SVINKUL ATT RESA UTAN BAGAGE

Nu ska jag lära er något om skrivande: skriv om känslan NÄR NI KÄNNER DEN. För den känslan kommer släppa sedan när ni sätter punkt!

Alltså, ska gå på första planet för resan härifrån. Från San José till Houston. Iväg går jag för att hitta någon "nyttigare" frukost än muffins, banankakor och baguetter. Det blev sweet potato fries. Superfriterade. Mm. Trött är jag, eller mer utmattad, för jag är klar i sinnet. Det var en lång resa tillbaka till huvudstaden från surforten Santa Teresa. Jag tog en shuttlebuss, istället för lokalbuss (som skulle ta längre tid TYDLIGEN) som skulle ta mig direkt till hostelet istället för flygplatsen. Backpacker som jag inte är (ännu) vågar jag inte sova på flygplatsen, så jag bokar ett hostel. Shuttlebuss 1 (som jag delar med 7 andra) stannar vid färjan, vi måste ta allt vårt bagage och gå på färjan och byta buss i nästa hamn. Jag har en för tung rullväska, ingen ryggsäck. En stark fransman (backpacker) hjälper mig ombord. På färjan hittar jag Kristoffer, svensk kille som bodde på samma hostel som jag i Santa Teresa. Han var på samma båt. Lokalbussen tog alltså lika lång tid.

Vid nästa hamn. Shuttlebuss 2 tar tid, för den ska köra till alla andras hotell först. Mitt sist. Så jag är på hostelet halv tio på kvällen. Inser att jag bokat fel hostel, för jag är inte fem minuter från flygplatsen, utan 30 minuter. Och transfer ingår INTE. I mitt rum finns sex sängar och en tjej från Schweiz. Backpacker. Hon säger "oj" när hon tittar på min stora rullväska och min lilla rullväska (handbagage). Jag säger att jag inte är en backpacker. Än. Jag hittar mat på hostelets restaurang, pasta bolognese som smakar hemlagat. Jag får två spanjorer och en italienare som sällskap. Vuxna backpackers. Eller lättpackade. Och det var även lätt packade på öl. 

Jag somnar iallafall gott. Vaknar en gång i timmen av gropen i mitten av madrassen. Undrar hur många som har sovit här. Lakanen jag fick verkar tvättade iallafall. Undrar hur många som har legat med dem. Hur mycket jag än tänker på andras kroppar känner jag mig ändå oerhört tvättad och ren: innan jag lämnade surforten tvättade jag håret med schampoo och balsam. Första gången på tio dagar. Nu är det lent igen, som Barbie-hår (snacka om att det har blivit förstört sedan jag färgade det ljusare. Ain't no hair like an angel anymore). 04.15 tar jag en taxi till flygplatsen med en dansk familj. På flygplatsen möter jag samma Kristoffer från färjan. Han hade kommit fram två timmar tidigare kvällen innan och sovit gott på flygplatsen. Kul när det går bra för andra. Och smidigt var det inte att checka in väskan: först ska alla besökare betala 30 dollar i skatt för att du har vistats i Costa Rica. Sen ska du betala 25 dollar extra för ditt bagage med United för att du flyger från ett land i Centralamerika. Nu är Julia sådär glad. Checkar in, går i genom säkerheten, kollar tax free, äter mina sweet potato fries och går till gaten. Jag är nästan sist i kön. Hatar att köa. Men inte är olyckan slut där. Jag får inte ta med mitt handbagage, den lilla rullväskan med bl. a dator och systemkamera, för planet är fullt! Här tar det slut. Det grekiska temperamentet kickar in.

"What do you mean no space? I am not checking this bag in."

"You don't have to pay for it. "

"No, it's too important stuff in here. I am not checking this bag in."

"You have to. There's no place for it."

"So what, if I would have been first in line, I wouldn't have to check the bag in right."

"*SILENCE*"

AH HOPPAS NI SKÄMS NU JÄVLA UNITED-PERSONAL. 

"Don't you count with that everyone can bring one bag each?!" 

"Please, take out your stuff and check in the bag."

"Yeah, so it will be lost for two days like the last flight I had with you?!"

"No, you will find it in Houston."

Packar ur väskan, sur som citron, och möter inte en jävels blick utan bara strålar ut dålig energi till alla. ALLA ska få lida som jag. Alla som står min väg i livet. Om det hade varit ett japanskt flygbolag hade det grävt en grop i gången och lagt ner min väska breved mitt säte. Haha, nu sitter jag äntligen och skrattar igen, åt mig själv, för hela bilden av att en japan börjar gräva i gången. 

Jag hittar plats 15C vid gången. Åh, perfekt jippie kayeey, EN BEBIS SOM GRANNE. I tre och en halv timme. Känns ändå lite bättre än flyget hem från Bryssel i december, då var det TVÅ BEBISAR (och en sjuåring med näsblod efter att jag fick byta plats). Halva planet kollar på mig medan jag surt lägger ner allt på sätet för att få ordning på det ena eller det andra. Stewarden som ser ut som en José (kallar alla Costa Ricanska män för José, precis som att alla heter Georgo i Grekland, Francois i Frankrike osv.) börjar gå mot mig. 

"So where should I put all this?" *räcker ut armarna mot omvärlden*

"Underneath the seat in front of you."

"So I couldn't have put my bag there?!"

"No."

Fuck you, puta madre, ta mère, osv.

Jag sätter mig ner. Bebisen tittar på mig. Det är en liten valp till pojke. Kanske fem, sex månader. Tunt hår på den lilla hjässan. Han har en blå randig body på sig. Eleganta stora rådjursögon med små fransar kring. Och han ser på mig. Jättestort. Länge. Jag tittar tillbaka, fastnar. Han ler. Öppnar munnen, jag ser två små tänder. Han är nog äldre än bara några månader, men fortfarande en valp som inte än kan gå. Han heter Isaac. Han sträcker sig efter mig jag ger honom min tumme. Min hand klämmer Isaacs hand. Han förstår efter några gånger och klämmer tillbaka. Och för en kort stund så glömmer jag allt som precis hände. Det är bara jag och Isaac nu. Hans mamma, som är hans mänskliga säkerhetsbälte, tittar bort när Isaac håller min hand. Lämnar oss lite ifred. När han släpper och gosar in sig i sin mammas bröstkorg skriver jag detta på mobilen. Nyss var jag så arg, irriterad och kände mig framförallt dum för att jag inte efter snart (fyller år på fredag!) 22 år inte kan resa billigt och smidigt på egen hand. Men det är väl sånt man lär sig. 

När Isaac tog min tumme så försvann allt det dåliga. Kanske som något meditativt. Jag började le istället för att fortsätta frusta. Tänk att jag skriver så kärleksfullt om hennes son Isaac och hur otroligt tacksam jag är för att jag får resa med honom, utan att hon vet det. Jag skulle kunna berätta det nu, men jag låter det vara. Det här får vara min och Isaacs resa.

Haha skoja bara, arg igen. José svarade på min fråga. Placerad på raden framför nödutgången så kan inte fälla ner sätet. Älskar att svara drygt åt servicemänniskor som spelar trevliga. Liksom, då hatar vi alla allihopa allihopa. 

Isaac? Titta på mig. Där. Hej. Hej! 

Det rena livet.

Kaffet svider mest i magen. Den svarta koffeindrycken passar inte riktigt in i den här miljön. Även om Costa Rica ligger så nära alla odlingar med kaffebönor runt hela central- och Sydamerika, så känns inte kaffe som drycken för den rena livet. Pure life. Pura vida. 

I söndags var det sista dagen med Surfakademin. lördags var sista lektionen, struntade i frisurfen i söndags. Vi har verkligen varit ett roligt gäng, blandade åldrar med olika bakgrunder. Det är så härligt att vi kan komma från så många olika delar för att hamna på en plats långt borta från hemma, för att lära oss att surfa. helt sjukt. Så i söndags sa vi hej då till alla som skulle hem, och till min finaste roommate, flying monkey, sporty spice, bästa hund Mira som drog till Jaco för att volontära. Verkar "sådär" kul hehe. Jag, backpackarna Emmy och Nora samt Camilla flyttade in då till ett hostel mittemot. Gästerna består av 70% killar/grabbar som går med bar överkropp och röker på. Dem kommer generellt från Argentina, Kanada (Quebec) eller Israel. Vi fyra fick ytterligare en rumskamrat, William, som har lallat runt på stranden snart en månad för att filma för Surfakademin. Det är lustigt det här med rum, nu är vi fem personers som bor i ett rum på kanske 25 kvm. Eftersom vi ändå är ute hela dagarna är rummet inget större problem. Jag menar, jag märkte att jag hade packat alldeles för mycket när jag hade klarat mig prima utan allt mitt bagage de två första dagarna. Vad mycket man ska behöva av allt. Det enda jag behöver mycket av är smoothien Magic C på hälsorestaurangen Olam: apelsin, citron, goji, banan och honung. Mm.

Var på massage igår. Massören, Juliet, kunde knappt peta på mig, hela ryggen var för spänd. det berodde tydligen på att immunförsvaret har bryt ut som en protest mot stress. vilket kan vara sant. min sista dag på jobbet var 30e december, dagen efter blev jag dunderförkyld. ryggen har alltid varit spänd, men misstänker diverse överansträngningar av dubbla surflektioner i tio dagar. jag och nora skippade inte en enda lektion. all in, making surfing crazy. men Julieta, hon var nästan frustrerad. som om jag hade behandlat min kropp illa.
"So what can I do to fix it? Like yoga or something?"
"No. You need to calm down. Relax, stretch. Don't stress."
Så dem orden kanske borde bli mitt nyårslöfte.

Om fem timmar går shuttle till San José. Sen går flyget i morgon bitti. Pure vida.

Med lite filter blir allt bra. Det här var solnedgången igår. Egentligen behövdes inget filter.

Med lite filter blir allt bra. Det här var solnedgången igår. Egentligen behövdes inget filter.

nora<3

Havet

Jag kom upp! Ynka sekunder, men vafan!

Jag kom upp! Ynka sekunder, men vafan!

Jag missade att detaljera det jag såg när jag simmat ut till de stora vågorna. Och det jag kände. Tänk er en tacky hawaii-skjorta där palmerna är svarta längst ner på skjortan, och bakgrunden skiftar mellan rött, rosa, orange och gul. för det jag såg igår upplevde jag nämligen igen, också då, morgonen efter. och även idag. jag missade att publicera detta igår, så jag har sett samma vy i tre dagar. när du kommit förbi alla större vågor möter du en typ av vattenslätt bakom allt. där är det stilla, det kanske där havet egentligen är. det närmare stranden är en annan typ av vatten. inhav kanske. strandhavs. vid en havsstrand. men det är magiskt att guppa på en bräda, en flotte, och se vår härliga jord från en annan sida. som att se en plats från fågelperspektiv. du får en annan panoramabild där utifrån. 

 Ni ska se alla små... "minnen" jag har på kroppen. Från hästridningen i tisdags (vi galopperade på en folkfri strand i solnedgången, Romeo where are you?) fick jag skavsår från hällorna där naken hy gneds mot en skinnkant. från hästen känns även innanlåren och skinkorna blåa. mina fingertoppar ser ut att vara rispade mot sandpapper, lite blåmärken här och var och träningsvärk överallt. fastän allt detta är jag så jäkla glad att jag kör eftermiddagspassen. allt känns enkelt, som en lek. väl i vattnet gör inget ont längre, och all energi är tillbaka. du vill bara ut och köra. att ställa sig på vågen känns mer och mer som att cykla, det är bara att trycka sig upp. 

på mornarna är vågorna lite lugnare. tydligen har vi haft otur med vågorna, de är stora och bråkiga. vi provade som sagt lite större vågor igen. de riktiga vågorna, inte bara skummet. jag lyckades stå på bräden, men med fötterna för nära, vilket resulterade i ett bakåtfall. på eftermiddagen var det mer kaos på havet, då vågorna flög från höger och vänster. det är tungt att simma ut, och det är det jag är väldigt duktig på att göra. jag kommer ut till den där vattensavannen, men inte upp på någon våg. några andra i gruppen har lyckats att komma upp, andra trivs bra på skummet. idag på eftermiddagen tumlade jag runt ordentligt. den enda tryggheten när du ligger upp och ner under kraftiga vågor som vill dra dig till botten är att jag ser ljuset. vågen är mörk, ytan är ljus. det är bara att lita på att man pallar att hålla andan lite till och till slut krossa ytan med en djupt intag av luft. orken och envisheten tog slut efter två försök, så jag följde med en våg som slog över till skum  några meter från mig. kraften är så stark att jag hänger med hela vägen till stranden. dock lyckas jag ställa mig upp efter kanske hundra meter, innan det blev det en hula-hula liknande dans på knäna. 

nu sitter jag och Nora på Olam med två av de nya instruktörerna, Erik och Adam. Klockan är snart tre, jag smågnabbar på en enorma falafelmacka för att jag är "trött" på all frukt. solen är ute och skiner som alla dagar men skuggan är så skön. skuggan är så obeskrivligt sval. luften här är så fuktig att kläderna knappt torkar. man måste gömma sig under skuggan och bakom palmblad för att njuta av en annars kvälls svala bris. 

Jag älskar det här.


Att vara på vattnet.

hiefsod<nvs<

Det där ovan är det som kom fram när jag slängde upp händer på tangentbordet. Det finns ingen kraft kvar i händer eller armar. När jag skriver spänns musklerna under nacken och över korsryggen. Det är första gången på fem dagar som jag inte ler. Allt gör bara ont och det var väl den första "dåliga dagen" på vattnet. Men ändå var det inte dåligt. Jag kom lustig och pinsamt nu på att jag inte lagt upp en enda "surfig" bild. Varken på en bräda, med en bräda, ovanpå en bräda, ens i vattnet. Men jag kan surfa nu, på skum! Jag vet hur jag ska paddla, trycka upp mig och ställa mig med båda fötterna på brädan genom ett upphopp, innan jag långsamt glider in på stranden. Men idag var vi uppe innan solen, vi stog på stranden 05.20. Viss nervositet i luften när alla undrade hur bra man skulle se varandra i vattnet innan solen gått upp. Men ett steg mot norr på stranden, var ett steg mot zenit för solen. En av våra lärare, Primus, som har solblekta lockar, fettfri kropp och svenska fräknar över ansiktet, frågade hur många av oss i nybörjargruppen som var taggade på att simma ut till de stora vågorna. Av kanske 16 personer var vi sju stycken. Så vi sju fortsatte att vandra längre bort på stranden. Det blev ljusare på himlen.

Jag längre bort i grön tröja och Mira i orange under eftermiddagen i söndags.

Jag längre bort i grön tröja och Mira i orange under eftermiddagen i söndags.

Noga blev vi instruerade hur vi skulle kunna paddla så långt ut för att kunna fånga de riktiga vågorna utan att det slår över till skum. Du måste långt ut. Och det är inte enkelt, för du måste komma förbi andra vågor för att komma dit. Sedan vill du inte heller följa med vågen när den slår mot stranden, utan du vill komma förbi den. Du kommer förbi den antingen genom "kobran", där du svankar med hela ryggen och trycker upp kroppen från brädan så att vågen hamnar mellan dig och brädan. Eller, om vågen är för stor, då är det bättre att göra "turtle", då vänder du dig med brädan så att brädan är mot vågen och din kropp mot botten. Om det är en stark våg är det tungt, du måste hålla brädan hårt. Riktigt hårt. 

"MEN BRA DÅ FATTAR ALLA, NU KÖR VI!"

Så vi började paddla. Vi har haft två lektioner per dag. Det har varit strömt, så förutom surfingen i sig har vi vadat tungt i vattnet. Jag har knappt tränat på ett år, besökt jobbets gym kanske tio gånger på ett halvår, och dess pool fyra fem gånger. Fysiskt oförberedd. Jag får tacka den grundfysik jag verkar ha kvar från sex år med handboll och fyra år med simträning. Också en detalj som bör klämmas in är att det var längesen jag var så envis om att jag ville lyckas med något som nu. Så jag börjar paddla utåt, ovetande om hur långt ut jag ska. Jag försöker följa efter en annan tjej i gruppen, Sandra, som paddlar på. Det kommer en liten våg, jag gör en kobra och kommer förbi. Det kommer en större våg, jag vänder mig om till en turtle och kommer förbi men av brädan. Slänger upp mig igen. Jag crawlar med armarna, jag varierar till fjärilstag. Det svider så mycket i armarna redan. Vår uppvärmning innan vi går ut i vattnet är likt Friskis-gympa i fem minuter, och varje muskel har en obeskrivlig träningsvärk, man är så stel, men tvingar sig själv att paddla paddla vidare. Och bara fortsätta. På gränsen till att ge upp när nya "väggar" (vågor som slagit över) kommer mot en och tumlar runt en så snurrigt att man undrar var ytan är. Men tillbaka slänger jag mig på brädan, ser bakåt på instruktören Lorena som fortsätter skrika "PADDLE PADDLE". Hon paddlar ikapp och verkar ha insett att jag börjar tappa krafterna. Hon ger min bräda en extra knuff och jag börjar paddla igen. Framför mig är Sandra och en enorm våg. Men Sandra glider enkelt över, den här vågen kommer inte slå över förrän den är närmare land. Så jag chansar och hoppas på att det möter mig lika väl. Och jag kommer över den. Som en liten kulle på en berg-o-dal-bana så tjöt jag ut ett litet "woööw" innan jag sakta gled ner bakom vågen. Och mötte nästa likadant. Sedan var det över. Jag hade lyckats paddla mig ut. Långt ut. 

Det var bara jag och Sandra som hade orkat ta oss hela vägen ut. Instruktören Lorena var med. Hon skulle även hjälpa oss att komma upp på en våg. För att göra en lång stund kort, så kom jag inte upp. Jag låg på rätt våg med brädan under mig, men kraft hade jag inte att ställa mig upp. Det kändes som en enorm förlust. Jag tumlade runt hela vägen till stranden, varvat med knee boarding. När jag kunde ställa mig upp nära stranden var jag otroligt utmattad. Fantiserade om hur jag så dramatiskt som möjligt kunde ålat mig upp på stranden och kysst sanden, tacksam över att vara tillbaka. Men jag hade inte ont någonstans, jag var bara utmattad. Tom. Tappat en del lust att surfa överhuvudtaget. För att jag inte kom upp på en riktig våg på första försöket under min första surfperiod i hela mitt liv. Det är absurt, barnsligt, sjukt, förnedrande att jag ens tänker så. Men det fårjag göra. Bara en stund. Nu, två timmar senare vid poolen, så vill jag bara paddla ut igen. Även om det är mer lockande att betala 50 dollar för en "surf massage" vill man bara härda ännu mer. 

Om 45 minuter är det frukost, som vanligt 09.30 varje dag. Sedan är det tidig surf igen innan vi ska rida häst i bergen till solnedgången. NU KÖR VI...

Och så här känner jag mig nu.

Och så här känner jag mig nu.

 

ATT SKALA EN LÖK FRÅN EN HÄNGMATTA

(Jag vill informera i förväg att min funderingar grundar i det jag läst ur "Tänka snabbt och långsamt" skriven av Daniel Kahneman.)

Det finns något som kallas halo-effekten. Det är inte bara det jag såg i min lilla stadsdel Hornstull på juldagen, där solens strålar möter sexkantiga snökristaller, som skapar en illusion av en ljuscirkel runt solen. Utan det jag talar om är ett uttryck som vi inte riktigt etablerat på gatan. Halo-effekten menar att vi skapar en helbild, en helhet, om en person (eller plats, sak) utifrån det allra första intrycket. Säg att jag möter en tjej här på surfakademin. Säg att hon heter Anja. Anja är välkomnande. Hon instruerar lektioner väl och har ett skratt nära till hands. När jag sedan lämnar den här platsen kommer jag (kanske om jag inte möter henne igen) för alltid ha en väldigt god bild av Anja. Slutet gott, allting gott. 

Men det jag inte vet är att hon kanske är väldigt snål. Anja kanske även döljer bakom det där leendet att hon egenkär och envis. Inte målmedveten, utan om hon inte får som hon vill kommer hon inte vara med. Helt plötsligt blir Anja en ganska tråkig person. Åtminstone blir inte hennes andra egenskaper speciellt eftertraktade. I efterhand då undrar jag, ska jag vara tacksam för att jag inte behövde uppleva Anjas dåliga sidor? Eller ska jag känna (som vanligt) att jag hade för tidig uppfattning om en person, och kanske bara beskriva för andra MIN upplevelse och känsla om personen, snarare än att övertyga min känsla av Anjas helhet? 

Vidare går denna jämförelse till riktiga vänner, familj och kärlekar. Kommer jag någonsin till fullo känna en person, veta hur denne fungerar, hur bra jag än motiverar att jag känner denne? Efter 20 år vid min sida, vad tycker min bror om vad? Och han jag nyss höll kär, kände jag honom? Folk pratar om att man vill bli överraskad från sin älskade tills döden skiljer dessa åt, men hur länge vill jag bli överraskad? Och av vad? Vill jag bli överraskad av att han eller hon som sagt att denne älskar mig gör något av omtanke för min skull? Självklart blir jag överraskad av något som inte är planerat, men är det bara en stunds rus? Hur länge kan jag bli överraskad av en annans jag? Själ, känsla, sinne, vad man nu ska kalla det. Kommer jag må bättre eller sämre över att känna en person mer och nära inpå? Allt beror väl självklart på om det är något positivt eller negativt, har denne respekt mot naturen eller är han eller hon en besserwisser? Vare sig det är bättre eller sämre, borde inte jag mår bättre av att veta mer exakt, vem någon annan är? För om jag bygger upp en bild, halo på halo på halo, du kommer jag knappast leva på sanningen. Men det kanske ingen gör. Jag vet inte vem jag är och det kommer jag nog inte göra någon vackrare dag heller. Alla frågor ska inte besvaras helt enkelt. Jag mår nog bättre av att komma ihåg Anja som en härlig trevlig person istället för att lära känna en annan person. 

"Är det en apa? Eller en fågel?"

Klockan är snart sju på morgonen. Jag vaknade för en timme sen och hittade Mira en trappa ner med mobilen på magen. Hon hade vaknat klockan fyra redan, också med myggbett. Jag sover utan pyjamas men hade ändå lyckats få myggbett på endast en kroppsdel: foten. På stortån och UNDER FOTEN. Jag brutalkliade i en halvtimme till vrålmusiken från nattklubben här intill innan jag utmattad av kliandet somnade om. Nu är det dag tre och vi har haft fyra surflektioner. Kroppen är hyfsat mör och träningsvärken är skön. Den känns över hela kroppen, men framförallt bröst, rygg och armar. Lite lår också, från när man pulserar fram mot strömmen till vågorna. Och det är så skönt. Allt är så skönt. Jag kan äta mango till frukost. Om en timme börjar lektion fem. 

Santa Teresa är en riktig djungel. Miljön är orörd. Den ser så ut åtminstone. Träd, palmer och buskar är vildvuxna. Det är som ett organiserat kaos där alla växter är placerade just där de ska vara.  Leguaner är våra vänner, hundar leker på stranden, fåglar flaxar runt. Det är ett annat samspel mellan människorna och djuren/djungeln. Som en respekt att "den här platsen är allas". Det är aldrig tyst. När jag gick en promenad på stranden till en krök som leder till nästa strand så kunde jag inte sluta fascineras av att alla färger mot varandra hade så starka kontraster och det är som att en tv-skärm går till Full HD. 

image.jpg
image.jpg
image.jpg
image.jpg
image.jpg

Paradismorgon

Klockan är 05.30. Igår kom jag äntligen fram till slutdestinationen Santa Teresa, ca 6 timmars tur från huvudstaden San José. En båt tog oss till Nicoyahalvön där vi åkte grusväg genom djungel och savannliknande slätter med vita kor. Kändes som en safari när bussen studsade upp och ner. 

Värt att noteras är att Mira är min vapendragare denna resa. Tror jag aldrig varit så tacksam mot ödet, Gud eller slumpen. Jag bokade resan helt random i mitten av december. Mira (som är min bästis Lovis bästis) bokade i augusti. Jag hade ingen aning om detta, och så har vi råkat boka vår surfresa EXAKT samma datum. Barabapapa I'm lovin it. Mira landade efter mig i San Jose, hon flög från en annan ort. Så ensam och trött stod jag på flygplatsen där jag då inte hittar min väska. Den rullar inte ut på bandet. Jag visste! Självklart min väska! Det är bara kläder i den, flipflops och bikinis. Vid Uniteds Airlines disk berättar de att min väska var RANDOMLY PICKED, jag fattar noll, de påstår att de ha 24 timmar på sig att få hit väskan, jag säger att jag tänker fan inte betala taxi för att den ska hit, de säger att de står för transfer inom dessa 24 h, ahapp, bra, så lunkar jag mot taxin där jag betalar överpris till hotellet och somnar gott. 

Men nu är jag vaken igen. Tuppar skriker som i byn i Grekland. Jag märker att solen går upp nu när jag kan tyda palmbladen bättre. Jag och Mira bor på Griss Lodge i ett hus som ser ut som en bungalow med två backpackers och en lonely traveler. Igår var det intro för surfgruppen, och när vi kom med vår buss från huvudstaden välkomnades vi av skrikande apor ovanför våra huvuden! Mira tig fram sin selfiestick också så vi sprang omkring som två idioter. Vi är runt 30 stycken svenskar som ska surfa i olika grupper, från nybörjarskum till att serniorsurf. Vi njöt av en exotisk fruktstund på eftermiddagen  och mexmiddag på stranden på kvällen.  

Bjuder på bilder från paradiset. Dagens outfit med selfiepinnen, prima!

image.jpg
image.jpg
image.jpg
image.jpg
image.jpg

Kramad av skruvstäd

Sedan dagarna efter nyår har jag haft ont i huvudet och ett tryck över pannan. Jag är generellt en rätt stressad person. En stress, fånig ungdomsstress, som baseras på fantasi om framtiden och hur jag ska hinna göra så mycket som möjligt under samma dag. 

Men det här trycket vid tinningarna. Det är inget roligt. Det är kanske avslappning egentligen. Men huvudet är så ovant att bara vara fritt från besvär att pannan spänner sig för att det ska vara balans. Jag kanske börjar bli nervös inför resan. Eller orolig.
Herre, jag tror inte på ett ord jag skriver.  Det är ju han. Det kan inte vara någon eller något annat? Vill jag att det SKA vara han som känns i huvudet? Om det är han, hur länge kommer han vara där? Eller här, hos mig. Han är hos mig, men jag är utan honom.  När jag gick i fyran var jag kär i Gustav i klassen över mig i två år, sedan bytte han skolan. Två år. Och vi pratade knappt. Men det var okej, jag gick omkring med han han han. Inget vi, utan bara han i tankarna. Men med Gustav fick jag inte känna, men det fick jag med han jag träffade nyss. 

Som jag skrev innan fick jag ge. Det är nu efter jag inser att jag inte fick tillbaka detsamma. Men det gör inget. Det gjorde inget då heller. Jag var så hög på livet, det var som om november ändå var soligt.  

Det är väl det här de närmsta 20 timmarna kommer gå ut på. 

image.jpg

Och nu pirrar det lite i kroppen

Här ligger jag i min riktiga säng i mitt barndomsrum. Sover hos mamma och pappa dagen innan avfärd. Då får man skjuts till flygplatsen. Nu börjar det kännas nervöst. Mest rädd att jag inte kommer komma upp på brädan. Jag har knappt tränat senaste tiden. I värsta fall kan jag rulla av brädan och låtsas vara en vithaj. 

07.55 lämnar jag hufvudstaden Stockholm. Sveriges baksida enligt någon på banken. Det är ju också lustigt hur jag tar mer illa till mod om en Göteborgare dissar Stockholmare än om en Japan driver om svenskar. Iallafall, landar först i London, följt av Houston där jag tar sista flyget till San José. Rätt korta stopp emellan så resan kommer nog bli ganska härlig! 

Något som inte är härligt är att packa. Jag är sjukt dålig på det. Alltid för mycket. Nu är jag på den nivån att jag blundar och bara kastar iväg kläder för att göra väskan lättare. Hur blir man bra på det? Kan inte packa i förväg, tänk om jag vill ha något ur väskan sen?  

Jag erkände inte mitt syfte med min resa till New York.

Mitt senaste inlägg gjordes den 5 oktober. Rätt precis tre månader sedan. Jag ansåg att mitt liv inte var så spännande att skriva om, och jag hade ingen lust att skriva. Även om jag för en kort stund var omgiven av lycka så fanns inget sug för att sitta och berätta. Tvivlade på att berätta vad för vem. Och det är så synd att en stunds känsla ska förändra hela synen på något. Jag kände inte för att skriva en dag, och övertygade mig själv om att jag inte ville skriva någon dag. För det hände ändå mycket för någon som jobbar på kundcenter på en bank. Jag gick ju ändå en skrivkurs. Och den gick bra. Jag hade fantastiska lärare. Och jag fick ändå hyfsad respons. Eller åtminstone bekräftelse. Som vanligt gjorde jag saker i sista stund, men jag lade ner så mycket av mig på alla uppgifter. Jag förvånas dagligen, eller kommer på, uppfattar, hur mycket mitt gymnasium Östra Real tonade ner min personlighet. Även om jag gjorde "karriär" där genom att komma in som ingen utan någon till att gå ut som ordförande och representant för skolan så tvekade jag så mycket på mig själv. Det syntes inte, det fick inte synas. Men wow, vad jag inte vill tillbaka. Jag är tacksam för allt jag lärde mig där, jag ångrar inte valet av skolan, men jag vet att det är inget jag vill göra igen. 

Jag hann bli kär mellan skola och jobb. Det var härligt. Det var otroligt avslappnande att tänka på någon annan än sig själv. Det är frihet att till en person få ge. Och ge och ge. Ge allt. Berätta om allt man vill ge. Ge beröring. Ge ord. Ge beskrivningar. Ge känslor. Det är obeskrivligt att vara behövd för någon. Att små stunder blir stora. Det var längesen jag var kär. Att tänka på en, och det finns ingen annat än den. Och det finns inget fel på den personen. Febrilt försöker man komma på någonting när man sedan blir lämnad. Han kanske gör en konstig min när han skrattar. Han kanske säger ett konstigt uttryck. Han kanske har på sig ett par konstiga byxor. Men inget hjälper. Man, eller man, jag får helt enkelt vara tacksam för att jag fick känna allt, parallellt med den vanliga vardagen. Lycka och olycka. 

New York får vara ett oavslutat kapitel nu. Men något som är avslutat är jobbet på banken. Den 30e december var min sista dag. Mitt vikariat gick ut och jag bokade spontant en resa till Costa Rica. Jag fick blommor. Det betydde väldigt mycket för mig. Det är nästan som om jag ljugit för mig själv när jag arbetade i en kaffe- och tebutik och sa till kunderna att "ett gott te är mycket personligare än en bukett. Den ruttnar ju ändå". Blommor är så otroligt vackra. Blommor är snälla. Blommor är ljuva. Blommor gör ett rum. Blommor ger en känsla. Och jag var tacksam. Kollegor kom och kramades. De önskade mig lycka till och sa att det skulle bli tomt på kontoret utan tjejen som fick alla de konstiga kunderna på Julia-linjen. 

De kallade mig modig också som åker. Jag ser det knappt som modigt, snarare som en flykt. Jag måste helt enkelt härifrån. Inte Stocholm, inte människorna, inte just det jobbet, utan kombinationen, hela vardagen. Den vardagen jag själv har skapat. Det hela blir ju bara som en paus. Och när jag kommer hem har jag inget. Inget att komma hem till. Inget jobb, ingen skola, alltså ingen plats där jag har krav att infinna mig på. Det har aldrig hänt förut.

Det är ett kapitel jag vill börja. 

 

 

Jag erkänner mitt syfte med min resa till NY - del 3

Jag korsade kaoset på Time Square. Solljuset dämpade ändå den annars hysteriska belysningen. Det var så mycket som lät. Skratt, motorer, butikernas housemusik, mat som fräser. Jag stannade till i en klädbutik där de hade en tillfällig Barbiekollektion. När jag var liten hade jag 42 Barbiedockor. 2 Ken. Jag lekte inte med dem, jag klädde mest om dem. I butiken köpte jag en tröja som var sådär hårig, som tydligen är väldigt trendigt nu. Den är Barbie-rosa med Barbie-loggan i svart. Jag fortsatte uppåt, gata för gata och hamnade till slut i Central Park. Det var mycket folk som sprang omkring. Det var lördagmorgon, och folk tog till vara på hela dygnet. Eftersom vi inte kan göra dygnet längre, får vi starta den tidigare. Jag korsade parken från öst till väst. Den är verkligen stor. Jag tvingade fram ett leende. Försökte att bli lite mer nöjd och tacksam över dit jag kommit. Ett dussin personer på rad cyklade förbi mig. Jag kom ut ur parken och ser en stor glasbox. Apple. The big Apple store in the big apple city. Jag hoppade in i en taxi och åkte ner till Meatpacking. Jag kände igen mig från när jag var i New York med familjen 2011. Det finns ett stort tegelhus, förmodligen en gammal fabrik, som har startat ett saluhallskoncept. Jag hade inte ätit frukost men köpte någon foccaciaskruv med små prosciuttobitar. Otroligt gott. Jag var så hungrig. Jag försökte ta små tuggor för att brödet skulle kunna existera längre i min hand. Ute på gata igen kunde jag ana en ruffig del av "shoren". Jag gick inåt land igen och insåg att jag hade hamnat vid The Standard Hotel.

Jag fick en plats på uteserveringen nära husväggen. Bordet och stolarna var tunga. Såg ut som sådana många svenskar har i trädgårdarna ute på landet, vita tunga stolar i metall med spetsliknande dekoration kring stolsryggen och benen. Det blev därför knökigare att ställa stolen till rätta om bordet. Jag beställde kaffe och en omelett med potatis, schalottenlök, getost och spenat. Den serverades med en klick gräddfil, som några tuggor senare hamnade på t-shirten närmare Miley Cyrus bröst än mitt egna. Suck. Jag skämdes nästan lite. Misstänker för att jag är där ensam. Hade jag haft någon bredvid mig som kunde fått höra när jag berättar hur klantig jag är hade det inte varit detsamma. Tror jag. Men jag blir plötsligt som ett offer, då två servitörer erbjuder sin hjälp med blöta servetter och en tredje håller upp dörren, då jag smiter ner till en toalett. Jag har blivit skolad att man inte ska gå med fläckar på kläderna. Det borde jag inte brytt mig om denna gång, för att vandra i NY i 30 graders värme med en hårig tröja, kan vara det dummaste jag gjort i klädväg. När notan är betalad fortsätter jag att promenera.

Inte visste jag riktigt var jag skulle gå. Jag hade ju varit här en gång tidigare, 2011. Det där att var någonstans utan vidare syfte, det ska väl vara spännande men jag kände det hela mer eller mindre som något jobbigt. Efter 24 timmar i denna världsmetropol ville jag hem. Jag försökte tjuvkika efter ställen där det stod "FREE WIFI". Kan jag boka om flyget hem? Borde jag boka om? Varför åkte jag från början? Vad skulle jag få ut av den här resan? Varför fortsätter jag bara att fråga mig själv saker? Eller frågor jag mig? Frågar jag jaget? Frågar jaget mig?

Min färd har tagit mig till Broadway Ave. Kontinentalt nog handlade jag en svart t-shirt på H&M. Den där Barbie-tröjan borde tvättas. På en tvärgata nära Greenwich St hittade jag ett stort surdegscafé. Stort, luftigt, träig inredning. Som ett surdegsbröd. Där kunde jag sätta mig en stund. En servitör kom fram och tog emot min beställning av vattenmelonlemonad.
"And yes, there's WIFI here."
United Airlines sida för ombokning liknar Norwegians, som jag använde mig av 2011 på Mallorca. Jag skulle  inte ens behöva lägga till några dollar, det var bara att välja en ny dag som skulle kännas bättre att resa hem på.
"Kl 17 idag skulle vara skönt."
Ingen idé att tänka högt, ingen som förstår mig ändå här. Eller, det skulle ju inte varit omöjligt. Jag jämför med minnet av midsommar i Battery Park 2011, rättare sagt SWEDISH MIDSUMMER IN BATTERY PARK FEAT. SWEDISH MEATBALLS AND SWEDISH CINNAMON BUNS. Det måste varit nästan 4000 svenskar där då. Det kändes så iallafall. Och där ville jag inte heller delta egentligen. Reser man inte ifrån en plats för att slippa, eller inte vilja vara en del av en viss kultur? Detta gäller ju inte alla platser, eller alla människor, men just vi rika svenskar är så pass rika att vi har möjlighet att flytta till en plats som vi tycker passar oss bättre. Vi kan, vi har råd, att lämna något vi inte gillar. Och det var nog därför jag åkte till New York. Jag kunde. Och jag älskar ju Los Angeles, och har drömt om att göra staden by night, vilket betyder att besöka alla klubbar och barer som ingår i 21-årsinträdet.  Detta trodde jag också att jag ville göra i New York. Någonstans trodde jag väl att jag skulle uppleva någon helt annan spännande värld, där alla och allt omkring mig dödar ångesten och lever ut som om Gatsby var vår förebild. Men dessa festliga tankar var så långt borta. Bordet jag nu satt vid var stort och tungt. Precis om jag kände mig.

Det hade börjat regna. Varför skriver ofta författare att det hade börjat regna utanför? Det kan inte regna innanför. Men det var exakt det jag kände. Huvudet var ett klot. Lutandes mot min överarm. Nästan slickat mot bordet. Jag önskade innerligt att det hade droppat från himlen på mig, så jag kunde blivit lite mer frusen. Egoismen att tycka lite mer synd om sig själv. Det var alldeles för mycket oklara tankar, känslor och aningar. Just aningarna var laddade. Jag kunde inte se, men anade att det var något långt bak inom jaget som ville sägas. Komma fram. Då jag kände att mycket var fel, visste jag att det där som låg mycket långt bak var svaret på vad som var fel. Svaret hade ännu inte utvecklats till ord, och därför kunde jag ännu inte läsa av det. Jag skrev till min vän att jag inte ville åka till Hamptons. Vännen sa att det var okej. Där och då fick jag iallafall fram en sak jag inte ville. Jag tror nu efter den stunden, att man inte ska tänka så mycket, utan bara säga ifrån när något känns avigt. Fel. Ovilja. Jag torkade bort några regndroppar under ögonen och beställde två skivor bröd med jordnötssmör.


Jag erkänner mitt syfte med min resa till NY - del 2


Jag hade precis varit på terrassen på kontoret med en kollega. Niklas. Jag berättade om det jag skrev om igårimorse. Jag vet inte varför jag berättade det för honom. Även om jag just hade skrivit om det, så hade jag ett måste att det behöver komma ut även verbalt. Varför berättade jag det för just honom? För visso tycker jag att han är cool. Han tänker först, talar sedan. Om alls. Och vissa gånger kommer det klockrena kommentarer. Han fick iallafall veta att jag börjat skriva om det. När jag kom till jobbet igår kände jag mig så mal placé. Det vill säga, felplacerad. Varför lämnade jag bordet jag skrev i, där red med flyt från tanke till text? Kunde jag ha suttit kvar? Inte ens ringt och sjukanmält mig, utan nästan provocerat förneka att jag har något måste från någon annan, på en annan plats där jag måste närvara.

Men jag måste tillbaka New York nu. Jag landade runt halv tolv på dagen. Hamnade på Penn Station någon timme senare. Min väska lämnades på ett hotell ganska nära, sedan gick jag och min vän mot kajen på den västra sidan. Där tog vi en tur på en båt. Den åkte ut 30 minuter för att visa en annan skyline än den från Brooklyn. Det serverades tinad hummer. Även ostronen smakade hyfsat frysta. När vi äntligen igen kom i land gick promenaden söderut längst Manhattan. Kaffe i USA, och även Kanada, är i genomsnitt mer blask än brygg. Sliskigare blir det när någon jävla "syrup" ska i. Men ibland har deras intresse för kaffe nått Europa, och startar upp en riktig kaffebar med riktigt kaffe på plats i Amerika. Espresson är då riktigt god. Men när jag sedan frågar var bönorna är från, och baristan svarar "Italy", undrar man om hjärnan kanske lämnades kvar i en espresso bar i Milano. Men jag och min vän fortsatte promenera. Runt runt runt. På kvällen tog jag en power nap innan vi skulle ut för att äta middag på en mexikansk restaurang någonstans på Upper West Side. Jag somnade, snabbt. Tungt Jag var vaken hela resan hit, och benen kände sig lagom mörbultade efter alla steg. När jag sedan vaknade någon timme senare var det bara att klä på sig och gå. Något kändes fel, men det fanns inte riktigt tid att tänka på det. Eller vet du vad det kändes som? Har du varit stressad någon gång? Inte under en stund, likt att bussen snart går, utan under en längre tid? Dagar. Veckor. Jag vet inte hur migrän känns. Men jag vet hur ett tryck mellan tinningarna känns. Skallen är vedet i ett skruvstäd. Du vill bara såga av det. Och inte bara det, det känns som en kladdig degklump i magen. Ovanför solar plexus. Det gör inte ont, det känns mer som om något ligger fel. Och den här degen, började långsamt jäsa klockan 20.00 en fredag i New York. Vi landar på restaurangen. Vi beställer mat. Mezcal är vidrigt, men att dricka något som smakar kol kan varit det äckligaste jag tvingat i mig. Det är ett trevligt sällskap. Maten är god. Klumpen jäser. Väldigt långsamt, men det annas en kulle i mitten under kökshandduken. Jag är trött, men följer ändå med till en bulgarisk klubb någonstans i SOHO. Eller jag minns inte var, men under 50de gatan. En tegellokal, det är en mindre folkfest. Musiken låter lite som grekisk musik, och det känns rätt hemma att lyssna på. Jag korsar fingrarna att vodkan jag kramar om ska höja mitt humör. Så jävla svagt att lita på alkohol. Varför ska en dryck kunna ändra mitt humör? Den gör inte det heller. Jag tackar för mig, hoppar in i taxin och är hemma på hotellet runt halv två. Min vän kom runt fem.

Jag vaknar halv nio. Rummet är mörkt. Inte konstigt, väggarna är svartmålade. Kroppen pulserar inte, det trycker. Spänner. Darrar inte, men mina rörelser är ovanligt snabba. Jag kallsvettas utan att känna en droppe. Jag är varken varm eller kall. Det jag minns från min omvärld som kan beröra mitt klädval är att det är nära 30 grader varmt ute och 21 grader luftkonditionering inne. Jag tar på mig en nya t-shirt från Marc Jacobs med en naken Miley Cyrus på, en svart kjol och vita Stan Smith med blå kappa på hälen. Jag tar min väska, trär på mig Ray Ban Clubmaster och går ut. Jag väcker inte min vän. Jag går rakt ut från rummet. Jag småspringer ner för trapporna. Det finns ingen ljuddämpning som är så oskön som heltäckningsmattor, men det hade varit som om jag var jagad nerför trapporna om dessa mattor inte hade varit där. Jag kommer inte ihåg om jag nickade eller önskade god morgon till receptionisten, men det gjorde jag säkert. Är väldigt dålig på att vara oartig. Men efter det var jag på gatan. Jag var äntligen på gatan. Ingen aveny. Och jag kunde äntligen börja gå. Jag är i den stora staden. Jag kan gå var jag vill, sätta mig var jag vill, göra vad jag vill. Ingen i hela världen visste vad jag gjorde den stunden. Då. Nu. Inte ens nu när du läser vet inte du vad jag gör just. Och inte visste jag vad jag skulle göra då. Jag struntade i allt och började gå. Där min meningen från gårdagens text slutade igår, slutar det även nu. Men det var här min promenad började.

Jag erkänner mitt syfte med min resa till NY - del 1

Jo, jag har nu varit på telefonbanken i fyra månader. Under sommaren och fram till nu har jag nästan bara jobbat kvällar, då till stängning vid 23. Då får jag bättre lön. Det var första sommaren i mitt liv som jag bara hade semester i en vecka. Det resulterade i två knäppa spontanresor: till NY och Paris(och tog tåget en natt till Bryssel). Döm mig, jag kunde ju åkt till Bergen och Prag. Men dessa två resor gav mig mer än jag trodde. Det är allt ett äventyr att göra saker, speciellt resor, på egen hand. Nu låter det som jag var komplett ensam i dessa tre städer. Kanske i NY, men i Paris hälsade jag på min bästa kompis Lovisa, och i Bryssel var jag hos min moster och morbror. Men jag berättade inte för någon under första taget att jag bokat.

New York var ingen semester. Det var en anledning att fly från vardagen. Döm mig nu inte, det var den sjätte gången jag var i de förenta staterna. Varför har jag varit där så mycket? Nej, jag har inte haffat en romcom producent i Hollywood som jag försöker övertyga att gifta sig med mig. Utan mina föräldrar har haft en lång förälskelse till den amerikanska västkusten och har naturligt tagit med sig sina två barn dit. Även jag har nu skapat en relation till framförallt Los Angeles. Det är mitt tredje hem. Tvåa är Kalamata i Grekland. Såklart. 

Nej, New York var ingen semester. Jag trodde jag skulle känna mig lika hemma på östkusten som på västkusten. Men det var jag inte. Jag bodde hos två olika vänner under tiden, runt Times Square (fy i helvete) och nära Harlem på Upper East Side. Jag måste springa till jobbet nu, men av fem dagar så promenerade jag, jag och endast jag runt i den stora staden. Jag gick, och gick, och gick. Jag tänkte och tänkte. Jag såg men analyserade inte min vy. Jag fastnade innanför mitt huvud. Jag erkände att det enda huvud jag någonsin kan fastna i är mitt huvud. Jag kommer aldrig veta vad någon annan tänker, och jag kommer aldrig tillåta mig att tvinga någon att tänka på ett visst sätt. Så jag lätt mig vara hos mig. Hos jaget. I tre dagar. Detta fick en mindre fortsättning i Europa, men det var just under dessa tre ensamma dagar jag tog stryptag om mig själv, tryckte upp mig mot väggen och frågade mig själv:

Julia. Vem är du?

me1

All I am.

All I am is a man
I want the world in my hands
I hate the beach
But I stand
In California with my toes in the sand
Use the sleeves of my sweater
Let's have an adventure
Head in the clouds but my gravity's centered
Touch my neck and I'll touch yours
You in those little high-waisted shorts, oh

She knows what I think about
And what I think about
One love, two mouths
One love, one house
No shirt, no blouse
Just us, you find out
Nothing that I wouldn't wanna tell you about, no

'Cause it's too cold
For you here and now
So let me hold
Both your hands in the holes of my sweater

And if I may just take your breath away
I don't mind if there's not much to say
Sometimes the silence guides our minds
So move to a place so far away
The goose bumps start to raise
The minute that my left hand meets your waist
And then I watch your face
Put my finger on your tongue
'Cause you love to taste, yeah

These hearts adore
Everyone the other beats hardest for
Inside this place is warm
Outside it starts to pour

Coming down
One love, two mouths
One love, one house
No shirt, no blouse
Just us, you find out
Nothing that I wouldn't wanna tell you about, no, no, no

[2x]
'Cause it's too cold
For you here and now
So let me hold
Both your hands in the holes of my sweater

Whoa, whoa...
Whoa, whoa... whoa
Whoa, whoa... [2x]

'Cause it's too cold
For you here and now
So let me hold
Both your hands in the holes of my sweater

It's too cold
For you here and now
Let me hold
Both your hands in the holes of my sweater

And it's too cold,
It's too cold
The holes of my sweater...

En liten tår

Inför min lilla tripp till NY förra helgen (som jag ska skriva mer om senare) såg jag i genom serien Girls och började också se Sex and the City från säsong 1. Innan har SATC varit en serie som gått på TV som jag strökollat på, aldrig förstått att det är en serie att följa. Men jag har fastnat. Sedan jag målade om i mitten av augusti är det första gången i mitt liv jag längtar till att komma hem: sätta mig i min sköna fåtölj efter att jag tvättat av mig allt smink med min nya Cliniqueborste (REKOMMENDERAR STARKT) och lägga datorn på magen med SATC på skärmen. Jag har skapat en vardag.

En annan del av min vardag är att jag är singel. En flirtig sådan. En lyssnande sådan. Jag hör andras bekymmer och härligheter om killar, jag berättar mina. Jag tycker om allt det där, och att se denna kultserie ger mig fler historier att lyssna på. Se kanske. Varför jag fick sådan lust att yttra mig just i denna stund var för sista meningarna i avsnitt 12 ur säsong 3. Carrie har precis berättat för Aiden att hon har legat med Mr Big X antal gånger under den tid hon har träffat och blivit tillsammans med Aiden. Carrie har ljugit för Aiden om det hela men blev av med lasten då hon berättar sanningen just innan Charlotte ska gifta sig. Aiden dyker ändå upp vid kyrkan efter vigseln och berättar för Carrie att han inte kommer kunna förlåta henne. Då säger Carrie till tittarna

"It's hard to find people who will love you no matter what".

Och jag fällde en tår då. För jag är så tacksam att jag har en mamma, en pappa och en bror som kommer älska mig, vad som än händer. Jag hoppas att du som läser också har någon. Krama om dig själv och tänk en stund på den eller dem. För det är en helt fantastisk känsla.

 

SATC SENSE

Okej, jag är sämst. Först NU ser jag Sex and the City för första gången i mitt liv från säsong ett. Jag längtar varje dag hem för att få se åtminstone två avsnitt innan läggdags. Men jag undrar en sak: hur kan alla män i New York fatta att det är mysigt att hålla handen på dejt och inte skämmas för den man går med? HALLÅ?

satc

Tinderbanken

Undrar om hela konceptet "blogga" egentligen är felstavat och ska egentligen stavas "blotta". För det är det jag ska göra nu om mitt kärleksliv iallafall. Inte om sex, jag har ett ex, min flirt alert går på flex. Jag gillar att flirta. Flirta kan jag även göra med vänner och folk jag inte känner. Bara det att många andra kallar det "charmig". Det jag suktar efter är inte sällskap hem (kan sträcka mig till ett hångel på stan) utan ett leende. Uppskattning. Glittret i ögat som säger "du är ju rolig".

Jag jobbar alltså på bank nu. Sedan januari har jag suttit på Stora Essingen och hjälpt kunder från hela Sverige med allt från att amortera, koppla till att låna mera, ansökt om konton för flera. Mycket spärra kort när det kommit bort. Jag har själv önskat att få jobba kvällstid. Då är mina arbetstider mellan 14.45-23.12. Under sommaren har det varit vääääldigt lugnt. Helt förståeligt, vem vill ringa och flytta fonder när det finns smultron i trädgården och det är 27 grader ute? "JAMEN DUUU, JAPANFOND, ÄRE BRAH ELLEH?"

Jag tror vi alla nu vet vad Tinder är för app. Du väljer om du är tjej eller kille ( ni andra kan hälsa hen --- kul vits !), om du gillar killar eller tjejer, inom vilket avstånd du kan vara ambitiös nog att tänka dig att träffa en person, mellan vilka åldrar och sedan är det bara låta tummen plågas: det kommer då upp ett stort antal bilder på likasinnade som vill träffa någon som du... bara det att om inte du tycker han eller hon är snygg, då kommer ni aldrig kunna chatta. Utan det måste vara en match, du är snygg + jag är snygg tycker du, för att man ska chatta. Tummen måste alltså flyga från vänster och höger som en vindrutetorkare. Nej till vänster, ja till höger. Puh.. Jag ägde denna app i en vecka mellan juni/juli. Det var kul, visst får man sin bekräftelse. Efter två dagar tycker jag killarna (än så länge är jag hetero) ser likadana ut. Jag börjar högt klaga när det kommer upp YTTERLIGARE en kille "på äventyr" i djungeln eller när alla foton är med solglasögon. Jag går så långt att jag tittar mer på intressen, över vilka Facebooksidor de gillat, snarare än bilderna. Nu ljuger jag, bilden är ju det första intrycket. Eller varför skriver många killar vad de heter på instagram? "Jo, om du behöver extra betänketid om mig, skriv en kul kommentar på en bild." Morr, lol. I vilket fall, om du träffar någon av dessa "matchar" kommer det enda du är blind för inför denna "blind date" den andra personens personlighet.

Så på banken, när jag suttit om kvällarna och väntat på att något samtal ska komma, så kokar det i mig. Jag vill bara busa. Flirta. Charma. Höra ett litet leende i luren.

"Välkommen till banken, du talar med Julia Elfgren."
"Hej, jag heter Kalle Anka, jag skulle vilja aktivera internationella betalningar."
"Okej, inga problem men då behöver jag det magiska lösenordet."
"Aha, jaha... ehm hur menar du då?" "Jag bara skojar med dig, hehe, men nu är det aktiverat!"
"Haha, jag tänkte väl! Bara vad ska jag säga, hokus pokus bankus?! Tack för hjälpen!"  

Bankens ledord är öppen, enkel och omtänksam. När en kund ger en så härlig respons, då vill man ju bara dejta denne. Hej då ytlighet, hejhej skönhet.

LÅT BARN VARA BARN, BJÖRKLUND

Min fredag i slutet av augusti florerar av fredagsmys hela dagen: jag drömde hela natten (som jag tycker om), vaknade runt sju, somnade om igen och vaknade vid nio. Jag börjar jobbet först 14.45, så jag har tid att göra det jag känner för fram till eftermiddagen. Gjorde någon konstig mediteringsövning som Kalle Zackari Wahlström gjorde i yoga-avsnittet av "Svett och Etikett". En timmes promenad och mysfrukost med helgtidning och finfrulle. Men redan på sida sju i Svenska Dagbladet blir jag så less på en viss politiker som aldrig kan ta en lugn stund: Jan Björklund. Folkpartiets partiledare vill införa betyg från årskurs fyra. När man alltså är 10-11 år ska man få veta om man duger eller ej. Tacksamt är det inte Björklund själv som skriver artikeln för sitt förslag, utan Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik vid Linköping Universitet, som skriver emot detta. Det finns inget bevis på att barn i fjärde klass skulle få bättre resultat om de började med betyg redan då. Artikeln hittar nu här.

Jag har ofta funderat det här med betyg. Grundskolan, ska inte det vara till för att lära sig grunderna i allt? Få reda på allt det där var man SKA veta? Vad en atom är, vad en atombomb gjorde, varför det regnar, varför det är viktigt med vatten, varför tycker folk olika, varför ser vi olika ut. I gymnasiet finns rum att bli lite mer individuell och välja vad en själv tycker är lite mer intressant. Dock är jag säker på att majoriteten fortfarande är vilsna och vet inte riktigt vad man vill. Enklast skulle kanske vara en förlängning av grundskolan där man kunde välja bort två ämnen man hatar och lägga till två ämnen man älskar. 

På universitetet kan man sedan florera och njuta av just de där två ämnena man älskar och bara fördjupa sig i dessa. Eller ett ämne. Och bli expert på det. När man är lite större, mognare, mer erfaren och har längtan, tid och rum för att bädda ner sig i just det där man gillar mest. Jag läste som sagt litteraturvetenskap på Stockholms Universitet. Jag brydde mig inte ett skit om betygen på kurserna, mitt mål var att få ro att läsa böcker. Och jag nådde målet! Jag började läsa böcker utan att jag var tvungen, för att jag hade lust. En helt ny respekt för författare hade växt fram, jag lärde mig historia, politik, samhällsfrågor, tänkte utanför boxen och lust och moral. Tänk om vi kunde få barn i grundskolan att känna samma sak? Hur härligt det är att gå till skolan och lära sig häftiga saker om världen. Om omvärlden. Genom alla ämnen är det ju ruggigt spännande hur vi hamnat där vi är idag. Om rätt person berättar det, då kan vem som helst ta det till sig. Även om man är 10 år och har för mycket energi i kroppen.

Satsa på att utbilda vettiga personer till lärare istället. Betygsätt människorna som vill inspirera barnen, istället för barnen.

Jag tänker förvisso vara barn hela mitt liv, men jag hade inte varit glad att få betyg redan i mellanstadiet. Det var helt enkelt bättre förr.

Arkitekt-greken

Jag gillar lösningar. Jag är ganska duktig på det också vill jag påstå. Vare sig det är ordvitsar, trasiga ting, genvägar eller att behöva snåla med pengar är min kreativitet ganska bred.

Jag jobbar sedan juni på telefonbank. Just nu pågår en smärre irritation kring min sida av avdelningen. Hela kontoret består (självklart) av skrivbord, hyllor, lådor, skrivare, fruktkorgar och kaffemaskiner. Vi har så kallat "open desk" som menas med att man inte har ett eget skrivbord, utan varje dag sätter man sig där det finns plats. På så sätt kan det vara fler anställda än vad det finns skrivbord och man får en ny kompis varje dag. Galant! Jo, jag tycker det är rätt trevligt. Nåväl, jag och "mitt gäng" (består av cirka 30 personer som alltid sätter sig längst bort") behöver antingen gå runt en omväg skrivbord eller gå runt en väldigt lång rad låga hyllor för att komma till kaffemaskinen, toaletterna och resten av kontoret SOM VI SER. Förstår ni, jag ser alltså kylskåpet som står fem meter från mig MEN MÅSTE GÅ RUNT hela kontoret för att komma dit. Om jag hade bättre erfarenheter inom parkour hade jag kunnat hoppa över, men det känns varken lägligt eller professionellt på ett bankkontor. 

Så efter min korta semester i Grekland fick jag nog. Jag skapade en genväg. Jag drog ut hyllan längst ut 30 grader och skapade en springa bred nog för alla oss längst bort. Och jag vill poängtera att det inte endast är jag som är lat: alla på kontor gillar att sitta och alla vill helst ha så korta vägar som möjligt överallt, inte bara till skrivaren. Detta kom att utvecklas: jag såg att det fanns rum att göra en genomgång i mitten av dessa hyllor, istället för en springa närmast väggen. Med en insisterande från en av mina favoritkollegor X (tänk er Cafe Bärs från Farsta) tryckta vi bort hyllorna och skapade en gång likt Korinthkanalen utanför Aten. Och alla uppskattar detta. Alla går i genom.

"Åh vad bra!"
"Åh vad smart!"
"Åh vad skönt!"
"ÅÅÅÅHHHH!"

Men så en dag, just idag skulle detta komma att stoppas. Ett klagomål från en högre person gjorde att vi var tvungna att flytta tillbaka ALLA HYLLOR till där de stod, på grund av hälsoskäl då någon kanske skulle ramla och göra sig illa på den lilla skarven. Ajaj, lilla skarvisen. Irritationen bland samtliga 30-längst-bortare kokar. Det är inte bara en fullständig hyllvägg som skapats, utan en psykisk vägg att inte kunna gå rakt i genom för att besöka damernas eller ta en kopp mocca med vitt. 

"Men varför har ni stängt?"
"Men vem gjorde det här?"
"Men när hände det här?"
"MEEEEN?"

Det talas nu om att strejka från arbetsplatsen. Nä, bara skoja. Men det skulle vara roande att göra en enkät om det hela. Jag var så nöjd. Förstår ni hur härligt det är när ens nya kollegor tycker att man gjort någonting bra för kontoret? Ingen bryr sig om kunderna egentligen (jag ba skojar, jag älskar mitt jobb!) 

KÄNNER DU ATT DU SAKNAR PASSAGEN?
[   ] JA [   ] NEJ [    ] VET INTE