ballt att vara nöjd och glad? Jag vet inte. Vem var geniet som kom på lagom? Satte han eller hon en femma på sitt liv? Det känns onödigt och orättvist att vi tänker sådana här tankar då vi är så unga. Jag är ung. Tycker jag. Jag har nog precis levt en fjärdedel av mitt liv. Kanske en femtedel. Och ändå vill jag sätta ett ord eller en hel enkel felfri mening på vad jag är i dag.

Hur kommer det sig att den sista man lyssnar på är sig själv? Jag skrev till min kompis Jacqueline i veckan, att vi aldrig kommer veta meningen med livet. Vissa frågor behöver inte besvaras. Vi kommer lära oss vad en själv tycker om, och inte tycker om. Vad vi vill säga ja och nej till. Och jag blir tvär, galen av att kunna säga det till många andra men inte till mig själv. En dag kanske jag säger ja till mig. Och till dess så kanske jag kanske bara ska sitta här, tyst, på ett café i en fantastisk stad och lyssna på jazziga covers av Avicii och tycka att livet är mycket härligare än allt annat vi inte vet om.

Thessaloniki, Grekland. Min bild! 

Thessaloniki, Grekland. Min bild! 

Jag är 13 år och alkohol är inte spännande ännu, jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor men det är nog bäst att jag blir ingenting

”Hur är det i Sverige? Vad äter folk? Vad jobbar ni med? Vad är det för typiska traditioner?” frågade läraren.
”Jo, för det första är det precis som i USA, att New York och resten av USA är två olika världar. Stockholm skiljer sig mycket från resten av Sverige. Folk vill bli jurister, ekonomer eller mediamänniskor. I och för sig vill jag bli copywriter eller något sådant, så jag är inte mycket bättre själv. Vi är inte speciellt religiösa. Ni går till kyrkan varje söndag, vid påsk och vid julen. Vi går när det är skolavslutning. Och om något gifter sig eller om ett barn ska döpas. Traditioner finns, men det är mest en anledning att kunna dricka mer än vanligt. Vi har väl blivit lite som ryssar. Det är alltid mycket alkohol inblandat. Och nej, jag är väl inte bättre själv” svarade jag. På taskig grekiska.

Jag har varit i Grekland nu två veckor. Det har inte varit bärs på stranden efter lektionerna eller abnorma mängder frappé om kvällarna längst strandpromenaden. Lite för att det mest varit grått och kallt. På morgonen kan det vara soligt och varmare, men på eftermiddagen blir det kyligt och blåsigt igen. Utan för att jag har blivit 13 år igen. 

Jag åker buss till skolan. Jag sitter där i 3,5 timmar. Jag åker hem. Jag stannar hemma. Läser lite. Uppdaterar Instagram lite. Mycket. Går och lägger mig, och sover minst nio timmar. Förra veckan kändes en vecka som en månad. Nu känns två veckor som en månad. All denna vila jag tillåter mig själv är som en lång utandning. Det är som om jag väntar på att damm ska komma ut ur strupen. Jag har en ganska rolig ny klass, fick hoppa upp en klass för att det var lite för enkelt i den första. Och det är roliga personligheter i den nya, men jag orkar inte lägga energi på att hänga efter skolan. Orkar inte lära känna några nya. Ens på helger. Familjen jag bor med, har en dotter som pluggar i Sofia, Bulgarien, och en son som gör lumpen. Han är hemma tre gånger i veckan ungefär och det är nog han jag hänger med mest. Snackar lite skit vid köksbordet. Kanske åker till något fik på kvällen. Han lär mig värdefulla ord som galen, knäpp, jag orkar inte, lumpen dödar mig, osv. Dock sammanstrålades jag med två svenska tjejer i den första klassen också, Lovisa och Clara. Dem är härliga.

Även om dagarna inte består av skrattattacker eller jakter efter gyros, så är det ganska nice att göra inget. Jag läser mycket istället. Tänker på vad jag vill skriva. När de frågar om jag vill ha öl eller vin till maten så säger jag att jag bara dricker på helgerna. I fredags och fredagen innan drack jag. Men det kändes mest som ett jaha. Fanns inget sug eller spänning. Knappt gott. Istället så doppar jag en tesked i familjens stora honungsburk. Det är något grekiskt guld från Halkidiki som är, ja som guld. Det är en len sirap som tar över hela tungan och gommen och är lite bitter men så söt. 

I stora drag mår jag väl bättre. Händerna skakar inte. Med stor kraft försöker jag leva i nuet, carpa, och tänka att det som händer i juni när kursen är slut, det händer då. Men jag kan inte låta bli att tänka framåt. På morgonen vaknar jag med motivation och vilja. Jag ska fan vara bäst i denna grekklass! Jag är ju GREK. Jag kan bara vara bäst! Men så blir klockan 12, livslusten sugs ut. Längst bak sitter jag, glömmer all grekiska jag kan. Jag förstår när jag lyssnar, men har ingen aning om hur jag ska säga det jag vill. Istället rymmer jag bort till dagdrömmandet och försöker intala mig själv att jag lider av hybris och förmodligen skulle göra bäst i att kasta alla drömmar långt bort så det enda dessa drömmar kan nå är hobbyverksamhet. Skrivdrömmarna. Så möter man någon på stan som berättar om dennes intressen, och pushar denne till att göra det den vill. För man ska följa sina drömmar. Det ska jag också! Jag vet inte hur jag ska göra det själv, det är lättare att uppmuntra andra. Jag kan inte vara två personer mot mig själv, en som pushar och en som tar emot detta. 

En klapp på axeln är att jag äntligen gör det jag gör här i Thessaloniki. För det har jag velat göra sedan jag var 15 år, och nu gör jag det. Jag ville läsa litteraturvetenskap sedan jag läste någon gång under gymnasiet att alla som jobbar i TV studerat det. Och jag gjorde det. 

Herre, denna text är lika obalanserad som vädret.

Varför jag tycker om att blogga

Denna blogg är för mig ett rum där idéer och tankar blir till text och bevaras i ordning. Jag skulle mig kalla mig hyfsat öppen kring mina funderingar och vissa stunder, men ännu kanske jag inte är en blottare. Jag tror inte jag är riktigt bekväm ännu i min omgivning för att kanske berätta vilken färg mitt kiss var idag, hur jag alltid snor kokosprickar med vitchoklad vid naturgodiset i alla matbutiker, vad jag egentligen tycker om folk eller hur min hjärnas egentliga jargong är, alltså hur jag 267 gånger rådgör md mig själv och tänker över mina beslut när de redan är tagna. Det jag idag funderar över, är varför vi som öppnar oss för omvärlden vill läsa om andra blottare. Hur naket kan det bli?

Jag läser nu om den fjärde kampen av Karl Ove Knausgård. Det finns sammanlagt sex stycken Harry Potter-tjocka böcker om honom själv. En helt absurd hybris som jag inte kan få nog av. Jag kan fullkomligt längta tills det bara är jag och Karl Ove någonstans i Norge, på bussen hem från skolan . Jag vet inte om jag vet mer om honom än vad han gör, om min bild av honom är densamma som han tror att han är. Han är rätt rå ibland, fullkomligt detaljerad från vrån mellan benen till tankarna om himlariket. Och jag vill veta mer, veta allt. Jag läser Martin Kellermans serie "Rocky". Även om det är en mindre satir på verkligheten kan jag inte sluta läsa den heller. Att kunna läsa om någon som berättar allt om sig. Det är som att tappa en vän som aldrig frågar hur en själv mår, vilket är så skönt varje morgon (för oss som läser DN). 

Det är lite som när du sitter med din bästa vän, eller ännu bättre, en vän du inte träffar ofta men avgudar och "klickar väldigt bra med". Ni sitter vid ett bord, ätit middag, helst en vardag, det fanns alkohol inblandat, salongsberusningen har skapat små moln under er och ni flyger iväg. Men det är bara en av er som talar. Det finns absolut inga spärrar. Historierna väller ut. Eller det är inte historier, utan det är minnen. Känslorna kring det som hände kring dessa minnen. Sanningarna kommer. Sanningarna om känslorna som kom då något annat hände. Och även om just det som denne berättar inte hände dig, så känner du ändå igen dig. Det tillfredställande i denna ringa stund är att du är lyssnaren här. Personen du sitter med pratar och pratar och pratar, och du är stum. Du vet inte vad du ska säga, för det ska inte finnas något svar på tal. Om denne vän hade varit en bok, så hade du börjat gråta när du känt mellan tummen och pekfingret att det bara är 10 sidor kvar. Men vid en konversation som denna, vet du inte när det är slut. När det är vardag bör det vara när flaskan med vin är slut. Är det sommar så är det den stund när solen går upp. Och i Sverige är det inget man lätt ser, men man känner att solen reser sig. Och vet du vad som gör mest ont? Allt du nyss hörde från din vän kommer du aldrig få höra igen. Du kommer kanske ihåg någon mening, något ämne. Aldrig kommer du få höra om detta samtal igen. 

Men när jag läser kan jag det. Jag kan läsa om det jag nyss har läst. Framförallt vill författaren att jag ska kunna läsa om en sådan stund igen. Jag vet inte om det är kanske det jag vill få fram i min blogg, för jag skriver utan att tänka. Det jag tänker skriver jag just nu. För när jag skriver som jag gör, då är det väldigt nära de samtalen jag vill nå. Då ingen eller inget hindrar dig från att yttra  dig. Då kanske det kommer fram vilken färg du såg i toaletten imorse, eller vilken viktig rutin det är att ta ett var runt naturgodiset. Men framförallt så får dem där 267 tankarna komma ut och florera. Så länge du tycker något är du någon. 

Det här är sån här skit jag skriver när jag inte kan sova, för då väller det bara ut. Den här meningen skriver jag på dagen, när jag typ "godkänner" att jag skrivit detta. Lite som "Write drunk, edit sober".

Γεια σας , είμαι μια χαρά ! (Hej på er, jag mår bra!)

UPDATE: Jag ska bo i Thessaloniki, Greklands nästa största stad som ligger i norra Grekland, till och med juni för att studera grekiska fem dagar i veckan. Detta är något jag har velat göra de senaste fem åren. Beslutet togs när jag var i Costa Rica och kände att jag absolut inte vill hem.

I fredags landade Aegan Flight A3111 på Thessalonikis flygplats. Jag möttes av familjevänner med blommor, pussar och kramar. Vårt första stopp var på IKEA för att äta lunch. Detta var inte på mitt initiativ. IKEA här ser ut som IKEA Kungens Kurva i Stockholm, men mindre. Och istället för potatismos får man pommes till köttbullarna. Och det är olivolja och oliver i salladen. Därefter åkte jag och en av dessa, Dimitri, för att titta på en lägenhet i stan nära skolan. 
"Om du inte vill bo där, då tittar vi på nästa. Om du inte vill bo där, åker vi till Vasiliki. Du kan bo hos Lefteris, hos mig, hos Effie, var du vill! Du väljer!" säger Dimitris. Och alla andra. Samtliga är oerhört måna om var jag ska bo och vad jag vill göra. Vad jag vill äta. Om jag vill duscha, osv. Notera att detta är inte släktingar, utan familjekompisar till mina morföräldrar från början. Våran familjer har gjort mycket för varandra, och därför skapas ett typ av blodsband mellan oss. Jag är nu kusinen från Sverige. Den här släkten är stor, min i Sverige är rätt liten. Där har jag en bror, några sysslingar, fyra halvkusiner som jag inte träffat på år. Min moster med familj bor i ett annat land. Farmor och hennes man, mormor och morfar. Här har jag fått fyra nya farbröder, två mostrar och tio kusiner över en helg. Hos den moster jag bor hos är barnen på vift, sonen gör lumpen utanför Thessaloniki och dottern pluggar till tandläkare i Sofia, Bulgarien. Dottern som jag ännu inte träffat, pratar jag i telefon med varje kväll. Helt sjukt. I söndags var sonen hemma frå lumpen och vi besökte en av hundratals caféer i stan. Grekerna kan cafémysinredning. Och det är fullt med folk överallt, även om det regnat varje dag sedan torsdags.

Jag hade min första lektion igår. Universitetet heter Aristotelos där 50 000 elever studerar, vilket gör Thessaloniki till universitetsstad och mer modern, vill säga, mindre konservativ än andra grekiska städer. Toaletterna är som i Indien, håll i marken utan toalettpapper. Klassrummet är litet, eller anpassat för den lilla klass vi är. Vi är ett dussin själar från hela världen som har möts i mitten. Denna greksallad härstammar från Australien, England, Serbien, Bulgarien, Syrien, Togo, Kongo, Sverige. Det är till och med en präst från Ryssland med oss. Jag trodde han skulle välkomna oss nyanlända, men snällt satte han sig längst fram i klassrummet. 

Bilden är förvisso tagen hemma i Stockholm, men det är ungefär såhär jag mår. Lugn och bra.

Bilden är förvisso tagen hemma i Stockholm, men det är ungefär såhär jag mår. Lugn och bra.

Första lektionen bestod av mindre presentation av skolan, de grekiska bokstäverna och några verb. Tempot verkar vara ganska högt, men det uppskattar jag. Jämfört med flera andra i klassen så bor jag iallafall med greker, vilket gör att min lektion börjar då mitt alarm ringer. Kanske borde byta ut Veronica Maggios röst att vakna till, till kanske.. Antique? Haha, OPA OPA, OPA OPA!

IALLAFALL, JAG MÅR VÄLDIGT BRA OCH JAG ÄR BARA TRE TIMMAR FLYG FRÅN STOCKHOLM OM JAG VILL HEM!

@juliaselfie has unfollowed you on Instagram

"Why are you shaking? Look at your hand."
"I don't know. I been waking up like this for a while."
"Can I feel your heart?"
...
"It's the same. Titititititi... It's like a ticking bomb."

Fysiken har gått förbi sinnet. En reaktion har slagit ut, slagit till. Håret faller, pulsen är varierad, ett tryck över huvudet, sår vid munnen. Jag tror att stress är en sjukdom du föds med, men som kan botas av förändringar. Jag upprepar mig om detta ämne, för det är inget annat jag ser och känner så starkt dagligen.  Det värsta är att vara medveten om den, men förneka den. Och det är samma tankar, som handlar om vad göra nu och vad göra sedan. I skrivande stund är jag lite lättare och mer till ro, för jag vet vad som komma skall de kommande tre månaderna. Men de här tre veckorna i Sverige efter Costa Rica och USA har tagit stor energi.

I lördags när jag vaknade gick det upp för mig. Jag måste börja lista upp vad jag måste göra för att må bättre. Först skrev jag Avsluta Facebook. Det kommer förmodligen att hända snart, troligtvis när jag är i Grekland. Sedan skrev jag Förminska Instagram. Skillnaden mellan Instagrams och Facebooks uppdateringar om "dina vänner" är att Facebook postar ALLT som händer utan att man valt det själv. På Instagram väljer du vad du delar med dig av via bilder och du väljer vilkas bilder du vill ta del av. Rätt enkelt. Och jättebra. Jag är en sådan människa som vill veta allt om allt och alla. Därför har mitt Instagramflöde bestått av familj, nära vänner, vänner, bekanta, restauranger, barer, Instakändisar, lokala celebriteter, inredningsdesigners. Jag får veta så himla mycket. Och ändå vet jag vilkas uppdateringar jag är intresserad av och det är inte alla jag följer. Därför började jag avfölja massa konton i tisdags. Vad ska jag säga, "ta det inte personligt?". På instagram vill jag se mest balla bilder och vad mina vänner jag, samt folk som inspirerar mig. De jag följt på Instagram följer jag med stor sannolikhet även på Facebook, eller är vän med denna. Vissa behöver jag inte på två ställen. Om jag är nyfiken på vad en människa gör kan jag skriva och fråga denne på Facebook, eller låta det vara och bara undra. Precis som meningen med livet, vissa saker behöver inte besvaras. Allt detta låter så blaj och fånigt, men jag är säker på att jag måste sätta hästlappar för mina ögon för att kunna se mitt egna mål. Jag jämför mitt liv med andras hela tiden, jag kan inte göra det längre. 

Efter att jag slutat följa lite folk, listat upp lite saker jag vill och behöver göra, insett att jag ska byta stad i tre månader börjar saker och ting bli lite lättare. Det är också bra att le lite mer. Det är ju faktiskt härligt att vara glad.

Jag kanske missar något om jag går och lägger mig.

Jag gick till en PT en gång på Sats. Jag frågade varför jag inte blir smal. Han sa att jag åt för mycket. Om du äter för mycket kommer du inte bli smal(are).
Jag såg mig själv i spegeln en natt. Jag frågade varför jag inte går och lägger mig. Jag svarade att jag väntar på att något ska hända, fast jag vet inte vad. Om jag inte vet vad jag väntar på så kan jag lika gärna gå till sängs. 

Men jag kan inte, det går inte. Jag har så otroligt svårt att släppa dagen. Dygnet är för kort. Eller så kommer jag på för sent hur värdefull dagen är. Det tar mig alltså en soluppgång och en solnedgång tills jag inser att man borde göra något värdefullt av dagen.  Men nu när jag skriver inser jag något annat. Jag kanske blir lugnare. Det vill säga, jag kanske orkar eller våga slappna av. Det är färre som hör av sig efter klockan tio, det är färre som jag kan höra av mig till. Jag kan skriva till någon och inte behöva frusta om jag inte får svar inom en timme. Skriver jag till någon på dagtid vill jag ha svar, helst nu. 

Att lägga mig innan klockan tio finns inte, och ändå är det enda jag längtar till. Att få somna om också, för det är så obeskrivligt skönt. Att titta upp, vända sig om, och somna om. Som om inget har hänt. Det är inte roligt att sova ensam heller. Att känna en annans kropp mot sin rygg eller att låta sin egna hud vila mot någon annans rygg är ultimat. Då är två nära och fler världar ifrån. Du kanske drömmer, i min sömn är allt svart. På semester med familj eller kompisar är det bara en skön trygghet att ha någon annan i rummet. Om det är något kan man bara peta till lite. Eller ligga och titta. 

I väntan på barn.

Nej, jag är inte gravid. Framförallt har jag ingen att bli gravid med. Men fantasier om ett eget barn och uppmärksamheten av andras är ändå ganska spännande.

Det började för två somrar sedan. Jag drömde att någon gav mig ett barn, nästan kastade det i min famn och sa "det här är ditt barn". Jag tittade på barnet förbryllat. Vad var det här? Vem är du? Sanningen är, jag vet inte vem du är, men jag älskar dig obeskrivligt. Utan tvång eller ens en uppbyggd kärlek. Jag har hållit dig i min famn i några sekunder och du är det absolut bästa jag vet. 

I helgen jobbade jag i en kaffe- och tebutik i Bromma Blocks. Min kollega var på lunch, så jag stod ensam i butiken, det var inte andra kunder inne heller just då. In kommer ett par, någonstans mellan 35-40 år. Mannen med påsar under ögonen, kvinnan utan smink. Och deras lilla barn. Jag kunde nästan inte fokusera på att trycka på kassarnas knappar, utan jag fastnade för barnet. "Vilken färsking!" utbrast jag. Hon eller han var så liten, det gick inte att inte lägga märke till. Jag tror till och med att jag försökte lura mig själv att det lilla knytet doftade grädde. Efter att de hade betalat gratulerade jag dem. För det är stort. Och de tackade mig flera gånger. Det var speciellt. 

Cissi Wallin (radio- och tvprofil) har höggravid uppdaterat sin instagram under hela förloppet till dess att lillen var född. Det var så sjukt spännande. Ändå är det bara samma fråga, när kommer barnet? NÄR KOMMER BARNET UT? När? När då? Nu eller? En tjej som jag gick på dagis med, Linda-Marie, ska få barn när som helst. Och även hennes uppdateringar är spännande. När när när. Att läsa hur dåligt eller bra man mår under denna tid kanske inte är speciellt spännande, men det känns ändå lärorikt. Hur kommer jag uppleva allt?

Tid och barn måste gå ihop. När kommer barnet ut? När kommer jag lära känna dig? I flera år, under resten av mitt liv kommer jag att få se dig växa. Du kommer förmodligen göra allt jag har gjort, bättre eller sämre. Du kommer förmodligen resa dit jag har rest, eller berätta om en plats jag aldrig hann till. Att få ta hand om ett barn kanske är som att få en andra chans. Viktigast i mitt liv är jag, men eftersom du är en del av mig, så blir du viktigare. För du är någon annan också.

Jag vill ha barn. Mest för att det är så härligt att ta hand om andra, någon annan. Det enda som skrämmer mig är den stunden jag inser att barnet jag håller i är en del av mig. Och en del av någon annan. Det är alltså lite jag, i en annan person. Otroligt. O-troligt. Hur är det ens möjligt?

Jag erkänner mitt syfte med min resa till New York: A tribute to the artist Jason Craighead

I september 2014 var jag på en kortare resa i New York. Det var en speciell resa, jag började att skriva om mina dagar där på den här bloggen. Jag kommer inte ihåg vilken, men under en av dessa dagar gick jag omkring någonstans på Lower East Side. Jag fastnade utanför ett galleri när jag såg en tavla. Tavlan var målad av konstnären Jason Craighead. Nu när jag var i Santa Barbara var jag tvungen att höra av mig, och tacka. Och jag fick svar. Och det betyder så otroligt mycket. För då vet jag, även om vi aldrig har setts eller aldrig kommer att synas, att vi har levt i samma värld.

Dear Mr Craighead,

In September 2014 I visited New York City. I was a tourist, trying to be a citizen, for almost a week. Several times I’ve been in California, where I’m writing from at the moment. I don’t have family here, some friends in cities all over this western state, but what I got is some kind of love for the area. Anyway, during my… vacation, in NY, I spent a lot of time alone. Escaped from my friend I was about to visit, not only my life back home in Sweden. I couldn’t stand anyone, not a single person. So I walked. And walked. And walked. The whole week. Up and down, with feelings of me seeing the same types of areas and buildings. And I think it was the third or fourth day, I past Cheryl Hazan’s gallery. Normally those days, I pasted everything but coffee shops. But that moment, I turned my head right and saw your painting.

”Word Magic”

And I stood outside for maybe three minutes. I couldn’t get enough, so I walked in. I didn’t care about other objects, but this painting. Word Magic? I couldn’t find a magic word to describe it. The gallerist came towards me, said welcome. We started talking about the, your, object. I told him it can’t be done. This is what my paintings look like, when I start. Things were too messy, and simple as well. On the same canvas. It is like a written note, I paint without rather thought, to remember the feeling I want to express on the canvas. And then I found the written note. Between thought and existence. Realisation on realisation. I barely can’t stand how many thoughts you could have by one painting. I’m a Jackson Pollock fan, since colors in my vision makes me feel. His paintings are a great mess of colors. But when I compare your artwork, with his paintings, it’s more like he wants to tell us one word, or one feeling, or one thought. By Word Magic, I can’t see an ending. Mostly, since I believe it isn’t finished. And shouldn’t be. Even if the gallerist told me, that this is what you saw in your mind. It’s up to the viewer to end it. Like a poem. 

What I want to tell you, is that I was touched. And still am, I found the painting and use it as a wallpaper on my macbook. What I want to ask you, is if I could use the same image as a wallpaper on my blog. My blog is nothing special, got barely 60 readers per post, but it’s my place in cyber space. 

Thank you for your time. Hope you continue with what you are doing, and chose to be happy.

Best regards,

Julia


Hi Julia

I find it the most beautiful experience in this life when my work resonates deeply within other humans, it gives me a great sense that we are all the same thing trapped in this narrow minded world of general thoughtlessness.....please use the image, just let people know about me...let them know there is a man who is truly alive, very awake and making work from his heart....

Thank you, Julia, for your spirit and kind words....be in touch sometime 

Cheers and good life
Jason

En novell. En sådan som slutar bra.

Flirting?

You started.

I did. You're right, I gave you that note. With my number on.

So where you wanna go with this? Haha, regretting?

Well, what are our options? You leave on Thursday. Regretting? No, nothing to regret.

Hey, it's cool! We just got home. but thanks for a great night.

Not much I guess to expect. You're looking for a longer investment? Or you wanna cuddle under a blanket talking about universe?

How can I expect a longe investment when you leave on Thursday? Wow, that's not quite my forte.

I don't! I was thinking of your point of view. Nah, I went to far. 

Ah shit. I just suck at textning.

It's okay. You're good. Ahh me too, no meaning or emphasis. It's tedious. 

Well tomorrow I'm off all day with no plans. Well maybe the gym but nothing else.

Tomorrow we'll go for some kickboxing around 19, but have no plans either. 

Kickboxing! That's hot. At 7pm?

PM. I did thai boxing a few years ago.

That's awesome! Thai boxing! I've always wanted to take up kick boxing. I think I'd really like it.

Okay, well would you like to do something tomorrow?

I would like to. Would you?

Det var väl en promenad på 20 minuter för att komma från Del Mar Avenue till piren. Det gjorde smått ont i hennes knän av flipflopsen. Flipflopsen var köpta på Mallorca 2007. Samma par bruna Hawaiianas. Hon gick iallafall i genom skolans mark. Klockan var över halv fyra på eftermiddagen och solen var fortfarande varm och stor. Hon hade på sig svarta luftiga kostymbyxor, en svart magtröja i t-shirtmodell och en vit kimono med turkosa leopardfläckar. I vinden blev kimonon som en mantel. Men manteln blev inte ett skydd i solen, utan bara ännu ett lager kläder. Det var för varm mundering nu, så det fick bli en boll av plagget att bära i vänster hand till dess att hon såg piren. 

Ännu en genväg, via den stora fotbollsplanen. Läktaren var av sten, kanske betong. I trapporna sprang studenter och seniorer. Hon gick motsols på löparbanan med längst omkrets. Vid ena kortsidan vek hon av mot en liten väg som gick till ett stängsel. Gallerdörren var låst, men i stängslet fanns det håll, det flätade stålet hade blivit uppklippt någon gång. Väskan kastades över, och ändå rätt smidigt lyckades hon sträcka sig över stängslet utan att riva upp kläderna. Eller sig själv. Vägen till piren fortsatte längst vattnet. Sälarna hon tidigare sett legat och solat på en av flottarna låg kvar. Flotten vilade nu i skugga. Mamman och fölet hade bytt plats. Hon var tvungen att stanna ännu en gång, och föreviga ögonblicket med telefonen återigen. Och sedan fortsatte hon gå. Cyklister och gående delar på den lilla körbanan. När det kanske var 300 meter kvar på piren, drog hon på sig kimonon igen. Fortfarande skämdes hon över sina stora armar. Egentligen var det nästan bara muskler, men de såg så stora ut, tjocka nästan, att hon hellre nu ville gömma dem i kimonons ärmar. Då var det inte bara ryggen som fick en skyddande mantel. 100 meter kvar till piren och hon ser honom. Han har ett stort svart linne, urtvättat, surfstil med tryck på, mörka jeans och mörka sneakers. Hans hår är mörkt. Han ler och går mot pirens första plankor. 

De hälsar. Han ger henne en kyss på kinden. Var han en gentleman, eller hade hon glömt hur en gentleman är? De gick utåt piren, längre fram fanns några restauranger, ett museum, någon butik, och deras mål: en terass med vinprovning. Terrassen och dess hur är även det byggt av plankor. Inredningen där baren ligger likaså. Han hälsar på killarna i baren. Det finns flera hyllor men ännu fler flaskor vin. Etiketterna på flaskorna är nyproducerade. Inga etiketter som ljuger om vinet eller gårdens ålder. "Since 1987" ska inte se ut som "Since 1897" tänkte hon. Hans vän i baren tog fram två flaskor. De smakade vilket de tyckte bäst om, fick var sitt fyllt glas, och gick sedan och satte sig vid ett stort runt bord för fyra längst bort på terrassen. De två stolarna som vätte mot solnedgången blev upptagna.

Och de pratade. Mycket, länge, ja hela tiden. Då han ursprungligen var från England så var hans historier på flytande engelska. Hon hackade sig fram, som om hon glömt allt. De berättade om hur de hade kommit hit, till mellersta Kalifornien från början. De berättade vad de tidigare gjort. Hon frågade, han svarade. Hon lät honom berätta, det var skönt att bara få lyssna. Deras gemensamma nämnare var skapandet. Han målade. Hon log, det var som att få veta en hemlighet, även om det inte var något han pressade fram, eller inte ville prata om. Hon försökte förklara filosofiska tankar om hur hon såg på skapande, genom av vad hon sett dagen innan. 

"There was like an art market here, by the shore yesterday. Maybe it was 20-35 different tents. There where mostly paintings, some sculptures, but mostly paintings. And the feeling like, just hit me. Is was so beautiful. Everything. Not one specific painting, I mean, the paintings were mostly images of sunsets, mountains, oceans, flowers, people, etc. But they all looked so different. What I thought was beautiful with all of this, was the fact that we, people, see the same things but kind of deal with it in different ways. Like what we were talking about, about the view from Inspiration Point. You can see that same sunset every day, and you will have the same feeling about it every time. I mean, we would see the same sunset, get the same feeling, but we would paint it, or express the feeling of it, in different ways. And that was that beautiful moment. How people are so equal but still so different. And all these paintings just show who they really are."

Solen hade nu gått ner. Bakom dem anades en mörkblå himmel, stjärnor tyddes. Framför var himlen mer rosa, lila. Kanske lite orange vid palmernas skuggas kontur. Dem fortsatte att prata om det. Och om varandra. Om deras namn. Om Santa Barbara. Om hans roommates. Mellan allt de sa fanns det små ord som gjorde att gester behövdes, till och med en vänlig klapp på den andres arm. En sådan klapp som betyder, jag vill ha mer. Han drog på sig en tröja över linnet. Han föreslog eventuell bio imorgon med någon efterfest i och med filmfestivalen i stan. Han ville ses igen. Det ville hon med. Klockan närmade sig 19. Han skulle vidare på något möte, det hade han nämnt innan de möttes upp. De hade bara sippat på varsitt glas vin under denna tid. De gick tillbaka till baren. Han betalade. Hon tackade.

Nerför trappan och de var tillbaka på pirens plankor. De gick lite närmare skämtade lite. Hon frågade om öarna längre bort. Vid pirens slut gick det över cykelbanan och stod istället på trottoaren. Bilar åkte bredvid på hög växel. Eller det var ju bara hon som hade en hyrbil med växellåda, så alla andras bilar körde helt enkelt bara snabbt. De stannade, rundade av pratet, hon sa att han nu skulle iväg. De kramade om varandra igen, han kysste henne på kinden. Under den korta halva halvsekunden som hon vänder sig lite mot honom just efter att hans läppar lämnat hennes kind, stötte dem istället mot hennes läppar och de kysstes. Och det var härligt. Att bara stå där och känna en sann attraktion till personen som höll om hennes ansikte. Och han ville inte gå och hon ville inte verka som om hon heller inte ville gå. Hon låtsades väl vara lite pryd, kanske blyg. Tittade neråt mot hans bröst. Men han kysste henne igen. Bad om en till. Allt ömt och försiktigt. Sa att han var tvungen att gå. Och bad om en till kyss. Hennes armar hamnade runt hans nacke, hans händer var under kimonon och nuddade hennes hud. Han måste gå nu. En sista kyss och sedan skiljdes de åt. Deras fingrar kedjades loss.

"Hej... ja, det gick superbra.. haha, nej han är ingen skummis, han är så härlig! Inget dåligt eller konstigt alls, iallafall nu uppfattade jag, typ. Men jo, vi hade så mysigt... aa på piren låg det...  jag går hem ja, finns inte så mycket alternativ heh, men det är lugnt... gick precis förbi Sambos brunchställe.. ja, vi kanske ska ses imorgon. Synd att jag drar på torsdag bara.."

Kalifornien - fem vokaler, fem besök

Det är femte gången jag reser till Kalifornien. Det är en rätt lång resa. Men det känns som hemma, eller det känns väl som något mycket välbekant. Zinkensdamm känns hemma, men Hornstull är hemma. Det kanske är som att vara på landet. Jaghar ingen släkt här, men jag har kompisar från San Fransisco till San Diego. Det är SANt. Heh. Vid varje besök i Kalifornien har jag flygit till LA och åkt söder och norr därifrån. Jag vet vilka områden jag tycker om, jag vet vilka restauranger jag vill besöka, jag förstår människorna. Och det finns fortfarande massa saker att göra, men jag tar det ganska chill och gör ganska lite egentligen. Det är ju ganska trist egentligen att jag reser hit. Inte ser något nytt, som jag gjorde i Costa Rica till exempel. Jag ville ju vara kvar. Jag ville vidare, se mer, uppleva mer. Jag hade inte fattat grejen med att resa runt med en stor ryggsäck förrän jag kom dit. Just det där att klippa bort allt hemma, jag skriver min historia nu, här någon annanstans.

Det är klart jag har varit avundsjuk på andra som rest. Stränderna de rullar sig i på Bali, skydiving i Nya Zeeland, like-raketsbilder från Peru, brunnbyggande i Kongo. Vara där det händer saker! Och i min omgivning känns det som majoriteten gör det! Men jag vet inte vad det är som fått mig att inte åka. Är jag rädd för att missa något hemma? Hur långt räcker pengarna? Kommer mitt bagage få plats med alla dessa frågor? Jag brukar inte vara så... frågande. Jag vet inte vad som händer när jag skriver. En filosof kanske hade uppskattat allt detta. Kanske har jag varit orolig för att inte träffa folk. Det jag har märkt vart man än åker, från Stockholm till Singapore, är att om man gör samma sak eller är på väg mot samma sak, så finner man varandra. "Vi är ute och reser! Du med? Let's hänga!" "Jag pluggar biologi. Du med? Let's prata!". 

För två år sen sa min kompis Jens att han kanske skulle ut och resa runt i Asien, ensam. Jag kallade honom dum i huvudet. Ett år senare insåg jag att jag bara var avundsjuk.

Penseldrag

Är det inte galet hur lika och olika varandra vi alla är? Medan Niki och Fanny pluggade gick jag ut på en promenad. Korta shorts och linne, så jag kunde kombinera mjuk motion med solbränna. Gömd bakom Ray Ban, The Weeknd i öronen. Jag promenerade med stranden om min högra sida. They ask me if I do this everyday, I say often. Låten handlar om något helt annat, men jag önskar att det var ofta som jag kunde gå med sand och hav som sällskap. Stegen tog mig bortåt och vid en skatepark hamnade jag på en konstmarknad. Den står där varje söndag. Konstnärer och hobbynärer står och väntar på kunder i partytält och låter sina verk ligga på bord eller luta sig mot stafflier i gräsmattan. Det är bergis 30-40 tält, en lång slinga. Det är framförallt oljemålningar som visas upp. Från akvarell till starka kontraster. En del 80-talsneon också. Jag kan väl inte skriva i genomsnitt, men de flesta tavlorna är avbildade hav, berg, himmel, grönska, människor. Allt är så lika men ändå så olika, varierande och personligt.  Och jag tycker allt är vackert. Till och med de tavlor som jag aldrig skulle hänga upp på min vägg är vackra. De enda orden jag finner är hur lika vi människor är. Vi ser samma saker, men tolkar det så olika. Jag kommer ihåg när en klasskompis från högstadiet, Klara Hagman, hade varit ledare för ett konfirmationsläger. Barnen hade fått i uppgift att teckna Gud. Hur dem trodde att Gud såg ut. En hade gjort en gubbe med skägg. En hade målat ett hjärta. En hade målat ljusa färger. Och även om jag inte tror på Gud, så låter det ändå så vackert och härligt. Framförallt för att det inte spelar någon roll. Om du ser bildligt en stund, sak eller plats på ett annat sätt än jag, men känner detsamma, då kan det ju endast bli vackert. Härligt. Romantiskt. 

Jag vet inte vad jag vill komma med det här, men jag tror inte vi människor ser varandra på samma sätt. Iallafall inte ytan.  

När ska jag börja plugga?

Jag satt igår i ett klassrum på Santa Barbara College. Längst bak satt jag framför en stationär Macintosh bredvid Niki. Ämnet är ”Typography”. Precis som en av Nikis tre svenska klasskompisar sa, så hade nog lektionen varit roligare med en annan lärarinna. Hon är äldre och hyfsat långsam. Hon är nog rätt engagerad av ämnet, men efter alla lektioner av typsnitt så finner jag full förståelse av att det kanske blir enformigt att prata om hur bokstäver visioneras. Ämnet är något jag faktiskt tycker är väldigt intressant. Jag finner ro i att se affischer, hemsidor, annonser, texter, osv., som har valt typsnitt med omsorg för att pryda ords budskap med en känsla.

När jag sitter i klassrummet föreställer jag mig tanken att jag faktiskt var en elev i klassen. Skulle jag trivas på college? Utbudet av klasser verkar mycket mer liberala och tillgängliga, att man som elev kan plugga vad som helst. Som typsnitt. En hel kurs om hur bokstäver utformas och varför. Jag har ingen aning om hur jag skulle gå till väga för att plugga det i Sverige. Med största sannolikhet är det väl inbakat i någon annan kurs. Det kräver ju en del forskning av universiteten i sig för att få reda på det hemma. Men det är inte bara typsnitt jag vill kunna. Jag vill kunna dataprogram utan tjocka Adobe-biblar, kunna mer om litteratur- och konstvetenskap, läsa retorik, gå på Berghs, gå på Hyper Island, läsa politisk kandidat. Kommer jag hinna? Behöver jag prioritera? Vad vill jag mest? Vad kommer jag vara mest tacksam för? Vad kan jag läsa senare? Men jag vill ju allt nu?

För tillfället är jag alltså på bortaplan, över Atlanten, långt ut i västra Amerika. Miljön är typisk Kalifornien, ljummen, varm, palmer, granar. Det är nio timmars tidsskillnad mellan Santa Barbara och Stockholm. Det ger en vila att tänka. Inte tänka mer, utan precis lika mycket som jag vanligtvis tänker men med mindre kretsande stress över att jag fysiskt är benägen, sugen,triggad av att vara på någon klubb, bar eller annanstans där jag kan roas av vänner och bekanta. Tänkande har gått över till undrande. Mest av allt undrar jag om jag är redo för att gå tillbaka till skolan? Jag menar, jag är nog redo och målmedveten nog att börja studera. Aldrig igen tänker jag göra saker halvdant. Det är inte värt det. Som med litteraturvetenskapen förra året. Visst, mitt mål där var att lära mig uppskatta läsning.  Vet ni hur jag började uppskatta det? Jämför det med att du sitter med din vän. Han vill berätta en upplevelse för dig. Det kommer ta lång tid, men du kommer lyssna noga timmarna ut. Detsamma bör det vara med en bok, där skillnaden är att författare vill berätta något genom tryckta ord. Förmodligen med ett passande typsnitt. Iallafall, jag skulle inte bry mig ett skvatt om betygen på denna 30 poängskurs på Stockholms Universitet. Det slutade med C, E, E, E i betyg på hemtentorna. Slutbetyg D. Och varför blev det triss i E? Jo, för jag tog inte reda på hur man skriver en hemtenta. Jag läste sällan i genom det jag skrivit, bad någon gång Sara läsa i genom. Men vi båda var väl för snälla mot varandra och sa att allt såg bra ut. Jag hade ingen aning vad som var bra eller dåligt. Hade känn för att mina texter var dåliga. Jag är inte speciellt akademiskt, jag vill tycka och tänka om. Men betygen i litteraturvetenskapen bryr jag mig inte om, för den kursen gav mig så mycket. Fakta, förklaringar, jämförelser, bakgrunder. En bok är så mycket mer än en bok. Men om jag hade haft ett annat mål med den här kursen, att jag skulle kört all in, då hade jag ångrat mig så grovt för hur jag hade förtjänat mina betyg. Av papper skulle jag rullat en strut, satt den på hjässan och gått över skolgården med en ”Sparka mig”-post it på ryggen.

Så redo är jag nu för att ge allt. Skita i alla andra och köra mitt race. Ska jag plugga snart igen, så ska jag göra det all in. 

Det jag undrar över är om jag har tillräckligt mycket kunskap med mig. Har jag kunskap god nog om världen, livet, min värld, lycka, lidelse, orättvisa, vad som är enkelt eller svårt, för att kunna förvåna? Förvåna och överraska lärare och professorer.  Överraska mig själv framförallt. Och varför vill jag känna allt det här? Jo, jag har glömt hur det är att vara intelligent. Att vara påläst och kunnig. Jag vill visa för andra kunniga och mig själv att jag kan. Att jag vill och kan! Jag undrar bara mer och mer om jag ska göra det nu eller senare. Snart kanske. Eller bara hoppa på tåget igen. Egentligen har jag inte så bråttom. Ju mer kunskap jag har, desto mer kommer jag kunna dela med mig av. Jag behöver inte göra som alla andra, jag kan ta mig dit jag vill på mitt sätt. Eller?

Tänk, hmm, undrar, burr.

Ett J i Times New Roman kanske skulle vara fint på handleden. Kanske är värt att bli arvslös för ett tidlöst typsnitt. 

Bilder bilder bilder!

Hello and welcome to America! 

Fick ligga lågt med uppdateringar på le blog tills efter att jag överraskat min bästis Niki på hennes födelsedag. Hon trodde jag var på väg hem till landet lagom, men icke! Planet gick till lala-land, Los Angeles. Efter två övernattningar hos Oscar i downtown (tusen tack!) med två tillhörande bärs- och burgarrundor, körde jag min Toyota Corolla 2004 Midnight Blue 18 dollars a day till Santa Barbara på fredagen. Vägen till Santa B är väldigt vacker, bergen är gröna som i Sound of Music på sina ställen!

Väl framme fick Niki en beenie över ögonen av sina roomies och satte sig i min hyrbil, ovetandes om vem chauffören var... vid stranden fick hon dra av sig mössan och vi skrattade och skrek oss till tårar! Vi hade en megamysig helg med utgång lördagkväll och BBQ med alla grannar på söndagen. 

Fick finsnapsen av bartendern som hade varit på Stockholmsturné!

Fick finsnapsen av bartendern som hade varit på Stockholmsturné!

Niki med "ögonbindel".

Niki med "ögonbindel".

Downtown, LA.

Downtown, LA.

sockerjullan@snapchat!

sockerjullan@snapchat!

På lördagen var vi på powerprommis genom Santa B!

På lördagen var vi på powerprommis genom Santa B!

"Parker" 

"Parker" 

Handlagd "mosaik" på Lucky Penny.

Handlagd "mosaik" på Lucky Penny.

Nikis födelsedag! Internationell frakt från Carl och Lovis! Från mig fick hon ett Coachella Starter Kit och ballonger. Jag älskar ballonger.

Nikis födelsedag! Internationell frakt från Carl och Lovis! Från mig fick hon ett Coachella Starter Kit och ballonger. Jag älskar ballonger.

Imorse var jag på en löprunda medan Niki och Fanny var i plugget. De påstår att gäster tar med regn och moln. Jaja.

Imorse var jag på en löprunda medan Niki och Fanny var i plugget. De påstår att gäster tar med regn och moln. Jaja.

SVINKUL ATT RESA UTAN BAGAGE

Nu ska jag lära er något om skrivande: skriv om känslan NÄR NI KÄNNER DEN. För den känslan kommer släppa sedan när ni sätter punkt!

Alltså, ska gå på första planet för resan härifrån. Från San José till Houston. Iväg går jag för att hitta någon "nyttigare" frukost än muffins, banankakor och baguetter. Det blev sweet potato fries. Superfriterade. Mm. Trött är jag, eller mer utmattad, för jag är klar i sinnet. Det var en lång resa tillbaka till huvudstaden från surforten Santa Teresa. Jag tog en shuttlebuss, istället för lokalbuss (som skulle ta längre tid TYDLIGEN) som skulle ta mig direkt till hostelet istället för flygplatsen. Backpacker som jag inte är (ännu) vågar jag inte sova på flygplatsen, så jag bokar ett hostel. Shuttlebuss 1 (som jag delar med 7 andra) stannar vid färjan, vi måste ta allt vårt bagage och gå på färjan och byta buss i nästa hamn. Jag har en för tung rullväska, ingen ryggsäck. En stark fransman (backpacker) hjälper mig ombord. På färjan hittar jag Kristoffer, svensk kille som bodde på samma hostel som jag i Santa Teresa. Han var på samma båt. Lokalbussen tog alltså lika lång tid.

Vid nästa hamn. Shuttlebuss 2 tar tid, för den ska köra till alla andras hotell först. Mitt sist. Så jag är på hostelet halv tio på kvällen. Inser att jag bokat fel hostel, för jag är inte fem minuter från flygplatsen, utan 30 minuter. Och transfer ingår INTE. I mitt rum finns sex sängar och en tjej från Schweiz. Backpacker. Hon säger "oj" när hon tittar på min stora rullväska och min lilla rullväska (handbagage). Jag säger att jag inte är en backpacker. Än. Jag hittar mat på hostelets restaurang, pasta bolognese som smakar hemlagat. Jag får två spanjorer och en italienare som sällskap. Vuxna backpackers. Eller lättpackade. Och det var även lätt packade på öl. 

Jag somnar iallafall gott. Vaknar en gång i timmen av gropen i mitten av madrassen. Undrar hur många som har sovit här. Lakanen jag fick verkar tvättade iallafall. Undrar hur många som har legat med dem. Hur mycket jag än tänker på andras kroppar känner jag mig ändå oerhört tvättad och ren: innan jag lämnade surforten tvättade jag håret med schampoo och balsam. Första gången på tio dagar. Nu är det lent igen, som Barbie-hår (snacka om att det har blivit förstört sedan jag färgade det ljusare. Ain't no hair like an angel anymore). 04.15 tar jag en taxi till flygplatsen med en dansk familj. På flygplatsen möter jag samma Kristoffer från färjan. Han hade kommit fram två timmar tidigare kvällen innan och sovit gott på flygplatsen. Kul när det går bra för andra. Och smidigt var det inte att checka in väskan: först ska alla besökare betala 30 dollar i skatt för att du har vistats i Costa Rica. Sen ska du betala 25 dollar extra för ditt bagage med United för att du flyger från ett land i Centralamerika. Nu är Julia sådär glad. Checkar in, går i genom säkerheten, kollar tax free, äter mina sweet potato fries och går till gaten. Jag är nästan sist i kön. Hatar att köa. Men inte är olyckan slut där. Jag får inte ta med mitt handbagage, den lilla rullväskan med bl. a dator och systemkamera, för planet är fullt! Här tar det slut. Det grekiska temperamentet kickar in.

"What do you mean no space? I am not checking this bag in."

"You don't have to pay for it. "

"No, it's too important stuff in here. I am not checking this bag in."

"You have to. There's no place for it."

"So what, if I would have been first in line, I wouldn't have to check the bag in right."

"*SILENCE*"

AH HOPPAS NI SKÄMS NU JÄVLA UNITED-PERSONAL. 

"Don't you count with that everyone can bring one bag each?!" 

"Please, take out your stuff and check in the bag."

"Yeah, so it will be lost for two days like the last flight I had with you?!"

"No, you will find it in Houston."

Packar ur väskan, sur som citron, och möter inte en jävels blick utan bara strålar ut dålig energi till alla. ALLA ska få lida som jag. Alla som står min väg i livet. Om det hade varit ett japanskt flygbolag hade det grävt en grop i gången och lagt ner min väska breved mitt säte. Haha, nu sitter jag äntligen och skrattar igen, åt mig själv, för hela bilden av att en japan börjar gräva i gången. 

Jag hittar plats 15C vid gången. Åh, perfekt jippie kayeey, EN BEBIS SOM GRANNE. I tre och en halv timme. Känns ändå lite bättre än flyget hem från Bryssel i december, då var det TVÅ BEBISAR (och en sjuåring med näsblod efter att jag fick byta plats). Halva planet kollar på mig medan jag surt lägger ner allt på sätet för att få ordning på det ena eller det andra. Stewarden som ser ut som en José (kallar alla Costa Ricanska män för José, precis som att alla heter Georgo i Grekland, Francois i Frankrike osv.) börjar gå mot mig. 

"So where should I put all this?" *räcker ut armarna mot omvärlden*

"Underneath the seat in front of you."

"So I couldn't have put my bag there?!"

"No."

Fuck you, puta madre, ta mère, osv.

Jag sätter mig ner. Bebisen tittar på mig. Det är en liten valp till pojke. Kanske fem, sex månader. Tunt hår på den lilla hjässan. Han har en blå randig body på sig. Eleganta stora rådjursögon med små fransar kring. Och han ser på mig. Jättestort. Länge. Jag tittar tillbaka, fastnar. Han ler. Öppnar munnen, jag ser två små tänder. Han är nog äldre än bara några månader, men fortfarande en valp som inte än kan gå. Han heter Isaac. Han sträcker sig efter mig jag ger honom min tumme. Min hand klämmer Isaacs hand. Han förstår efter några gånger och klämmer tillbaka. Och för en kort stund så glömmer jag allt som precis hände. Det är bara jag och Isaac nu. Hans mamma, som är hans mänskliga säkerhetsbälte, tittar bort när Isaac håller min hand. Lämnar oss lite ifred. När han släpper och gosar in sig i sin mammas bröstkorg skriver jag detta på mobilen. Nyss var jag så arg, irriterad och kände mig framförallt dum för att jag inte efter snart (fyller år på fredag!) 22 år inte kan resa billigt och smidigt på egen hand. Men det är väl sånt man lär sig. 

När Isaac tog min tumme så försvann allt det dåliga. Kanske som något meditativt. Jag började le istället för att fortsätta frusta. Tänk att jag skriver så kärleksfullt om hennes son Isaac och hur otroligt tacksam jag är för att jag får resa med honom, utan att hon vet det. Jag skulle kunna berätta det nu, men jag låter det vara. Det här får vara min och Isaacs resa.

Haha skoja bara, arg igen. José svarade på min fråga. Placerad på raden framför nödutgången så kan inte fälla ner sätet. Älskar att svara drygt åt servicemänniskor som spelar trevliga. Liksom, då hatar vi alla allihopa allihopa. 

Isaac? Titta på mig. Där. Hej. Hej! 

Det rena livet.

Kaffet svider mest i magen. Den svarta koffeindrycken passar inte riktigt in i den här miljön. Även om Costa Rica ligger så nära alla odlingar med kaffebönor runt hela central- och Sydamerika, så känns inte kaffe som drycken för den rena livet. Pure life. Pura vida. 

I söndags var det sista dagen med Surfakademin. lördags var sista lektionen, struntade i frisurfen i söndags. Vi har verkligen varit ett roligt gäng, blandade åldrar med olika bakgrunder. Det är så härligt att vi kan komma från så många olika delar för att hamna på en plats långt borta från hemma, för att lära oss att surfa. helt sjukt. Så i söndags sa vi hej då till alla som skulle hem, och till min finaste roommate, flying monkey, sporty spice, bästa hund Mira som drog till Jaco för att volontära. Verkar "sådär" kul hehe. Jag, backpackarna Emmy och Nora samt Camilla flyttade in då till ett hostel mittemot. Gästerna består av 70% killar/grabbar som går med bar överkropp och röker på. Dem kommer generellt från Argentina, Kanada (Quebec) eller Israel. Vi fyra fick ytterligare en rumskamrat, William, som har lallat runt på stranden snart en månad för att filma för Surfakademin. Det är lustigt det här med rum, nu är vi fem personers som bor i ett rum på kanske 25 kvm. Eftersom vi ändå är ute hela dagarna är rummet inget större problem. Jag menar, jag märkte att jag hade packat alldeles för mycket när jag hade klarat mig prima utan allt mitt bagage de två första dagarna. Vad mycket man ska behöva av allt. Det enda jag behöver mycket av är smoothien Magic C på hälsorestaurangen Olam: apelsin, citron, goji, banan och honung. Mm.

Var på massage igår. Massören, Juliet, kunde knappt peta på mig, hela ryggen var för spänd. det berodde tydligen på att immunförsvaret har bryt ut som en protest mot stress. vilket kan vara sant. min sista dag på jobbet var 30e december, dagen efter blev jag dunderförkyld. ryggen har alltid varit spänd, men misstänker diverse överansträngningar av dubbla surflektioner i tio dagar. jag och nora skippade inte en enda lektion. all in, making surfing crazy. men Julieta, hon var nästan frustrerad. som om jag hade behandlat min kropp illa.
"So what can I do to fix it? Like yoga or something?"
"No. You need to calm down. Relax, stretch. Don't stress."
Så dem orden kanske borde bli mitt nyårslöfte.

Om fem timmar går shuttle till San José. Sen går flyget i morgon bitti. Pure vida.

Med lite filter blir allt bra. Det här var solnedgången igår. Egentligen behövdes inget filter.

Med lite filter blir allt bra. Det här var solnedgången igår. Egentligen behövdes inget filter.

nora<3

Havet

Jag kom upp! Ynka sekunder, men vafan!

Jag kom upp! Ynka sekunder, men vafan!

Jag missade att detaljera det jag såg när jag simmat ut till de stora vågorna. Och det jag kände. Tänk er en tacky hawaii-skjorta där palmerna är svarta längst ner på skjortan, och bakgrunden skiftar mellan rött, rosa, orange och gul. för det jag såg igår upplevde jag nämligen igen, också då, morgonen efter. och även idag. jag missade att publicera detta igår, så jag har sett samma vy i tre dagar. när du kommit förbi alla större vågor möter du en typ av vattenslätt bakom allt. där är det stilla, det kanske där havet egentligen är. det närmare stranden är en annan typ av vatten. inhav kanske. strandhavs. vid en havsstrand. men det är magiskt att guppa på en bräda, en flotte, och se vår härliga jord från en annan sida. som att se en plats från fågelperspektiv. du får en annan panoramabild där utifrån. 

 Ni ska se alla små... "minnen" jag har på kroppen. Från hästridningen i tisdags (vi galopperade på en folkfri strand i solnedgången, Romeo where are you?) fick jag skavsår från hällorna där naken hy gneds mot en skinnkant. från hästen känns även innanlåren och skinkorna blåa. mina fingertoppar ser ut att vara rispade mot sandpapper, lite blåmärken här och var och träningsvärk överallt. fastän allt detta är jag så jäkla glad att jag kör eftermiddagspassen. allt känns enkelt, som en lek. väl i vattnet gör inget ont längre, och all energi är tillbaka. du vill bara ut och köra. att ställa sig på vågen känns mer och mer som att cykla, det är bara att trycka sig upp. 

på mornarna är vågorna lite lugnare. tydligen har vi haft otur med vågorna, de är stora och bråkiga. vi provade som sagt lite större vågor igen. de riktiga vågorna, inte bara skummet. jag lyckades stå på bräden, men med fötterna för nära, vilket resulterade i ett bakåtfall. på eftermiddagen var det mer kaos på havet, då vågorna flög från höger och vänster. det är tungt att simma ut, och det är det jag är väldigt duktig på att göra. jag kommer ut till den där vattensavannen, men inte upp på någon våg. några andra i gruppen har lyckats att komma upp, andra trivs bra på skummet. idag på eftermiddagen tumlade jag runt ordentligt. den enda tryggheten när du ligger upp och ner under kraftiga vågor som vill dra dig till botten är att jag ser ljuset. vågen är mörk, ytan är ljus. det är bara att lita på att man pallar att hålla andan lite till och till slut krossa ytan med en djupt intag av luft. orken och envisheten tog slut efter två försök, så jag följde med en våg som slog över till skum  några meter från mig. kraften är så stark att jag hänger med hela vägen till stranden. dock lyckas jag ställa mig upp efter kanske hundra meter, innan det blev det en hula-hula liknande dans på knäna. 

nu sitter jag och Nora på Olam med två av de nya instruktörerna, Erik och Adam. Klockan är snart tre, jag smågnabbar på en enorma falafelmacka för att jag är "trött" på all frukt. solen är ute och skiner som alla dagar men skuggan är så skön. skuggan är så obeskrivligt sval. luften här är så fuktig att kläderna knappt torkar. man måste gömma sig under skuggan och bakom palmblad för att njuta av en annars kvälls svala bris. 

Jag älskar det här.


Att vara på vattnet.

hiefsod<nvs<

Det där ovan är det som kom fram när jag slängde upp händer på tangentbordet. Det finns ingen kraft kvar i händer eller armar. När jag skriver spänns musklerna under nacken och över korsryggen. Det är första gången på fem dagar som jag inte ler. Allt gör bara ont och det var väl den första "dåliga dagen" på vattnet. Men ändå var det inte dåligt. Jag kom lustig och pinsamt nu på att jag inte lagt upp en enda "surfig" bild. Varken på en bräda, med en bräda, ovanpå en bräda, ens i vattnet. Men jag kan surfa nu, på skum! Jag vet hur jag ska paddla, trycka upp mig och ställa mig med båda fötterna på brädan genom ett upphopp, innan jag långsamt glider in på stranden. Men idag var vi uppe innan solen, vi stog på stranden 05.20. Viss nervositet i luften när alla undrade hur bra man skulle se varandra i vattnet innan solen gått upp. Men ett steg mot norr på stranden, var ett steg mot zenit för solen. En av våra lärare, Primus, som har solblekta lockar, fettfri kropp och svenska fräknar över ansiktet, frågade hur många av oss i nybörjargruppen som var taggade på att simma ut till de stora vågorna. Av kanske 16 personer var vi sju stycken. Så vi sju fortsatte att vandra längre bort på stranden. Det blev ljusare på himlen.

Jag längre bort i grön tröja och Mira i orange under eftermiddagen i söndags.

Jag längre bort i grön tröja och Mira i orange under eftermiddagen i söndags.

Noga blev vi instruerade hur vi skulle kunna paddla så långt ut för att kunna fånga de riktiga vågorna utan att det slår över till skum. Du måste långt ut. Och det är inte enkelt, för du måste komma förbi andra vågor för att komma dit. Sedan vill du inte heller följa med vågen när den slår mot stranden, utan du vill komma förbi den. Du kommer förbi den antingen genom "kobran", där du svankar med hela ryggen och trycker upp kroppen från brädan så att vågen hamnar mellan dig och brädan. Eller, om vågen är för stor, då är det bättre att göra "turtle", då vänder du dig med brädan så att brädan är mot vågen och din kropp mot botten. Om det är en stark våg är det tungt, du måste hålla brädan hårt. Riktigt hårt. 

"MEN BRA DÅ FATTAR ALLA, NU KÖR VI!"

Så vi började paddla. Vi har haft två lektioner per dag. Det har varit strömt, så förutom surfingen i sig har vi vadat tungt i vattnet. Jag har knappt tränat på ett år, besökt jobbets gym kanske tio gånger på ett halvår, och dess pool fyra fem gånger. Fysiskt oförberedd. Jag får tacka den grundfysik jag verkar ha kvar från sex år med handboll och fyra år med simträning. Också en detalj som bör klämmas in är att det var längesen jag var så envis om att jag ville lyckas med något som nu. Så jag börjar paddla utåt, ovetande om hur långt ut jag ska. Jag försöker följa efter en annan tjej i gruppen, Sandra, som paddlar på. Det kommer en liten våg, jag gör en kobra och kommer förbi. Det kommer en större våg, jag vänder mig om till en turtle och kommer förbi men av brädan. Slänger upp mig igen. Jag crawlar med armarna, jag varierar till fjärilstag. Det svider så mycket i armarna redan. Vår uppvärmning innan vi går ut i vattnet är likt Friskis-gympa i fem minuter, och varje muskel har en obeskrivlig träningsvärk, man är så stel, men tvingar sig själv att paddla paddla vidare. Och bara fortsätta. På gränsen till att ge upp när nya "väggar" (vågor som slagit över) kommer mot en och tumlar runt en så snurrigt att man undrar var ytan är. Men tillbaka slänger jag mig på brädan, ser bakåt på instruktören Lorena som fortsätter skrika "PADDLE PADDLE". Hon paddlar ikapp och verkar ha insett att jag börjar tappa krafterna. Hon ger min bräda en extra knuff och jag börjar paddla igen. Framför mig är Sandra och en enorm våg. Men Sandra glider enkelt över, den här vågen kommer inte slå över förrän den är närmare land. Så jag chansar och hoppas på att det möter mig lika väl. Och jag kommer över den. Som en liten kulle på en berg-o-dal-bana så tjöt jag ut ett litet "woööw" innan jag sakta gled ner bakom vågen. Och mötte nästa likadant. Sedan var det över. Jag hade lyckats paddla mig ut. Långt ut. 

Det var bara jag och Sandra som hade orkat ta oss hela vägen ut. Instruktören Lorena var med. Hon skulle även hjälpa oss att komma upp på en våg. För att göra en lång stund kort, så kom jag inte upp. Jag låg på rätt våg med brädan under mig, men kraft hade jag inte att ställa mig upp. Det kändes som en enorm förlust. Jag tumlade runt hela vägen till stranden, varvat med knee boarding. När jag kunde ställa mig upp nära stranden var jag otroligt utmattad. Fantiserade om hur jag så dramatiskt som möjligt kunde ålat mig upp på stranden och kysst sanden, tacksam över att vara tillbaka. Men jag hade inte ont någonstans, jag var bara utmattad. Tom. Tappat en del lust att surfa överhuvudtaget. För att jag inte kom upp på en riktig våg på första försöket under min första surfperiod i hela mitt liv. Det är absurt, barnsligt, sjukt, förnedrande att jag ens tänker så. Men det fårjag göra. Bara en stund. Nu, två timmar senare vid poolen, så vill jag bara paddla ut igen. Även om det är mer lockande att betala 50 dollar för en "surf massage" vill man bara härda ännu mer. 

Om 45 minuter är det frukost, som vanligt 09.30 varje dag. Sedan är det tidig surf igen innan vi ska rida häst i bergen till solnedgången. NU KÖR VI...

Och så här känner jag mig nu.

Och så här känner jag mig nu.

 

ATT SKALA EN LÖK FRÅN EN HÄNGMATTA

(Jag vill informera i förväg att min funderingar grundar i det jag läst ur "Tänka snabbt och långsamt" skriven av Daniel Kahneman.)

Det finns något som kallas halo-effekten. Det är inte bara det jag såg i min lilla stadsdel Hornstull på juldagen, där solens strålar möter sexkantiga snökristaller, som skapar en illusion av en ljuscirkel runt solen. Utan det jag talar om är ett uttryck som vi inte riktigt etablerat på gatan. Halo-effekten menar att vi skapar en helbild, en helhet, om en person (eller plats, sak) utifrån det allra första intrycket. Säg att jag möter en tjej här på surfakademin. Säg att hon heter Anja. Anja är välkomnande. Hon instruerar lektioner väl och har ett skratt nära till hands. När jag sedan lämnar den här platsen kommer jag (kanske om jag inte möter henne igen) för alltid ha en väldigt god bild av Anja. Slutet gott, allting gott. 

Men det jag inte vet är att hon kanske är väldigt snål. Anja kanske även döljer bakom det där leendet att hon egenkär och envis. Inte målmedveten, utan om hon inte får som hon vill kommer hon inte vara med. Helt plötsligt blir Anja en ganska tråkig person. Åtminstone blir inte hennes andra egenskaper speciellt eftertraktade. I efterhand då undrar jag, ska jag vara tacksam för att jag inte behövde uppleva Anjas dåliga sidor? Eller ska jag känna (som vanligt) att jag hade för tidig uppfattning om en person, och kanske bara beskriva för andra MIN upplevelse och känsla om personen, snarare än att övertyga min känsla av Anjas helhet? 

Vidare går denna jämförelse till riktiga vänner, familj och kärlekar. Kommer jag någonsin till fullo känna en person, veta hur denne fungerar, hur bra jag än motiverar att jag känner denne? Efter 20 år vid min sida, vad tycker min bror om vad? Och han jag nyss höll kär, kände jag honom? Folk pratar om att man vill bli överraskad från sin älskade tills döden skiljer dessa åt, men hur länge vill jag bli överraskad? Och av vad? Vill jag bli överraskad av att han eller hon som sagt att denne älskar mig gör något av omtanke för min skull? Självklart blir jag överraskad av något som inte är planerat, men är det bara en stunds rus? Hur länge kan jag bli överraskad av en annans jag? Själ, känsla, sinne, vad man nu ska kalla det. Kommer jag må bättre eller sämre över att känna en person mer och nära inpå? Allt beror väl självklart på om det är något positivt eller negativt, har denne respekt mot naturen eller är han eller hon en besserwisser? Vare sig det är bättre eller sämre, borde inte jag mår bättre av att veta mer exakt, vem någon annan är? För om jag bygger upp en bild, halo på halo på halo, du kommer jag knappast leva på sanningen. Men det kanske ingen gör. Jag vet inte vem jag är och det kommer jag nog inte göra någon vackrare dag heller. Alla frågor ska inte besvaras helt enkelt. Jag mår nog bättre av att komma ihåg Anja som en härlig trevlig person istället för att lära känna en annan person.