Jag kanske missar något om jag går och lägger mig.

Jag gick till en PT en gång på Sats. Jag frågade varför jag inte blir smal. Han sa att jag åt för mycket. Om du äter för mycket kommer du inte bli smal(are).
Jag såg mig själv i spegeln en natt. Jag frågade varför jag inte går och lägger mig. Jag svarade att jag väntar på att något ska hända, fast jag vet inte vad. Om jag inte vet vad jag väntar på så kan jag lika gärna gå till sängs. 

Men jag kan inte, det går inte. Jag har så otroligt svårt att släppa dagen. Dygnet är för kort. Eller så kommer jag på för sent hur värdefull dagen är. Det tar mig alltså en soluppgång och en solnedgång tills jag inser att man borde göra något värdefullt av dagen.  Men nu när jag skriver inser jag något annat. Jag kanske blir lugnare. Det vill säga, jag kanske orkar eller våga slappna av. Det är färre som hör av sig efter klockan tio, det är färre som jag kan höra av mig till. Jag kan skriva till någon och inte behöva frusta om jag inte får svar inom en timme. Skriver jag till någon på dagtid vill jag ha svar, helst nu. 

Att lägga mig innan klockan tio finns inte, och ändå är det enda jag längtar till. Att få somna om också, för det är så obeskrivligt skönt. Att titta upp, vända sig om, och somna om. Som om inget har hänt. Det är inte roligt att sova ensam heller. Att känna en annans kropp mot sin rygg eller att låta sin egna hud vila mot någon annans rygg är ultimat. Då är två nära och fler världar ifrån. Du kanske drömmer, i min sömn är allt svart. På semester med familj eller kompisar är det bara en skön trygghet att ha någon annan i rummet. Om det är något kan man bara peta till lite. Eller ligga och titta. 

I väntan på barn.

Nej, jag är inte gravid. Framförallt har jag ingen att bli gravid med. Men fantasier om ett eget barn och uppmärksamheten av andras är ändå ganska spännande.

Det började för två somrar sedan. Jag drömde att någon gav mig ett barn, nästan kastade det i min famn och sa "det här är ditt barn". Jag tittade på barnet förbryllat. Vad var det här? Vem är du? Sanningen är, jag vet inte vem du är, men jag älskar dig obeskrivligt. Utan tvång eller ens en uppbyggd kärlek. Jag har hållit dig i min famn i några sekunder och du är det absolut bästa jag vet. 

I helgen jobbade jag i en kaffe- och tebutik i Bromma Blocks. Min kollega var på lunch, så jag stod ensam i butiken, det var inte andra kunder inne heller just då. In kommer ett par, någonstans mellan 35-40 år. Mannen med påsar under ögonen, kvinnan utan smink. Och deras lilla barn. Jag kunde nästan inte fokusera på att trycka på kassarnas knappar, utan jag fastnade för barnet. "Vilken färsking!" utbrast jag. Hon eller han var så liten, det gick inte att inte lägga märke till. Jag tror till och med att jag försökte lura mig själv att det lilla knytet doftade grädde. Efter att de hade betalat gratulerade jag dem. För det är stort. Och de tackade mig flera gånger. Det var speciellt. 

Cissi Wallin (radio- och tvprofil) har höggravid uppdaterat sin instagram under hela förloppet till dess att lillen var född. Det var så sjukt spännande. Ändå är det bara samma fråga, när kommer barnet? NÄR KOMMER BARNET UT? När? När då? Nu eller? En tjej som jag gick på dagis med, Linda-Marie, ska få barn när som helst. Och även hennes uppdateringar är spännande. När när när. Att läsa hur dåligt eller bra man mår under denna tid kanske inte är speciellt spännande, men det känns ändå lärorikt. Hur kommer jag uppleva allt?

Tid och barn måste gå ihop. När kommer barnet ut? När kommer jag lära känna dig? I flera år, under resten av mitt liv kommer jag att få se dig växa. Du kommer förmodligen göra allt jag har gjort, bättre eller sämre. Du kommer förmodligen resa dit jag har rest, eller berätta om en plats jag aldrig hann till. Att få ta hand om ett barn kanske är som att få en andra chans. Viktigast i mitt liv är jag, men eftersom du är en del av mig, så blir du viktigare. För du är någon annan också.

Jag vill ha barn. Mest för att det är så härligt att ta hand om andra, någon annan. Det enda som skrämmer mig är den stunden jag inser att barnet jag håller i är en del av mig. Och en del av någon annan. Det är alltså lite jag, i en annan person. Otroligt. O-troligt. Hur är det ens möjligt?

Jag erkänner mitt syfte med min resa till New York: A tribute to the artist Jason Craighead

I september 2014 var jag på en kortare resa i New York. Det var en speciell resa, jag började att skriva om mina dagar där på den här bloggen. Jag kommer inte ihåg vilken, men under en av dessa dagar gick jag omkring någonstans på Lower East Side. Jag fastnade utanför ett galleri när jag såg en tavla. Tavlan var målad av konstnären Jason Craighead. Nu när jag var i Santa Barbara var jag tvungen att höra av mig, och tacka. Och jag fick svar. Och det betyder så otroligt mycket. För då vet jag, även om vi aldrig har setts eller aldrig kommer att synas, att vi har levt i samma värld.

Dear Mr Craighead,

In September 2014 I visited New York City. I was a tourist, trying to be a citizen, for almost a week. Several times I’ve been in California, where I’m writing from at the moment. I don’t have family here, some friends in cities all over this western state, but what I got is some kind of love for the area. Anyway, during my… vacation, in NY, I spent a lot of time alone. Escaped from my friend I was about to visit, not only my life back home in Sweden. I couldn’t stand anyone, not a single person. So I walked. And walked. And walked. The whole week. Up and down, with feelings of me seeing the same types of areas and buildings. And I think it was the third or fourth day, I past Cheryl Hazan’s gallery. Normally those days, I pasted everything but coffee shops. But that moment, I turned my head right and saw your painting.

”Word Magic”

And I stood outside for maybe three minutes. I couldn’t get enough, so I walked in. I didn’t care about other objects, but this painting. Word Magic? I couldn’t find a magic word to describe it. The gallerist came towards me, said welcome. We started talking about the, your, object. I told him it can’t be done. This is what my paintings look like, when I start. Things were too messy, and simple as well. On the same canvas. It is like a written note, I paint without rather thought, to remember the feeling I want to express on the canvas. And then I found the written note. Between thought and existence. Realisation on realisation. I barely can’t stand how many thoughts you could have by one painting. I’m a Jackson Pollock fan, since colors in my vision makes me feel. His paintings are a great mess of colors. But when I compare your artwork, with his paintings, it’s more like he wants to tell us one word, or one feeling, or one thought. By Word Magic, I can’t see an ending. Mostly, since I believe it isn’t finished. And shouldn’t be. Even if the gallerist told me, that this is what you saw in your mind. It’s up to the viewer to end it. Like a poem. 

What I want to tell you, is that I was touched. And still am, I found the painting and use it as a wallpaper on my macbook. What I want to ask you, is if I could use the same image as a wallpaper on my blog. My blog is nothing special, got barely 60 readers per post, but it’s my place in cyber space. 

Thank you for your time. Hope you continue with what you are doing, and chose to be happy.

Best regards,

Julia


Hi Julia

I find it the most beautiful experience in this life when my work resonates deeply within other humans, it gives me a great sense that we are all the same thing trapped in this narrow minded world of general thoughtlessness.....please use the image, just let people know about me...let them know there is a man who is truly alive, very awake and making work from his heart....

Thank you, Julia, for your spirit and kind words....be in touch sometime 

Cheers and good life
Jason

En novell. En sådan som slutar bra.

Flirting?

You started.

I did. You're right, I gave you that note. With my number on.

So where you wanna go with this? Haha, regretting?

Well, what are our options? You leave on Thursday. Regretting? No, nothing to regret.

Hey, it's cool! We just got home. but thanks for a great night.

Not much I guess to expect. You're looking for a longer investment? Or you wanna cuddle under a blanket talking about universe?

How can I expect a longe investment when you leave on Thursday? Wow, that's not quite my forte.

I don't! I was thinking of your point of view. Nah, I went to far. 

Ah shit. I just suck at textning.

It's okay. You're good. Ahh me too, no meaning or emphasis. It's tedious. 

Well tomorrow I'm off all day with no plans. Well maybe the gym but nothing else.

Tomorrow we'll go for some kickboxing around 19, but have no plans either. 

Kickboxing! That's hot. At 7pm?

PM. I did thai boxing a few years ago.

That's awesome! Thai boxing! I've always wanted to take up kick boxing. I think I'd really like it.

Okay, well would you like to do something tomorrow?

I would like to. Would you?

Det var väl en promenad på 20 minuter för att komma från Del Mar Avenue till piren. Det gjorde smått ont i hennes knän av flipflopsen. Flipflopsen var köpta på Mallorca 2007. Samma par bruna Hawaiianas. Hon gick iallafall i genom skolans mark. Klockan var över halv fyra på eftermiddagen och solen var fortfarande varm och stor. Hon hade på sig svarta luftiga kostymbyxor, en svart magtröja i t-shirtmodell och en vit kimono med turkosa leopardfläckar. I vinden blev kimonon som en mantel. Men manteln blev inte ett skydd i solen, utan bara ännu ett lager kläder. Det var för varm mundering nu, så det fick bli en boll av plagget att bära i vänster hand till dess att hon såg piren. 

Ännu en genväg, via den stora fotbollsplanen. Läktaren var av sten, kanske betong. I trapporna sprang studenter och seniorer. Hon gick motsols på löparbanan med längst omkrets. Vid ena kortsidan vek hon av mot en liten väg som gick till ett stängsel. Gallerdörren var låst, men i stängslet fanns det håll, det flätade stålet hade blivit uppklippt någon gång. Väskan kastades över, och ändå rätt smidigt lyckades hon sträcka sig över stängslet utan att riva upp kläderna. Eller sig själv. Vägen till piren fortsatte längst vattnet. Sälarna hon tidigare sett legat och solat på en av flottarna låg kvar. Flotten vilade nu i skugga. Mamman och fölet hade bytt plats. Hon var tvungen att stanna ännu en gång, och föreviga ögonblicket med telefonen återigen. Och sedan fortsatte hon gå. Cyklister och gående delar på den lilla körbanan. När det kanske var 300 meter kvar på piren, drog hon på sig kimonon igen. Fortfarande skämdes hon över sina stora armar. Egentligen var det nästan bara muskler, men de såg så stora ut, tjocka nästan, att hon hellre nu ville gömma dem i kimonons ärmar. Då var det inte bara ryggen som fick en skyddande mantel. 100 meter kvar till piren och hon ser honom. Han har ett stort svart linne, urtvättat, surfstil med tryck på, mörka jeans och mörka sneakers. Hans hår är mörkt. Han ler och går mot pirens första plankor. 

De hälsar. Han ger henne en kyss på kinden. Var han en gentleman, eller hade hon glömt hur en gentleman är? De gick utåt piren, längre fram fanns några restauranger, ett museum, någon butik, och deras mål: en terass med vinprovning. Terrassen och dess hur är även det byggt av plankor. Inredningen där baren ligger likaså. Han hälsar på killarna i baren. Det finns flera hyllor men ännu fler flaskor vin. Etiketterna på flaskorna är nyproducerade. Inga etiketter som ljuger om vinet eller gårdens ålder. "Since 1987" ska inte se ut som "Since 1897" tänkte hon. Hans vän i baren tog fram två flaskor. De smakade vilket de tyckte bäst om, fick var sitt fyllt glas, och gick sedan och satte sig vid ett stort runt bord för fyra längst bort på terrassen. De två stolarna som vätte mot solnedgången blev upptagna.

Och de pratade. Mycket, länge, ja hela tiden. Då han ursprungligen var från England så var hans historier på flytande engelska. Hon hackade sig fram, som om hon glömt allt. De berättade om hur de hade kommit hit, till mellersta Kalifornien från början. De berättade vad de tidigare gjort. Hon frågade, han svarade. Hon lät honom berätta, det var skönt att bara få lyssna. Deras gemensamma nämnare var skapandet. Han målade. Hon log, det var som att få veta en hemlighet, även om det inte var något han pressade fram, eller inte ville prata om. Hon försökte förklara filosofiska tankar om hur hon såg på skapande, genom av vad hon sett dagen innan. 

"There was like an art market here, by the shore yesterday. Maybe it was 20-35 different tents. There where mostly paintings, some sculptures, but mostly paintings. And the feeling like, just hit me. Is was so beautiful. Everything. Not one specific painting, I mean, the paintings were mostly images of sunsets, mountains, oceans, flowers, people, etc. But they all looked so different. What I thought was beautiful with all of this, was the fact that we, people, see the same things but kind of deal with it in different ways. Like what we were talking about, about the view from Inspiration Point. You can see that same sunset every day, and you will have the same feeling about it every time. I mean, we would see the same sunset, get the same feeling, but we would paint it, or express the feeling of it, in different ways. And that was that beautiful moment. How people are so equal but still so different. And all these paintings just show who they really are."

Solen hade nu gått ner. Bakom dem anades en mörkblå himmel, stjärnor tyddes. Framför var himlen mer rosa, lila. Kanske lite orange vid palmernas skuggas kontur. Dem fortsatte att prata om det. Och om varandra. Om deras namn. Om Santa Barbara. Om hans roommates. Mellan allt de sa fanns det små ord som gjorde att gester behövdes, till och med en vänlig klapp på den andres arm. En sådan klapp som betyder, jag vill ha mer. Han drog på sig en tröja över linnet. Han föreslog eventuell bio imorgon med någon efterfest i och med filmfestivalen i stan. Han ville ses igen. Det ville hon med. Klockan närmade sig 19. Han skulle vidare på något möte, det hade han nämnt innan de möttes upp. De hade bara sippat på varsitt glas vin under denna tid. De gick tillbaka till baren. Han betalade. Hon tackade.

Nerför trappan och de var tillbaka på pirens plankor. De gick lite närmare skämtade lite. Hon frågade om öarna längre bort. Vid pirens slut gick det över cykelbanan och stod istället på trottoaren. Bilar åkte bredvid på hög växel. Eller det var ju bara hon som hade en hyrbil med växellåda, så alla andras bilar körde helt enkelt bara snabbt. De stannade, rundade av pratet, hon sa att han nu skulle iväg. De kramade om varandra igen, han kysste henne på kinden. Under den korta halva halvsekunden som hon vänder sig lite mot honom just efter att hans läppar lämnat hennes kind, stötte dem istället mot hennes läppar och de kysstes. Och det var härligt. Att bara stå där och känna en sann attraktion till personen som höll om hennes ansikte. Och han ville inte gå och hon ville inte verka som om hon heller inte ville gå. Hon låtsades väl vara lite pryd, kanske blyg. Tittade neråt mot hans bröst. Men han kysste henne igen. Bad om en till. Allt ömt och försiktigt. Sa att han var tvungen att gå. Och bad om en till kyss. Hennes armar hamnade runt hans nacke, hans händer var under kimonon och nuddade hennes hud. Han måste gå nu. En sista kyss och sedan skiljdes de åt. Deras fingrar kedjades loss.

"Hej... ja, det gick superbra.. haha, nej han är ingen skummis, han är så härlig! Inget dåligt eller konstigt alls, iallafall nu uppfattade jag, typ. Men jo, vi hade så mysigt... aa på piren låg det...  jag går hem ja, finns inte så mycket alternativ heh, men det är lugnt... gick precis förbi Sambos brunchställe.. ja, vi kanske ska ses imorgon. Synd att jag drar på torsdag bara.."

Kalifornien - fem vokaler, fem besök

Det är femte gången jag reser till Kalifornien. Det är en rätt lång resa. Men det känns som hemma, eller det känns väl som något mycket välbekant. Zinkensdamm känns hemma, men Hornstull är hemma. Det kanske är som att vara på landet. Jaghar ingen släkt här, men jag har kompisar från San Fransisco till San Diego. Det är SANt. Heh. Vid varje besök i Kalifornien har jag flygit till LA och åkt söder och norr därifrån. Jag vet vilka områden jag tycker om, jag vet vilka restauranger jag vill besöka, jag förstår människorna. Och det finns fortfarande massa saker att göra, men jag tar det ganska chill och gör ganska lite egentligen. Det är ju ganska trist egentligen att jag reser hit. Inte ser något nytt, som jag gjorde i Costa Rica till exempel. Jag ville ju vara kvar. Jag ville vidare, se mer, uppleva mer. Jag hade inte fattat grejen med att resa runt med en stor ryggsäck förrän jag kom dit. Just det där att klippa bort allt hemma, jag skriver min historia nu, här någon annanstans.

Det är klart jag har varit avundsjuk på andra som rest. Stränderna de rullar sig i på Bali, skydiving i Nya Zeeland, like-raketsbilder från Peru, brunnbyggande i Kongo. Vara där det händer saker! Och i min omgivning känns det som majoriteten gör det! Men jag vet inte vad det är som fått mig att inte åka. Är jag rädd för att missa något hemma? Hur långt räcker pengarna? Kommer mitt bagage få plats med alla dessa frågor? Jag brukar inte vara så... frågande. Jag vet inte vad som händer när jag skriver. En filosof kanske hade uppskattat allt detta. Kanske har jag varit orolig för att inte träffa folk. Det jag har märkt vart man än åker, från Stockholm till Singapore, är att om man gör samma sak eller är på väg mot samma sak, så finner man varandra. "Vi är ute och reser! Du med? Let's hänga!" "Jag pluggar biologi. Du med? Let's prata!". 

För två år sen sa min kompis Jens att han kanske skulle ut och resa runt i Asien, ensam. Jag kallade honom dum i huvudet. Ett år senare insåg jag att jag bara var avundsjuk.

Penseldrag

Är det inte galet hur lika och olika varandra vi alla är? Medan Niki och Fanny pluggade gick jag ut på en promenad. Korta shorts och linne, så jag kunde kombinera mjuk motion med solbränna. Gömd bakom Ray Ban, The Weeknd i öronen. Jag promenerade med stranden om min högra sida. They ask me if I do this everyday, I say often. Låten handlar om något helt annat, men jag önskar att det var ofta som jag kunde gå med sand och hav som sällskap. Stegen tog mig bortåt och vid en skatepark hamnade jag på en konstmarknad. Den står där varje söndag. Konstnärer och hobbynärer står och väntar på kunder i partytält och låter sina verk ligga på bord eller luta sig mot stafflier i gräsmattan. Det är bergis 30-40 tält, en lång slinga. Det är framförallt oljemålningar som visas upp. Från akvarell till starka kontraster. En del 80-talsneon också. Jag kan väl inte skriva i genomsnitt, men de flesta tavlorna är avbildade hav, berg, himmel, grönska, människor. Allt är så lika men ändå så olika, varierande och personligt.  Och jag tycker allt är vackert. Till och med de tavlor som jag aldrig skulle hänga upp på min vägg är vackra. De enda orden jag finner är hur lika vi människor är. Vi ser samma saker, men tolkar det så olika. Jag kommer ihåg när en klasskompis från högstadiet, Klara Hagman, hade varit ledare för ett konfirmationsläger. Barnen hade fått i uppgift att teckna Gud. Hur dem trodde att Gud såg ut. En hade gjort en gubbe med skägg. En hade målat ett hjärta. En hade målat ljusa färger. Och även om jag inte tror på Gud, så låter det ändå så vackert och härligt. Framförallt för att det inte spelar någon roll. Om du ser bildligt en stund, sak eller plats på ett annat sätt än jag, men känner detsamma, då kan det ju endast bli vackert. Härligt. Romantiskt. 

Jag vet inte vad jag vill komma med det här, men jag tror inte vi människor ser varandra på samma sätt. Iallafall inte ytan.  

När ska jag börja plugga?

Jag satt igår i ett klassrum på Santa Barbara College. Längst bak satt jag framför en stationär Macintosh bredvid Niki. Ämnet är ”Typography”. Precis som en av Nikis tre svenska klasskompisar sa, så hade nog lektionen varit roligare med en annan lärarinna. Hon är äldre och hyfsat långsam. Hon är nog rätt engagerad av ämnet, men efter alla lektioner av typsnitt så finner jag full förståelse av att det kanske blir enformigt att prata om hur bokstäver visioneras. Ämnet är något jag faktiskt tycker är väldigt intressant. Jag finner ro i att se affischer, hemsidor, annonser, texter, osv., som har valt typsnitt med omsorg för att pryda ords budskap med en känsla.

När jag sitter i klassrummet föreställer jag mig tanken att jag faktiskt var en elev i klassen. Skulle jag trivas på college? Utbudet av klasser verkar mycket mer liberala och tillgängliga, att man som elev kan plugga vad som helst. Som typsnitt. En hel kurs om hur bokstäver utformas och varför. Jag har ingen aning om hur jag skulle gå till väga för att plugga det i Sverige. Med största sannolikhet är det väl inbakat i någon annan kurs. Det kräver ju en del forskning av universiteten i sig för att få reda på det hemma. Men det är inte bara typsnitt jag vill kunna. Jag vill kunna dataprogram utan tjocka Adobe-biblar, kunna mer om litteratur- och konstvetenskap, läsa retorik, gå på Berghs, gå på Hyper Island, läsa politisk kandidat. Kommer jag hinna? Behöver jag prioritera? Vad vill jag mest? Vad kommer jag vara mest tacksam för? Vad kan jag läsa senare? Men jag vill ju allt nu?

För tillfället är jag alltså på bortaplan, över Atlanten, långt ut i västra Amerika. Miljön är typisk Kalifornien, ljummen, varm, palmer, granar. Det är nio timmars tidsskillnad mellan Santa Barbara och Stockholm. Det ger en vila att tänka. Inte tänka mer, utan precis lika mycket som jag vanligtvis tänker men med mindre kretsande stress över att jag fysiskt är benägen, sugen,triggad av att vara på någon klubb, bar eller annanstans där jag kan roas av vänner och bekanta. Tänkande har gått över till undrande. Mest av allt undrar jag om jag är redo för att gå tillbaka till skolan? Jag menar, jag är nog redo och målmedveten nog att börja studera. Aldrig igen tänker jag göra saker halvdant. Det är inte värt det. Som med litteraturvetenskapen förra året. Visst, mitt mål där var att lära mig uppskatta läsning.  Vet ni hur jag började uppskatta det? Jämför det med att du sitter med din vän. Han vill berätta en upplevelse för dig. Det kommer ta lång tid, men du kommer lyssna noga timmarna ut. Detsamma bör det vara med en bok, där skillnaden är att författare vill berätta något genom tryckta ord. Förmodligen med ett passande typsnitt. Iallafall, jag skulle inte bry mig ett skvatt om betygen på denna 30 poängskurs på Stockholms Universitet. Det slutade med C, E, E, E i betyg på hemtentorna. Slutbetyg D. Och varför blev det triss i E? Jo, för jag tog inte reda på hur man skriver en hemtenta. Jag läste sällan i genom det jag skrivit, bad någon gång Sara läsa i genom. Men vi båda var väl för snälla mot varandra och sa att allt såg bra ut. Jag hade ingen aning vad som var bra eller dåligt. Hade känn för att mina texter var dåliga. Jag är inte speciellt akademiskt, jag vill tycka och tänka om. Men betygen i litteraturvetenskapen bryr jag mig inte om, för den kursen gav mig så mycket. Fakta, förklaringar, jämförelser, bakgrunder. En bok är så mycket mer än en bok. Men om jag hade haft ett annat mål med den här kursen, att jag skulle kört all in, då hade jag ångrat mig så grovt för hur jag hade förtjänat mina betyg. Av papper skulle jag rullat en strut, satt den på hjässan och gått över skolgården med en ”Sparka mig”-post it på ryggen.

Så redo är jag nu för att ge allt. Skita i alla andra och köra mitt race. Ska jag plugga snart igen, så ska jag göra det all in. 

Det jag undrar över är om jag har tillräckligt mycket kunskap med mig. Har jag kunskap god nog om världen, livet, min värld, lycka, lidelse, orättvisa, vad som är enkelt eller svårt, för att kunna förvåna? Förvåna och överraska lärare och professorer.  Överraska mig själv framförallt. Och varför vill jag känna allt det här? Jo, jag har glömt hur det är att vara intelligent. Att vara påläst och kunnig. Jag vill visa för andra kunniga och mig själv att jag kan. Att jag vill och kan! Jag undrar bara mer och mer om jag ska göra det nu eller senare. Snart kanske. Eller bara hoppa på tåget igen. Egentligen har jag inte så bråttom. Ju mer kunskap jag har, desto mer kommer jag kunna dela med mig av. Jag behöver inte göra som alla andra, jag kan ta mig dit jag vill på mitt sätt. Eller?

Tänk, hmm, undrar, burr.

Ett J i Times New Roman kanske skulle vara fint på handleden. Kanske är värt att bli arvslös för ett tidlöst typsnitt. 

Bilder bilder bilder!

Hello and welcome to America! 

Fick ligga lågt med uppdateringar på le blog tills efter att jag överraskat min bästis Niki på hennes födelsedag. Hon trodde jag var på väg hem till landet lagom, men icke! Planet gick till lala-land, Los Angeles. Efter två övernattningar hos Oscar i downtown (tusen tack!) med två tillhörande bärs- och burgarrundor, körde jag min Toyota Corolla 2004 Midnight Blue 18 dollars a day till Santa Barbara på fredagen. Vägen till Santa B är väldigt vacker, bergen är gröna som i Sound of Music på sina ställen!

Väl framme fick Niki en beenie över ögonen av sina roomies och satte sig i min hyrbil, ovetandes om vem chauffören var... vid stranden fick hon dra av sig mössan och vi skrattade och skrek oss till tårar! Vi hade en megamysig helg med utgång lördagkväll och BBQ med alla grannar på söndagen. 

Fick finsnapsen av bartendern som hade varit på Stockholmsturné!

Fick finsnapsen av bartendern som hade varit på Stockholmsturné!

Niki med "ögonbindel".

Niki med "ögonbindel".

Downtown, LA.

Downtown, LA.

sockerjullan@snapchat!

sockerjullan@snapchat!

På lördagen var vi på powerprommis genom Santa B!

På lördagen var vi på powerprommis genom Santa B!

"Parker" 

"Parker" 

Handlagd "mosaik" på Lucky Penny.

Handlagd "mosaik" på Lucky Penny.

Nikis födelsedag! Internationell frakt från Carl och Lovis! Från mig fick hon ett Coachella Starter Kit och ballonger. Jag älskar ballonger.

Nikis födelsedag! Internationell frakt från Carl och Lovis! Från mig fick hon ett Coachella Starter Kit och ballonger. Jag älskar ballonger.

Imorse var jag på en löprunda medan Niki och Fanny var i plugget. De påstår att gäster tar med regn och moln. Jaja.

Imorse var jag på en löprunda medan Niki och Fanny var i plugget. De påstår att gäster tar med regn och moln. Jaja.

SVINKUL ATT RESA UTAN BAGAGE

Nu ska jag lära er något om skrivande: skriv om känslan NÄR NI KÄNNER DEN. För den känslan kommer släppa sedan när ni sätter punkt!

Alltså, ska gå på första planet för resan härifrån. Från San José till Houston. Iväg går jag för att hitta någon "nyttigare" frukost än muffins, banankakor och baguetter. Det blev sweet potato fries. Superfriterade. Mm. Trött är jag, eller mer utmattad, för jag är klar i sinnet. Det var en lång resa tillbaka till huvudstaden från surforten Santa Teresa. Jag tog en shuttlebuss, istället för lokalbuss (som skulle ta längre tid TYDLIGEN) som skulle ta mig direkt till hostelet istället för flygplatsen. Backpacker som jag inte är (ännu) vågar jag inte sova på flygplatsen, så jag bokar ett hostel. Shuttlebuss 1 (som jag delar med 7 andra) stannar vid färjan, vi måste ta allt vårt bagage och gå på färjan och byta buss i nästa hamn. Jag har en för tung rullväska, ingen ryggsäck. En stark fransman (backpacker) hjälper mig ombord. På färjan hittar jag Kristoffer, svensk kille som bodde på samma hostel som jag i Santa Teresa. Han var på samma båt. Lokalbussen tog alltså lika lång tid.

Vid nästa hamn. Shuttlebuss 2 tar tid, för den ska köra till alla andras hotell först. Mitt sist. Så jag är på hostelet halv tio på kvällen. Inser att jag bokat fel hostel, för jag är inte fem minuter från flygplatsen, utan 30 minuter. Och transfer ingår INTE. I mitt rum finns sex sängar och en tjej från Schweiz. Backpacker. Hon säger "oj" när hon tittar på min stora rullväska och min lilla rullväska (handbagage). Jag säger att jag inte är en backpacker. Än. Jag hittar mat på hostelets restaurang, pasta bolognese som smakar hemlagat. Jag får två spanjorer och en italienare som sällskap. Vuxna backpackers. Eller lättpackade. Och det var även lätt packade på öl. 

Jag somnar iallafall gott. Vaknar en gång i timmen av gropen i mitten av madrassen. Undrar hur många som har sovit här. Lakanen jag fick verkar tvättade iallafall. Undrar hur många som har legat med dem. Hur mycket jag än tänker på andras kroppar känner jag mig ändå oerhört tvättad och ren: innan jag lämnade surforten tvättade jag håret med schampoo och balsam. Första gången på tio dagar. Nu är det lent igen, som Barbie-hår (snacka om att det har blivit förstört sedan jag färgade det ljusare. Ain't no hair like an angel anymore). 04.15 tar jag en taxi till flygplatsen med en dansk familj. På flygplatsen möter jag samma Kristoffer från färjan. Han hade kommit fram två timmar tidigare kvällen innan och sovit gott på flygplatsen. Kul när det går bra för andra. Och smidigt var det inte att checka in väskan: först ska alla besökare betala 30 dollar i skatt för att du har vistats i Costa Rica. Sen ska du betala 25 dollar extra för ditt bagage med United för att du flyger från ett land i Centralamerika. Nu är Julia sådär glad. Checkar in, går i genom säkerheten, kollar tax free, äter mina sweet potato fries och går till gaten. Jag är nästan sist i kön. Hatar att köa. Men inte är olyckan slut där. Jag får inte ta med mitt handbagage, den lilla rullväskan med bl. a dator och systemkamera, för planet är fullt! Här tar det slut. Det grekiska temperamentet kickar in.

"What do you mean no space? I am not checking this bag in."

"You don't have to pay for it. "

"No, it's too important stuff in here. I am not checking this bag in."

"You have to. There's no place for it."

"So what, if I would have been first in line, I wouldn't have to check the bag in right."

"*SILENCE*"

AH HOPPAS NI SKÄMS NU JÄVLA UNITED-PERSONAL. 

"Don't you count with that everyone can bring one bag each?!" 

"Please, take out your stuff and check in the bag."

"Yeah, so it will be lost for two days like the last flight I had with you?!"

"No, you will find it in Houston."

Packar ur väskan, sur som citron, och möter inte en jävels blick utan bara strålar ut dålig energi till alla. ALLA ska få lida som jag. Alla som står min väg i livet. Om det hade varit ett japanskt flygbolag hade det grävt en grop i gången och lagt ner min väska breved mitt säte. Haha, nu sitter jag äntligen och skrattar igen, åt mig själv, för hela bilden av att en japan börjar gräva i gången. 

Jag hittar plats 15C vid gången. Åh, perfekt jippie kayeey, EN BEBIS SOM GRANNE. I tre och en halv timme. Känns ändå lite bättre än flyget hem från Bryssel i december, då var det TVÅ BEBISAR (och en sjuåring med näsblod efter att jag fick byta plats). Halva planet kollar på mig medan jag surt lägger ner allt på sätet för att få ordning på det ena eller det andra. Stewarden som ser ut som en José (kallar alla Costa Ricanska män för José, precis som att alla heter Georgo i Grekland, Francois i Frankrike osv.) börjar gå mot mig. 

"So where should I put all this?" *räcker ut armarna mot omvärlden*

"Underneath the seat in front of you."

"So I couldn't have put my bag there?!"

"No."

Fuck you, puta madre, ta mère, osv.

Jag sätter mig ner. Bebisen tittar på mig. Det är en liten valp till pojke. Kanske fem, sex månader. Tunt hår på den lilla hjässan. Han har en blå randig body på sig. Eleganta stora rådjursögon med små fransar kring. Och han ser på mig. Jättestort. Länge. Jag tittar tillbaka, fastnar. Han ler. Öppnar munnen, jag ser två små tänder. Han är nog äldre än bara några månader, men fortfarande en valp som inte än kan gå. Han heter Isaac. Han sträcker sig efter mig jag ger honom min tumme. Min hand klämmer Isaacs hand. Han förstår efter några gånger och klämmer tillbaka. Och för en kort stund så glömmer jag allt som precis hände. Det är bara jag och Isaac nu. Hans mamma, som är hans mänskliga säkerhetsbälte, tittar bort när Isaac håller min hand. Lämnar oss lite ifred. När han släpper och gosar in sig i sin mammas bröstkorg skriver jag detta på mobilen. Nyss var jag så arg, irriterad och kände mig framförallt dum för att jag inte efter snart (fyller år på fredag!) 22 år inte kan resa billigt och smidigt på egen hand. Men det är väl sånt man lär sig. 

När Isaac tog min tumme så försvann allt det dåliga. Kanske som något meditativt. Jag började le istället för att fortsätta frusta. Tänk att jag skriver så kärleksfullt om hennes son Isaac och hur otroligt tacksam jag är för att jag får resa med honom, utan att hon vet det. Jag skulle kunna berätta det nu, men jag låter det vara. Det här får vara min och Isaacs resa.

Haha skoja bara, arg igen. José svarade på min fråga. Placerad på raden framför nödutgången så kan inte fälla ner sätet. Älskar att svara drygt åt servicemänniskor som spelar trevliga. Liksom, då hatar vi alla allihopa allihopa. 

Isaac? Titta på mig. Där. Hej. Hej! 

Det rena livet.

Kaffet svider mest i magen. Den svarta koffeindrycken passar inte riktigt in i den här miljön. Även om Costa Rica ligger så nära alla odlingar med kaffebönor runt hela central- och Sydamerika, så känns inte kaffe som drycken för den rena livet. Pure life. Pura vida. 

I söndags var det sista dagen med Surfakademin. lördags var sista lektionen, struntade i frisurfen i söndags. Vi har verkligen varit ett roligt gäng, blandade åldrar med olika bakgrunder. Det är så härligt att vi kan komma från så många olika delar för att hamna på en plats långt borta från hemma, för att lära oss att surfa. helt sjukt. Så i söndags sa vi hej då till alla som skulle hem, och till min finaste roommate, flying monkey, sporty spice, bästa hund Mira som drog till Jaco för att volontära. Verkar "sådär" kul hehe. Jag, backpackarna Emmy och Nora samt Camilla flyttade in då till ett hostel mittemot. Gästerna består av 70% killar/grabbar som går med bar överkropp och röker på. Dem kommer generellt från Argentina, Kanada (Quebec) eller Israel. Vi fyra fick ytterligare en rumskamrat, William, som har lallat runt på stranden snart en månad för att filma för Surfakademin. Det är lustigt det här med rum, nu är vi fem personers som bor i ett rum på kanske 25 kvm. Eftersom vi ändå är ute hela dagarna är rummet inget större problem. Jag menar, jag märkte att jag hade packat alldeles för mycket när jag hade klarat mig prima utan allt mitt bagage de två första dagarna. Vad mycket man ska behöva av allt. Det enda jag behöver mycket av är smoothien Magic C på hälsorestaurangen Olam: apelsin, citron, goji, banan och honung. Mm.

Var på massage igår. Massören, Juliet, kunde knappt peta på mig, hela ryggen var för spänd. det berodde tydligen på att immunförsvaret har bryt ut som en protest mot stress. vilket kan vara sant. min sista dag på jobbet var 30e december, dagen efter blev jag dunderförkyld. ryggen har alltid varit spänd, men misstänker diverse överansträngningar av dubbla surflektioner i tio dagar. jag och nora skippade inte en enda lektion. all in, making surfing crazy. men Julieta, hon var nästan frustrerad. som om jag hade behandlat min kropp illa.
"So what can I do to fix it? Like yoga or something?"
"No. You need to calm down. Relax, stretch. Don't stress."
Så dem orden kanske borde bli mitt nyårslöfte.

Om fem timmar går shuttle till San José. Sen går flyget i morgon bitti. Pure vida.

Med lite filter blir allt bra. Det här var solnedgången igår. Egentligen behövdes inget filter.

Med lite filter blir allt bra. Det här var solnedgången igår. Egentligen behövdes inget filter.

nora<3

Havet

Jag kom upp! Ynka sekunder, men vafan!

Jag kom upp! Ynka sekunder, men vafan!

Jag missade att detaljera det jag såg när jag simmat ut till de stora vågorna. Och det jag kände. Tänk er en tacky hawaii-skjorta där palmerna är svarta längst ner på skjortan, och bakgrunden skiftar mellan rött, rosa, orange och gul. för det jag såg igår upplevde jag nämligen igen, också då, morgonen efter. och även idag. jag missade att publicera detta igår, så jag har sett samma vy i tre dagar. när du kommit förbi alla större vågor möter du en typ av vattenslätt bakom allt. där är det stilla, det kanske där havet egentligen är. det närmare stranden är en annan typ av vatten. inhav kanske. strandhavs. vid en havsstrand. men det är magiskt att guppa på en bräda, en flotte, och se vår härliga jord från en annan sida. som att se en plats från fågelperspektiv. du får en annan panoramabild där utifrån. 

 Ni ska se alla små... "minnen" jag har på kroppen. Från hästridningen i tisdags (vi galopperade på en folkfri strand i solnedgången, Romeo where are you?) fick jag skavsår från hällorna där naken hy gneds mot en skinnkant. från hästen känns även innanlåren och skinkorna blåa. mina fingertoppar ser ut att vara rispade mot sandpapper, lite blåmärken här och var och träningsvärk överallt. fastän allt detta är jag så jäkla glad att jag kör eftermiddagspassen. allt känns enkelt, som en lek. väl i vattnet gör inget ont längre, och all energi är tillbaka. du vill bara ut och köra. att ställa sig på vågen känns mer och mer som att cykla, det är bara att trycka sig upp. 

på mornarna är vågorna lite lugnare. tydligen har vi haft otur med vågorna, de är stora och bråkiga. vi provade som sagt lite större vågor igen. de riktiga vågorna, inte bara skummet. jag lyckades stå på bräden, men med fötterna för nära, vilket resulterade i ett bakåtfall. på eftermiddagen var det mer kaos på havet, då vågorna flög från höger och vänster. det är tungt att simma ut, och det är det jag är väldigt duktig på att göra. jag kommer ut till den där vattensavannen, men inte upp på någon våg. några andra i gruppen har lyckats att komma upp, andra trivs bra på skummet. idag på eftermiddagen tumlade jag runt ordentligt. den enda tryggheten när du ligger upp och ner under kraftiga vågor som vill dra dig till botten är att jag ser ljuset. vågen är mörk, ytan är ljus. det är bara att lita på att man pallar att hålla andan lite till och till slut krossa ytan med en djupt intag av luft. orken och envisheten tog slut efter två försök, så jag följde med en våg som slog över till skum  några meter från mig. kraften är så stark att jag hänger med hela vägen till stranden. dock lyckas jag ställa mig upp efter kanske hundra meter, innan det blev det en hula-hula liknande dans på knäna. 

nu sitter jag och Nora på Olam med två av de nya instruktörerna, Erik och Adam. Klockan är snart tre, jag smågnabbar på en enorma falafelmacka för att jag är "trött" på all frukt. solen är ute och skiner som alla dagar men skuggan är så skön. skuggan är så obeskrivligt sval. luften här är så fuktig att kläderna knappt torkar. man måste gömma sig under skuggan och bakom palmblad för att njuta av en annars kvälls svala bris. 

Jag älskar det här.


Att vara på vattnet.

hiefsod<nvs<

Det där ovan är det som kom fram när jag slängde upp händer på tangentbordet. Det finns ingen kraft kvar i händer eller armar. När jag skriver spänns musklerna under nacken och över korsryggen. Det är första gången på fem dagar som jag inte ler. Allt gör bara ont och det var väl den första "dåliga dagen" på vattnet. Men ändå var det inte dåligt. Jag kom lustig och pinsamt nu på att jag inte lagt upp en enda "surfig" bild. Varken på en bräda, med en bräda, ovanpå en bräda, ens i vattnet. Men jag kan surfa nu, på skum! Jag vet hur jag ska paddla, trycka upp mig och ställa mig med båda fötterna på brädan genom ett upphopp, innan jag långsamt glider in på stranden. Men idag var vi uppe innan solen, vi stog på stranden 05.20. Viss nervositet i luften när alla undrade hur bra man skulle se varandra i vattnet innan solen gått upp. Men ett steg mot norr på stranden, var ett steg mot zenit för solen. En av våra lärare, Primus, som har solblekta lockar, fettfri kropp och svenska fräknar över ansiktet, frågade hur många av oss i nybörjargruppen som var taggade på att simma ut till de stora vågorna. Av kanske 16 personer var vi sju stycken. Så vi sju fortsatte att vandra längre bort på stranden. Det blev ljusare på himlen.

Jag längre bort i grön tröja och Mira i orange under eftermiddagen i söndags.

Jag längre bort i grön tröja och Mira i orange under eftermiddagen i söndags.

Noga blev vi instruerade hur vi skulle kunna paddla så långt ut för att kunna fånga de riktiga vågorna utan att det slår över till skum. Du måste långt ut. Och det är inte enkelt, för du måste komma förbi andra vågor för att komma dit. Sedan vill du inte heller följa med vågen när den slår mot stranden, utan du vill komma förbi den. Du kommer förbi den antingen genom "kobran", där du svankar med hela ryggen och trycker upp kroppen från brädan så att vågen hamnar mellan dig och brädan. Eller, om vågen är för stor, då är det bättre att göra "turtle", då vänder du dig med brädan så att brädan är mot vågen och din kropp mot botten. Om det är en stark våg är det tungt, du måste hålla brädan hårt. Riktigt hårt. 

"MEN BRA DÅ FATTAR ALLA, NU KÖR VI!"

Så vi började paddla. Vi har haft två lektioner per dag. Det har varit strömt, så förutom surfingen i sig har vi vadat tungt i vattnet. Jag har knappt tränat på ett år, besökt jobbets gym kanske tio gånger på ett halvår, och dess pool fyra fem gånger. Fysiskt oförberedd. Jag får tacka den grundfysik jag verkar ha kvar från sex år med handboll och fyra år med simträning. Också en detalj som bör klämmas in är att det var längesen jag var så envis om att jag ville lyckas med något som nu. Så jag börjar paddla utåt, ovetande om hur långt ut jag ska. Jag försöker följa efter en annan tjej i gruppen, Sandra, som paddlar på. Det kommer en liten våg, jag gör en kobra och kommer förbi. Det kommer en större våg, jag vänder mig om till en turtle och kommer förbi men av brädan. Slänger upp mig igen. Jag crawlar med armarna, jag varierar till fjärilstag. Det svider så mycket i armarna redan. Vår uppvärmning innan vi går ut i vattnet är likt Friskis-gympa i fem minuter, och varje muskel har en obeskrivlig träningsvärk, man är så stel, men tvingar sig själv att paddla paddla vidare. Och bara fortsätta. På gränsen till att ge upp när nya "väggar" (vågor som slagit över) kommer mot en och tumlar runt en så snurrigt att man undrar var ytan är. Men tillbaka slänger jag mig på brädan, ser bakåt på instruktören Lorena som fortsätter skrika "PADDLE PADDLE". Hon paddlar ikapp och verkar ha insett att jag börjar tappa krafterna. Hon ger min bräda en extra knuff och jag börjar paddla igen. Framför mig är Sandra och en enorm våg. Men Sandra glider enkelt över, den här vågen kommer inte slå över förrän den är närmare land. Så jag chansar och hoppas på att det möter mig lika väl. Och jag kommer över den. Som en liten kulle på en berg-o-dal-bana så tjöt jag ut ett litet "woööw" innan jag sakta gled ner bakom vågen. Och mötte nästa likadant. Sedan var det över. Jag hade lyckats paddla mig ut. Långt ut. 

Det var bara jag och Sandra som hade orkat ta oss hela vägen ut. Instruktören Lorena var med. Hon skulle även hjälpa oss att komma upp på en våg. För att göra en lång stund kort, så kom jag inte upp. Jag låg på rätt våg med brädan under mig, men kraft hade jag inte att ställa mig upp. Det kändes som en enorm förlust. Jag tumlade runt hela vägen till stranden, varvat med knee boarding. När jag kunde ställa mig upp nära stranden var jag otroligt utmattad. Fantiserade om hur jag så dramatiskt som möjligt kunde ålat mig upp på stranden och kysst sanden, tacksam över att vara tillbaka. Men jag hade inte ont någonstans, jag var bara utmattad. Tom. Tappat en del lust att surfa överhuvudtaget. För att jag inte kom upp på en riktig våg på första försöket under min första surfperiod i hela mitt liv. Det är absurt, barnsligt, sjukt, förnedrande att jag ens tänker så. Men det fårjag göra. Bara en stund. Nu, två timmar senare vid poolen, så vill jag bara paddla ut igen. Även om det är mer lockande att betala 50 dollar för en "surf massage" vill man bara härda ännu mer. 

Om 45 minuter är det frukost, som vanligt 09.30 varje dag. Sedan är det tidig surf igen innan vi ska rida häst i bergen till solnedgången. NU KÖR VI...

Och så här känner jag mig nu.

Och så här känner jag mig nu.

 

ATT SKALA EN LÖK FRÅN EN HÄNGMATTA

(Jag vill informera i förväg att min funderingar grundar i det jag läst ur "Tänka snabbt och långsamt" skriven av Daniel Kahneman.)

Det finns något som kallas halo-effekten. Det är inte bara det jag såg i min lilla stadsdel Hornstull på juldagen, där solens strålar möter sexkantiga snökristaller, som skapar en illusion av en ljuscirkel runt solen. Utan det jag talar om är ett uttryck som vi inte riktigt etablerat på gatan. Halo-effekten menar att vi skapar en helbild, en helhet, om en person (eller plats, sak) utifrån det allra första intrycket. Säg att jag möter en tjej här på surfakademin. Säg att hon heter Anja. Anja är välkomnande. Hon instruerar lektioner väl och har ett skratt nära till hands. När jag sedan lämnar den här platsen kommer jag (kanske om jag inte möter henne igen) för alltid ha en väldigt god bild av Anja. Slutet gott, allting gott. 

Men det jag inte vet är att hon kanske är väldigt snål. Anja kanske även döljer bakom det där leendet att hon egenkär och envis. Inte målmedveten, utan om hon inte får som hon vill kommer hon inte vara med. Helt plötsligt blir Anja en ganska tråkig person. Åtminstone blir inte hennes andra egenskaper speciellt eftertraktade. I efterhand då undrar jag, ska jag vara tacksam för att jag inte behövde uppleva Anjas dåliga sidor? Eller ska jag känna (som vanligt) att jag hade för tidig uppfattning om en person, och kanske bara beskriva för andra MIN upplevelse och känsla om personen, snarare än att övertyga min känsla av Anjas helhet? 

Vidare går denna jämförelse till riktiga vänner, familj och kärlekar. Kommer jag någonsin till fullo känna en person, veta hur denne fungerar, hur bra jag än motiverar att jag känner denne? Efter 20 år vid min sida, vad tycker min bror om vad? Och han jag nyss höll kär, kände jag honom? Folk pratar om att man vill bli överraskad från sin älskade tills döden skiljer dessa åt, men hur länge vill jag bli överraskad? Och av vad? Vill jag bli överraskad av att han eller hon som sagt att denne älskar mig gör något av omtanke för min skull? Självklart blir jag överraskad av något som inte är planerat, men är det bara en stunds rus? Hur länge kan jag bli överraskad av en annans jag? Själ, känsla, sinne, vad man nu ska kalla det. Kommer jag må bättre eller sämre över att känna en person mer och nära inpå? Allt beror väl självklart på om det är något positivt eller negativt, har denne respekt mot naturen eller är han eller hon en besserwisser? Vare sig det är bättre eller sämre, borde inte jag mår bättre av att veta mer exakt, vem någon annan är? För om jag bygger upp en bild, halo på halo på halo, du kommer jag knappast leva på sanningen. Men det kanske ingen gör. Jag vet inte vem jag är och det kommer jag nog inte göra någon vackrare dag heller. Alla frågor ska inte besvaras helt enkelt. Jag mår nog bättre av att komma ihåg Anja som en härlig trevlig person istället för att lära känna en annan person. 

"Är det en apa? Eller en fågel?"

Klockan är snart sju på morgonen. Jag vaknade för en timme sen och hittade Mira en trappa ner med mobilen på magen. Hon hade vaknat klockan fyra redan, också med myggbett. Jag sover utan pyjamas men hade ändå lyckats få myggbett på endast en kroppsdel: foten. På stortån och UNDER FOTEN. Jag brutalkliade i en halvtimme till vrålmusiken från nattklubben här intill innan jag utmattad av kliandet somnade om. Nu är det dag tre och vi har haft fyra surflektioner. Kroppen är hyfsat mör och träningsvärken är skön. Den känns över hela kroppen, men framförallt bröst, rygg och armar. Lite lår också, från när man pulserar fram mot strömmen till vågorna. Och det är så skönt. Allt är så skönt. Jag kan äta mango till frukost. Om en timme börjar lektion fem. 

Santa Teresa är en riktig djungel. Miljön är orörd. Den ser så ut åtminstone. Träd, palmer och buskar är vildvuxna. Det är som ett organiserat kaos där alla växter är placerade just där de ska vara.  Leguaner är våra vänner, hundar leker på stranden, fåglar flaxar runt. Det är ett annat samspel mellan människorna och djuren/djungeln. Som en respekt att "den här platsen är allas". Det är aldrig tyst. När jag gick en promenad på stranden till en krök som leder till nästa strand så kunde jag inte sluta fascineras av att alla färger mot varandra hade så starka kontraster och det är som att en tv-skärm går till Full HD. 

image.jpg
image.jpg
image.jpg
image.jpg
image.jpg

Paradismorgon

Klockan är 05.30. Igår kom jag äntligen fram till slutdestinationen Santa Teresa, ca 6 timmars tur från huvudstaden San José. En båt tog oss till Nicoyahalvön där vi åkte grusväg genom djungel och savannliknande slätter med vita kor. Kändes som en safari när bussen studsade upp och ner. 

Värt att noteras är att Mira är min vapendragare denna resa. Tror jag aldrig varit så tacksam mot ödet, Gud eller slumpen. Jag bokade resan helt random i mitten av december. Mira (som är min bästis Lovis bästis) bokade i augusti. Jag hade ingen aning om detta, och så har vi råkat boka vår surfresa EXAKT samma datum. Barabapapa I'm lovin it. Mira landade efter mig i San Jose, hon flög från en annan ort. Så ensam och trött stod jag på flygplatsen där jag då inte hittar min väska. Den rullar inte ut på bandet. Jag visste! Självklart min väska! Det är bara kläder i den, flipflops och bikinis. Vid Uniteds Airlines disk berättar de att min väska var RANDOMLY PICKED, jag fattar noll, de påstår att de ha 24 timmar på sig att få hit väskan, jag säger att jag tänker fan inte betala taxi för att den ska hit, de säger att de står för transfer inom dessa 24 h, ahapp, bra, så lunkar jag mot taxin där jag betalar överpris till hotellet och somnar gott. 

Men nu är jag vaken igen. Tuppar skriker som i byn i Grekland. Jag märker att solen går upp nu när jag kan tyda palmbladen bättre. Jag och Mira bor på Griss Lodge i ett hus som ser ut som en bungalow med två backpackers och en lonely traveler. Igår var det intro för surfgruppen, och när vi kom med vår buss från huvudstaden välkomnades vi av skrikande apor ovanför våra huvuden! Mira tig fram sin selfiestick också så vi sprang omkring som två idioter. Vi är runt 30 stycken svenskar som ska surfa i olika grupper, från nybörjarskum till att serniorsurf. Vi njöt av en exotisk fruktstund på eftermiddagen  och mexmiddag på stranden på kvällen.  

Bjuder på bilder från paradiset. Dagens outfit med selfiepinnen, prima!

image.jpg
image.jpg
image.jpg
image.jpg
image.jpg

Kramad av skruvstäd

Sedan dagarna efter nyår har jag haft ont i huvudet och ett tryck över pannan. Jag är generellt en rätt stressad person. En stress, fånig ungdomsstress, som baseras på fantasi om framtiden och hur jag ska hinna göra så mycket som möjligt under samma dag. 

Men det här trycket vid tinningarna. Det är inget roligt. Det är kanske avslappning egentligen. Men huvudet är så ovant att bara vara fritt från besvär att pannan spänner sig för att det ska vara balans. Jag kanske börjar bli nervös inför resan. Eller orolig.
Herre, jag tror inte på ett ord jag skriver.  Det är ju han. Det kan inte vara någon eller något annat? Vill jag att det SKA vara han som känns i huvudet? Om det är han, hur länge kommer han vara där? Eller här, hos mig. Han är hos mig, men jag är utan honom.  När jag gick i fyran var jag kär i Gustav i klassen över mig i två år, sedan bytte han skolan. Två år. Och vi pratade knappt. Men det var okej, jag gick omkring med han han han. Inget vi, utan bara han i tankarna. Men med Gustav fick jag inte känna, men det fick jag med han jag träffade nyss. 

Som jag skrev innan fick jag ge. Det är nu efter jag inser att jag inte fick tillbaka detsamma. Men det gör inget. Det gjorde inget då heller. Jag var så hög på livet, det var som om november ändå var soligt.  

Det är väl det här de närmsta 20 timmarna kommer gå ut på. 

image.jpg

Och nu pirrar det lite i kroppen

Här ligger jag i min riktiga säng i mitt barndomsrum. Sover hos mamma och pappa dagen innan avfärd. Då får man skjuts till flygplatsen. Nu börjar det kännas nervöst. Mest rädd att jag inte kommer komma upp på brädan. Jag har knappt tränat senaste tiden. I värsta fall kan jag rulla av brädan och låtsas vara en vithaj. 

07.55 lämnar jag hufvudstaden Stockholm. Sveriges baksida enligt någon på banken. Det är ju också lustigt hur jag tar mer illa till mod om en Göteborgare dissar Stockholmare än om en Japan driver om svenskar. Iallafall, landar först i London, följt av Houston där jag tar sista flyget till San José. Rätt korta stopp emellan så resan kommer nog bli ganska härlig! 

Något som inte är härligt är att packa. Jag är sjukt dålig på det. Alltid för mycket. Nu är jag på den nivån att jag blundar och bara kastar iväg kläder för att göra väskan lättare. Hur blir man bra på det? Kan inte packa i förväg, tänk om jag vill ha något ur väskan sen?  

Jag erkände inte mitt syfte med min resa till New York.

Mitt senaste inlägg gjordes den 5 oktober. Rätt precis tre månader sedan. Jag ansåg att mitt liv inte var så spännande att skriva om, och jag hade ingen lust att skriva. Även om jag för en kort stund var omgiven av lycka så fanns inget sug för att sitta och berätta. Tvivlade på att berätta vad för vem. Och det är så synd att en stunds känsla ska förändra hela synen på något. Jag kände inte för att skriva en dag, och övertygade mig själv om att jag inte ville skriva någon dag. För det hände ändå mycket för någon som jobbar på kundcenter på en bank. Jag gick ju ändå en skrivkurs. Och den gick bra. Jag hade fantastiska lärare. Och jag fick ändå hyfsad respons. Eller åtminstone bekräftelse. Som vanligt gjorde jag saker i sista stund, men jag lade ner så mycket av mig på alla uppgifter. Jag förvånas dagligen, eller kommer på, uppfattar, hur mycket mitt gymnasium Östra Real tonade ner min personlighet. Även om jag gjorde "karriär" där genom att komma in som ingen utan någon till att gå ut som ordförande och representant för skolan så tvekade jag så mycket på mig själv. Det syntes inte, det fick inte synas. Men wow, vad jag inte vill tillbaka. Jag är tacksam för allt jag lärde mig där, jag ångrar inte valet av skolan, men jag vet att det är inget jag vill göra igen. 

Jag hann bli kär mellan skola och jobb. Det var härligt. Det var otroligt avslappnande att tänka på någon annan än sig själv. Det är frihet att till en person få ge. Och ge och ge. Ge allt. Berätta om allt man vill ge. Ge beröring. Ge ord. Ge beskrivningar. Ge känslor. Det är obeskrivligt att vara behövd för någon. Att små stunder blir stora. Det var längesen jag var kär. Att tänka på en, och det finns ingen annat än den. Och det finns inget fel på den personen. Febrilt försöker man komma på någonting när man sedan blir lämnad. Han kanske gör en konstig min när han skrattar. Han kanske säger ett konstigt uttryck. Han kanske har på sig ett par konstiga byxor. Men inget hjälper. Man, eller man, jag får helt enkelt vara tacksam för att jag fick känna allt, parallellt med den vanliga vardagen. Lycka och olycka. 

New York får vara ett oavslutat kapitel nu. Men något som är avslutat är jobbet på banken. Den 30e december var min sista dag. Mitt vikariat gick ut och jag bokade spontant en resa till Costa Rica. Jag fick blommor. Det betydde väldigt mycket för mig. Det är nästan som om jag ljugit för mig själv när jag arbetade i en kaffe- och tebutik och sa till kunderna att "ett gott te är mycket personligare än en bukett. Den ruttnar ju ändå". Blommor är så otroligt vackra. Blommor är snälla. Blommor är ljuva. Blommor gör ett rum. Blommor ger en känsla. Och jag var tacksam. Kollegor kom och kramades. De önskade mig lycka till och sa att det skulle bli tomt på kontoret utan tjejen som fick alla de konstiga kunderna på Julia-linjen. 

De kallade mig modig också som åker. Jag ser det knappt som modigt, snarare som en flykt. Jag måste helt enkelt härifrån. Inte Stocholm, inte människorna, inte just det jobbet, utan kombinationen, hela vardagen. Den vardagen jag själv har skapat. Det hela blir ju bara som en paus. Och när jag kommer hem har jag inget. Inget att komma hem till. Inget jobb, ingen skola, alltså ingen plats där jag har krav att infinna mig på. Det har aldrig hänt förut.

Det är ett kapitel jag vill börja. 

 

 

Jag erkänner mitt syfte med min resa till NY - del 3

Jag korsade kaoset på Time Square. Solljuset dämpade ändå den annars hysteriska belysningen. Det var så mycket som lät. Skratt, motorer, butikernas housemusik, mat som fräser. Jag stannade till i en klädbutik där de hade en tillfällig Barbiekollektion. När jag var liten hade jag 42 Barbiedockor. 2 Ken. Jag lekte inte med dem, jag klädde mest om dem. I butiken köpte jag en tröja som var sådär hårig, som tydligen är väldigt trendigt nu. Den är Barbie-rosa med Barbie-loggan i svart. Jag fortsatte uppåt, gata för gata och hamnade till slut i Central Park. Det var mycket folk som sprang omkring. Det var lördagmorgon, och folk tog till vara på hela dygnet. Eftersom vi inte kan göra dygnet längre, får vi starta den tidigare. Jag korsade parken från öst till väst. Den är verkligen stor. Jag tvingade fram ett leende. Försökte att bli lite mer nöjd och tacksam över dit jag kommit. Ett dussin personer på rad cyklade förbi mig. Jag kom ut ur parken och ser en stor glasbox. Apple. The big Apple store in the big apple city. Jag hoppade in i en taxi och åkte ner till Meatpacking. Jag kände igen mig från när jag var i New York med familjen 2011. Det finns ett stort tegelhus, förmodligen en gammal fabrik, som har startat ett saluhallskoncept. Jag hade inte ätit frukost men köpte någon foccaciaskruv med små prosciuttobitar. Otroligt gott. Jag var så hungrig. Jag försökte ta små tuggor för att brödet skulle kunna existera längre i min hand. Ute på gata igen kunde jag ana en ruffig del av "shoren". Jag gick inåt land igen och insåg att jag hade hamnat vid The Standard Hotel.

Jag fick en plats på uteserveringen nära husväggen. Bordet och stolarna var tunga. Såg ut som sådana många svenskar har i trädgårdarna ute på landet, vita tunga stolar i metall med spetsliknande dekoration kring stolsryggen och benen. Det blev därför knökigare att ställa stolen till rätta om bordet. Jag beställde kaffe och en omelett med potatis, schalottenlök, getost och spenat. Den serverades med en klick gräddfil, som några tuggor senare hamnade på t-shirten närmare Miley Cyrus bröst än mitt egna. Suck. Jag skämdes nästan lite. Misstänker för att jag är där ensam. Hade jag haft någon bredvid mig som kunde fått höra när jag berättar hur klantig jag är hade det inte varit detsamma. Tror jag. Men jag blir plötsligt som ett offer, då två servitörer erbjuder sin hjälp med blöta servetter och en tredje håller upp dörren, då jag smiter ner till en toalett. Jag har blivit skolad att man inte ska gå med fläckar på kläderna. Det borde jag inte brytt mig om denna gång, för att vandra i NY i 30 graders värme med en hårig tröja, kan vara det dummaste jag gjort i klädväg. När notan är betalad fortsätter jag att promenera.

Inte visste jag riktigt var jag skulle gå. Jag hade ju varit här en gång tidigare, 2011. Det där att var någonstans utan vidare syfte, det ska väl vara spännande men jag kände det hela mer eller mindre som något jobbigt. Efter 24 timmar i denna världsmetropol ville jag hem. Jag försökte tjuvkika efter ställen där det stod "FREE WIFI". Kan jag boka om flyget hem? Borde jag boka om? Varför åkte jag från början? Vad skulle jag få ut av den här resan? Varför fortsätter jag bara att fråga mig själv saker? Eller frågor jag mig? Frågar jag jaget? Frågar jaget mig?

Min färd har tagit mig till Broadway Ave. Kontinentalt nog handlade jag en svart t-shirt på H&M. Den där Barbie-tröjan borde tvättas. På en tvärgata nära Greenwich St hittade jag ett stort surdegscafé. Stort, luftigt, träig inredning. Som ett surdegsbröd. Där kunde jag sätta mig en stund. En servitör kom fram och tog emot min beställning av vattenmelonlemonad.
"And yes, there's WIFI here."
United Airlines sida för ombokning liknar Norwegians, som jag använde mig av 2011 på Mallorca. Jag skulle  inte ens behöva lägga till några dollar, det var bara att välja en ny dag som skulle kännas bättre att resa hem på.
"Kl 17 idag skulle vara skönt."
Ingen idé att tänka högt, ingen som förstår mig ändå här. Eller, det skulle ju inte varit omöjligt. Jag jämför med minnet av midsommar i Battery Park 2011, rättare sagt SWEDISH MIDSUMMER IN BATTERY PARK FEAT. SWEDISH MEATBALLS AND SWEDISH CINNAMON BUNS. Det måste varit nästan 4000 svenskar där då. Det kändes så iallafall. Och där ville jag inte heller delta egentligen. Reser man inte ifrån en plats för att slippa, eller inte vilja vara en del av en viss kultur? Detta gäller ju inte alla platser, eller alla människor, men just vi rika svenskar är så pass rika att vi har möjlighet att flytta till en plats som vi tycker passar oss bättre. Vi kan, vi har råd, att lämna något vi inte gillar. Och det var nog därför jag åkte till New York. Jag kunde. Och jag älskar ju Los Angeles, och har drömt om att göra staden by night, vilket betyder att besöka alla klubbar och barer som ingår i 21-årsinträdet.  Detta trodde jag också att jag ville göra i New York. Någonstans trodde jag väl att jag skulle uppleva någon helt annan spännande värld, där alla och allt omkring mig dödar ångesten och lever ut som om Gatsby var vår förebild. Men dessa festliga tankar var så långt borta. Bordet jag nu satt vid var stort och tungt. Precis om jag kände mig.

Det hade börjat regna. Varför skriver ofta författare att det hade börjat regna utanför? Det kan inte regna innanför. Men det var exakt det jag kände. Huvudet var ett klot. Lutandes mot min överarm. Nästan slickat mot bordet. Jag önskade innerligt att det hade droppat från himlen på mig, så jag kunde blivit lite mer frusen. Egoismen att tycka lite mer synd om sig själv. Det var alldeles för mycket oklara tankar, känslor och aningar. Just aningarna var laddade. Jag kunde inte se, men anade att det var något långt bak inom jaget som ville sägas. Komma fram. Då jag kände att mycket var fel, visste jag att det där som låg mycket långt bak var svaret på vad som var fel. Svaret hade ännu inte utvecklats till ord, och därför kunde jag ännu inte läsa av det. Jag skrev till min vän att jag inte ville åka till Hamptons. Vännen sa att det var okej. Där och då fick jag iallafall fram en sak jag inte ville. Jag tror nu efter den stunden, att man inte ska tänka så mycket, utan bara säga ifrån när något känns avigt. Fel. Ovilja. Jag torkade bort några regndroppar under ögonen och beställde två skivor bröd med jordnötssmör.


Jag erkänner mitt syfte med min resa till NY - del 2


Jag hade precis varit på terrassen på kontoret med en kollega. Niklas. Jag berättade om det jag skrev om igårimorse. Jag vet inte varför jag berättade det för honom. Även om jag just hade skrivit om det, så hade jag ett måste att det behöver komma ut även verbalt. Varför berättade jag det för just honom? För visso tycker jag att han är cool. Han tänker först, talar sedan. Om alls. Och vissa gånger kommer det klockrena kommentarer. Han fick iallafall veta att jag börjat skriva om det. När jag kom till jobbet igår kände jag mig så mal placé. Det vill säga, felplacerad. Varför lämnade jag bordet jag skrev i, där red med flyt från tanke till text? Kunde jag ha suttit kvar? Inte ens ringt och sjukanmält mig, utan nästan provocerat förneka att jag har något måste från någon annan, på en annan plats där jag måste närvara.

Men jag måste tillbaka New York nu. Jag landade runt halv tolv på dagen. Hamnade på Penn Station någon timme senare. Min väska lämnades på ett hotell ganska nära, sedan gick jag och min vän mot kajen på den västra sidan. Där tog vi en tur på en båt. Den åkte ut 30 minuter för att visa en annan skyline än den från Brooklyn. Det serverades tinad hummer. Även ostronen smakade hyfsat frysta. När vi äntligen igen kom i land gick promenaden söderut längst Manhattan. Kaffe i USA, och även Kanada, är i genomsnitt mer blask än brygg. Sliskigare blir det när någon jävla "syrup" ska i. Men ibland har deras intresse för kaffe nått Europa, och startar upp en riktig kaffebar med riktigt kaffe på plats i Amerika. Espresson är då riktigt god. Men när jag sedan frågar var bönorna är från, och baristan svarar "Italy", undrar man om hjärnan kanske lämnades kvar i en espresso bar i Milano. Men jag och min vän fortsatte promenera. Runt runt runt. På kvällen tog jag en power nap innan vi skulle ut för att äta middag på en mexikansk restaurang någonstans på Upper West Side. Jag somnade, snabbt. Tungt Jag var vaken hela resan hit, och benen kände sig lagom mörbultade efter alla steg. När jag sedan vaknade någon timme senare var det bara att klä på sig och gå. Något kändes fel, men det fanns inte riktigt tid att tänka på det. Eller vet du vad det kändes som? Har du varit stressad någon gång? Inte under en stund, likt att bussen snart går, utan under en längre tid? Dagar. Veckor. Jag vet inte hur migrän känns. Men jag vet hur ett tryck mellan tinningarna känns. Skallen är vedet i ett skruvstäd. Du vill bara såga av det. Och inte bara det, det känns som en kladdig degklump i magen. Ovanför solar plexus. Det gör inte ont, det känns mer som om något ligger fel. Och den här degen, började långsamt jäsa klockan 20.00 en fredag i New York. Vi landar på restaurangen. Vi beställer mat. Mezcal är vidrigt, men att dricka något som smakar kol kan varit det äckligaste jag tvingat i mig. Det är ett trevligt sällskap. Maten är god. Klumpen jäser. Väldigt långsamt, men det annas en kulle i mitten under kökshandduken. Jag är trött, men följer ändå med till en bulgarisk klubb någonstans i SOHO. Eller jag minns inte var, men under 50de gatan. En tegellokal, det är en mindre folkfest. Musiken låter lite som grekisk musik, och det känns rätt hemma att lyssna på. Jag korsar fingrarna att vodkan jag kramar om ska höja mitt humör. Så jävla svagt att lita på alkohol. Varför ska en dryck kunna ändra mitt humör? Den gör inte det heller. Jag tackar för mig, hoppar in i taxin och är hemma på hotellet runt halv två. Min vän kom runt fem.

Jag vaknar halv nio. Rummet är mörkt. Inte konstigt, väggarna är svartmålade. Kroppen pulserar inte, det trycker. Spänner. Darrar inte, men mina rörelser är ovanligt snabba. Jag kallsvettas utan att känna en droppe. Jag är varken varm eller kall. Det jag minns från min omvärld som kan beröra mitt klädval är att det är nära 30 grader varmt ute och 21 grader luftkonditionering inne. Jag tar på mig en nya t-shirt från Marc Jacobs med en naken Miley Cyrus på, en svart kjol och vita Stan Smith med blå kappa på hälen. Jag tar min väska, trär på mig Ray Ban Clubmaster och går ut. Jag väcker inte min vän. Jag går rakt ut från rummet. Jag småspringer ner för trapporna. Det finns ingen ljuddämpning som är så oskön som heltäckningsmattor, men det hade varit som om jag var jagad nerför trapporna om dessa mattor inte hade varit där. Jag kommer inte ihåg om jag nickade eller önskade god morgon till receptionisten, men det gjorde jag säkert. Är väldigt dålig på att vara oartig. Men efter det var jag på gatan. Jag var äntligen på gatan. Ingen aveny. Och jag kunde äntligen börja gå. Jag är i den stora staden. Jag kan gå var jag vill, sätta mig var jag vill, göra vad jag vill. Ingen i hela världen visste vad jag gjorde den stunden. Då. Nu. Inte ens nu när du läser vet inte du vad jag gör just. Och inte visste jag vad jag skulle göra då. Jag struntade i allt och började gå. Där min meningen från gårdagens text slutade igår, slutar det även nu. Men det var här min promenad började.