Pumpa på!

Äntligen måndag!

För exakt tre veckor sedan kom jag hem efter tre månader i Grekland. Det känns som det är mycket längre tid sedan. Mycket har hänt, så tänkte sammanfatta lite snabbt för egen skull:

Första veckan jobbade jag mycket, på fyra olika jobb. Det var tillbaka i kaffebutiken, tillsammans med Brag & Frodell catering, ett event för Erik Lallerstedts såser och som entrévärd på en ny klubb i stan. Det var nice! På klubben fick jag ju mingla med alla. Dock var den helgen blåsig och kall, och tillsammans med partajjandet dagarna innan åkte jag på en lagom kul feber. Måndag och tisdag checkade jag in på hotell Mamma/Pappa. Femstjärnigt hotell där maten smakar hemlagat.

På onsdagen ringde dem från Berghs. Jag kom in. Det måste jag sammanfatta.

På midsommarafton jobbade jag tillsammans med Brag & Frodell igen. Tungt och kul 16 timmarspass! Boom boom boom. På måndag eftermiddag kom min klasskompis från Grekland, Will, till Sverige. Han är från Australien och ska nu ta sig an Europa. Jag fick vara guide och turist i min egna stad, vi gick på guidade turer, till Vasamuseet, runt här och runt där. Tisdagen träffade jag min vapendragare Lisa, onsdag jobbade jag med Brag & Frodell på Lexingtonsvisning där det inte bara för lön som tack för instats utan tre kassar av frukt, grönsaker och blommor! Kokosvatten! Åh! När jag var hemma närmare midnatt kickade energin in, så jag och Will drog till Trädgårn, mötte Joakim med CO. Torsdagen åt will och jag med mina föräldrar innan vi mötte Joakim med vänner, Amelie och Jaqueline på Pharmarium där Kaj skämde bort oss med drinkar. Färden gick till Häktet, Musikaliska och avslutningsvis på Spy Bar. På en torsdag! High five. På lördag morgon tog vi tåget till Örebro för att hälsa på en av de två svenska klasskompisarna vi hade, Lovisa! Hon och hennes Anders bor i det fantastiskt fina Örebro. Vi gick runt i denna gröna lilla stad hela dagen och på kvällen blev det middag med hennes vänner och en riktigt svettig utgång där DJ'n hittade en riktigt bra topplista på Spotify bestående av Rosa Helikopter, Dota, Loreen. Allt bra helt enkelt. På söndagen åkte vi till Lovisas lilla hemby utanför Örebro och grillade med hela familjen.

Äntligen är en måndag här då jag kommer att TA TAG i saker. En riktig jobbperiod börjar idag. Egentligen inte, det är mest halvdagar att se fram emot. Så dem resterande timmarna som egentligen skulle kunnat vara jobb kommer bli gym. Och så har vi Mallis nästa vecka. Jaja, fick ihop en liten sammanfattning. Hej och hå, pumpa på.

Den sista dagen hann jag känna så här

Senaste fyra nätterna har jag drömt mycket. Mycket mer än vanligt, och med mycket ångest involverat. Jag vaknar av känslan av att jag har tagit något felaktigt beslut. Jag vet inte vad det är, det går inte och förklara och svårare blir det av att jag inte riktigt minns vad jag drömt. Jag kan minnas att jag sett någons ansikte. 

Jag fick en stund för mig själv så här sista dagen. Det var skönt. Efter att jag varit hos Lovisa och Clara gick jag och köpte en gyros och drack öl på balkongen. Så himla skönt att bara vara, lyssna på lite Alex och Sigge. Morgonens ångest är vänd till en klackspark.

 Till detta inlägg lyssnade jag på Markus Krunegårds "Korallreven och vintergatan". Det var längesen. 

7 juni 2015

Antecknat i bilen 6 juni 2015

Jag har varit så otroligt känslig idag. Det började någon gång på caféet och mamma började berätta om alla i släktingar som har haft olika typer av cancer. Tanken av att min morfar, papou, haft muncancer och att han nu har leukemi. Ögonen tårades men pressades tillbaka. Jag kan ju inte börja gråta nu mitt i maten. I bilen tänkte jag på hur mycket jag saknar pappa och hur han är 10 gånger bättre än alla konservativa grekiska män. Ögonen glänser ju nu! Jag vill ringa min kompis Joakim och bara fråga hur han mår, för jag vet att jag kommer börja gråta av att höra hans röst, och sen vill jag inte ringa för att det blir ett för vekt och patetiskt svar när han kanske kommer fråga varför jag snyftar:

"Jag vet inte. Egentligen är allt så bra. Det är det jag märker nu i slutet av denna resa, att jag har det så bra. Jag saknar det jag har hemma, inte det jag inte har. Visst drömmer jag om saker, karriär och kärlek, men jag saknar inget, mår inte dåligt av det jag inte har. Och det jag har är jag så rädd att förlora. Saknad är så otroligt viktigt i ett förhållande. Och jag saknar allt jag har, men allt jag saknar kommer jag få tillbaka. Så tanken av att inte få tillbaka allt jag har(jag gråter nu, fan jag orkar inte). Det gör ont. Lika ont som tatueringen jag fyllde i idag. Det är otänkbart. Jag sitter i bilen bredvid min mamma jag älskar mest i världen och döljer att jag fäller tårar bakom hennes gamla par Persol från 1988. Jag vet inte om jag ska veta i just denna stund att jag är orolig. Mindre och mindre bryr jag mig om min framtid, den löser sig. Jag har fan ingenting att vara orolig över för mitt liv. Men att sakna något jag inte längre skulle ha hos mig. Det går inte. Jag kan inte. Jag vill inte och jag vet att det inte kommer gå att leva i förnekelse. Är någon borta så finns inte den. Den är i mig, inte hos mig. Jag ser inte längre var jag skriver, jag kan snart inte hålla mig. Jag gnager på min underläpp och nyper kinderna med tänderna. Jag kan inte gråta nu. 

Grattis på morsdag, mamma

 

Mamma mamma mamma. 

Det är med dig jag tror jag vet hur det är att vara kär. Eller kär har jag varit, men du bevisar att det jag känt är rätt. Sant. Äkta och underbart. Varje dag hörs vi av. Vare sig det är via ett sms, telefon eller om vi ses. Jag ringer för att bara prata. Du hör av dig för att bara vara. Ibland kanske vi inte säger något. Det gör inget, för vi är i alla fall tillsammans. Vi har ett sådant band där vi inte kan vara utan varandra för länge. 

Det är få som är så charmiga som du. Du ser alla, du får alla att våga tro på dem själva. Du har så otroligt mycket kärlek i dig som du ger alla andra. Det går inte att tycka annat än bra om dig. Du är bäst helt enkelt. 

Du svarar alltid när jag ropar. Du har alltid peppat mig, trott på mig. Tagit ner mig på jorden. Och jag älskar att jag är så lik dig. Jag älskar att höra när folk tycker vi är lika. Jag kommer ihåg när jag var på scenen till Miss Torrellano och såg dig dansa som det inte fanns en morgondag. Jag är inte världens gladaste ibland, och då har du tålamodet. Jag fattar inte det, hur du orkat med mig ibland! Men det är väl kärlek. 

Jag längtar tills jag kan ge allt du gett mig. Du ska få en Porsche, en resa till Arruba och ett barnbarn, jag lovar. Och jag kommer älska dig mest av alla. Eller jag och Felix älskar dig mest. För du är bäst. Ingen protest. 

Grattis på morsdag, mamma. 

Du är så jäkla vacker. Det där skrattet.  

Du är så jäkla vacker. Det där skrattet.  

Därför tatuerade jag mig, mamma och pappa.

Hela hösten gick jag runt och tyckte att livet var värdelöst. Det finns ingen anledning för mig att finnas. Men jag var aldrig självmordsbenägen. Jag vet in om jag är för feg för att ta mitt liv eller för smart för att veta att det inte löser något problem heller. Utan just det att tiden bara går, allt går i cirklar, samma samma samma. Jobbade på banken som tog upp den mesta tiden av mitt vakna dygn. Jag sa till mig själv och personen i fråga att jag var kär, men inte tillräckligt kär för att han skulle vilja få mig att älska livet inser jag efter.

Problemen jag ägde skapades av mig själv. Funderingarna kröp in på känslorna och jag började tycka synd om mig. Stackars mig som har allt. Det jag hade räckte inte, och den uppfattning jag hade om livet tilltalade mig inte. Många kvällar satt jag hemma och stirrade in i en skärm, ut ur ett fönster eller in i en spegel. Samtliga tre var likgiltiga. Jag såg bara samma saker.  

Det var riktigt kallt i Thessaloniki första månaden. Det blåste kallt, det regnade dagar i streck och hela staden var grå. På mina promenader till och från skolan lyssnar jag alltid på någon podcast. Ofta fastnar jag vid något ämne och lyssnar på min egna pod, det vill säga att jag pratar med mig själv och jämför vad min historia skulle vara, om jag satt med i podcasten. Om jag var den andra eller tredje personligheten, vad skulle jag dela med mig. Det gör att jag slutar lyssna och börjar tänka istället. Tankar är som tåg, dem går till nästa station och leder lite närmare ett mål för varje station. Det jag tänkte på mest under den kalla tiden var smärta.

Hela hösten gick jag omkring och skapade inre smärtor. Matade något inom mig som fick mig att må mycket sämre än vad jag gjorde och är värd. Med hjärtat på högvarv, dunkande huvud och trummande puls mådde mitt psyke sämre för varje dag. Jag kunde inte sortera eller prioritera rätt. Fortfarande trodde jag på nattlivets kickar till exempel. Det kändes som jag var ute mer än hemma efter, eller innan, jobbet. Han jag träffade då, vi hade det himla bra många stunder. Men efter mitten av november var det inte alltid lika bra. Förmodligen byggde jag alldeles för stora förväntningar där med, precis som varje kväll på ute på stan. Och det suger när det inte blir som man tror eller hoppades. Och med dessa icke uppfyllda förväntningar matade jag det där inom mig ännu mer. Jag kände mig tung och tjock i huvudet. Tillslut glömde jag vad för små problem som hade fått mig att känna som jag gjorde och tänkte på det problemet som fanns kvar: jaget. Det gjorde fortfarande ont för att jag fortsatte slå mig själv.

Men efter slutet med killen, semestern i Costa Rica och Kalifornien och några veckor i Grekland kändes dagarna lite lättare. Tänkte på hur jag mådde i höstas och vad jag tagit med mig lite av till Grekland. Vad det är som gör ont. Gör det fortfarande ont? Hur känns det när det gör ont? ONT. SMÄRTA. KRAMP. KNIP. ÖPPET SÅR. Jag kände det sommaren 2012 med mitt enda ex. Greppa ditt bröst och tryck det så hårt du bara kan. Så kändes det fysiskt en natt. Och så ont hade jag inte nu. Vad gör ont egentligen? Plötsligt ville jag känna fysisk smärta. 

Jag är för feg för att skära mig i handlederna, jag är skolad att det är felaktigt också. Vill inte hoppa framför en bil, sätta handen på plattan eller sicksacka med rakhyveln längst vaden. Jag vill bara snabbt bli påmind om hur det känns, när det gör ont. Kanske på ett sätt jag inte kan kontrollera. Det första jag gjorde var en piercing i örat. Mannen som skulle utföra detta var runt femtio, fullt tatuerad och talade som Javier Bardem. Vi satte oss tillrätta, han tog fram sina kliniska verktyg och drog nålen genom örat. 

Jaha. Var det allt? Det gjorde ju inte ont. Vad fan.

Det räckte inte. Fram och tillbaka promenerade jag till skolan dagarna efter. Under påsklovet blev jag sjuk, var hemma i sju dagar och gjorde sjösjuka arbetsprover. Drabbades av ångest, självkänslan sjönk med självförtroendet.

Det är ångesten som är tung. Den tar över allt. Ångesten måste vara en så stor del av vad jag matar det där onda med. Jag vill inte ha den, kan jag få vara ifrån den ett tag? En resa till Paris drogs från mitt VISA-kort och jag påmindes om vad lycka var. Lycka är att skratta med sin bästa vän och önska att någon följde efter och filmade allt, så att man kunde uppleva det igen. The Cardigans sjunger "Erase and Rewind, 'cuz I've been changing my mind". Men med Lovis är det inget jag vill radera. Jag vill bara spola tillbaka. När jag då var återfunnen i Grekland föll det in för mig att jag ska göra det.

Jag ska tatuera mig. 

För tre år sedan hittade jag bokstaven J på någon bild, tryckt på ett papper. Liknar Times New Romans J, men mer rundat och... perfekt. För mig. Om och om ritade jag bokstaven lite var stans på kroppen, ofta på tummen när jag pratade i telefon på banken. Marah hade hört om en bra salong, vi gick dit torsdag eftermiddag och jag låg på en bänk i salongen fredag eftermiddag. Det var samma ställe som mitt öra fick sitt andra smycke på. Tatueringen skulle sitta mellan brösten. Rädd för att tatueraren Panda Lee skulle få J:et att se ut som ett annat typsnitt, andades jag bara när han vände sig om för att fylla på med mer bläck. Nålen nuddade min kropp. Min blick var i taket. Nålen drogs bort och han vände sig om. Jag andades. Det lät som om jag simmade upp från havets botten. Drog efter det första andetaget. Han frågade om jag mådde bra.

För jag skrattade. Jag skrattade och skrattade. Högt, livligt, härligt. Lyckligt. Jag trodde aldrig att jag skulle ligga här. Mamma vill inte att jag förstör min kropp, pappa hotar med att göra mig arvslös. Men där låg lilla Julia. Panda Lee vände sig tillbaka mot mig och fortsatte. Det lät som en borr hos en tandläkare. Nålen skar lite lätt när han markerade kanterna, som en vass nagel mot tummen. Det var inte så farligt. Han vände sig om för att fylla på med mer bläck, jag andades, vi skrattade. Han tyckte jag var knäpp. Var jag hög på något? Livet svarade jag. Han böjde sig ner och började fylla i alfabetets tionde bokstav med svart färg. Och det gjorde ont. Som att dra eggen på en kniv i ett öppet sår. Som att gräva med en vässad blyertspenna i ett skavsår. Ögonen stängdes, ansiktet grimaserades. Det här var smärta på riktigt.

Det är inte tatueringen som fått mig ändra inställning till livet. Den lilla souveniren är en del av en process.  Att tatuera sig är inget jag rekommenderar eller uppmuntrar till, precis som mjölk löser det inga problem. Utan det var ett sätt som fick mig att tänka om och reagera. Ångrar mig inte en sekund. Min nyfikenhet över hur en tatuering känns sprack, men framförallt fick jag påminnelsen av smärtan. Visst kunde jag tänkt tillbaka på blåa knän från min briljanta handbollskarriär, eller när jag skar av mig ena lilltån, eller när jag fick en lådkant i ögat. Hur tummen kändes klämd i en bildörr, hur det var att volta i en skidbacke eller stoppa fingrarna i ögat efter jag skurit chili. Alla dem smärtorna räckte inte just nu. Jag behövde skapa ett färskt minne, som inte var en olycka. 

Därför tatuerade jag mig, mamma och pappa.

(Detta inlägg publicerades första gången den 10 maj 2015)

Jag kommer alltid lyssna på känslan.

Imorgon kl 12.30 har klass A2 sitt enda prov för kursen i Nygrekiska. Som vanligt har jag inte pluggat ett skvatt, det är helt enkelt inte så jag rullar. 

När jag hade skickat in mina arbetsprover till Berghs och Medieinstitutet blev mina fritidsrutiner inte detsamma. Nu fanns ännu mer tid över, inga uppgifter att gräva ner sig i, men jag använde inte tiden vettigare för det. Jag menar, jag pluggade ju inte mer grekiska. Och visst kostar det: varje dag har vi lektion i tre timmar med en halvtimmes rast där i mitten. Jag är alltid, ALLTID, blyg och osäker första halvan av lektionen, stammar fram orden, lyssnar inte på min instinkt om vilket ord jag egentligen vill säga. Gissar hit och dit. Andra lektionen är jag lite muntrare men skäms om jag säger fel. Det är frustrerande att jag kan ibland rätta andra och förstå nästan allt som läraren säger, men när jag själv ska svara så kommer det inte fram något. Jag ojjar, hojjar och klagar på mig själv. Varför pluggade jag inte mer? Jag är ju här för att lära mig grekiska, kan jag bara inte ge mig fan på att göra det ordentligt? Och det är bara i skolan jag är blyg, på gatan bryr jag mig inte om att någon ska betygsätta min kunskap. (Förvisso har jag också tagit mig tid på att bara ta hand om mig själv och bara vara, dvs. tänka. Men iallafall.)

Vet ni vad problemet är? Jag skulle inte kunna bry mig mindre om hur provet imorgon kommer gå. Jag vet vad jag kan, och läraren vet vad jag kan. Om provet går hit eller dit, whatever. Min grekiska har utvecklats enormt. Jag åkte hit av en orsak. Jag ville nå ett mål. Och förra veckan nådde jag det.

Förra veckan landade jag tisdagkväll på Arlanda. Pappa stod där. Pappa pappa pappa, min bara min pappa. Vi har knappt pratat när jag varit borta, men det har inte gjort något. Vi har testat att sakna varandra mycket istället, och det har gått jättebra. En tes som måste utvecklas kanske. Så här: min mamma har en iPhone 6. Min pappa har en Sony Ericsson som jag köpte på Teknik Magasinet för 999:- 2010 för att min mobil blev snodd. På den "bad boy:n" kan man ringa, smsa och fota med 1,3 mp. Så det första mamma gör på morgonen är att skriva på Whatsapp eller skicka något sms för att kolla läget. Vi pratar på FaceTime (mycket iPhone-reklam, men älskar den jävla telefonen) och "följer varandra" på Facebook och instagram. Pappa och jag, vi mailar ibland. Jag tror han läser min blogg då och då. Men vi hörs inte lika ofta. Så en dag i slutet av april när jag bara tänkte på att höra pappas röst i telefonen var jag nära på att grina. Vi hade inte pratat på sju veckor. Mamma saknar jag som aldrig förr. Hon är min bästis. Vi kan bara vara. Hur länge som helst. 

Iallafall, så jag landade på Arlanda. Under veckan skulle jag ha tre intervjuer och ett studiebesök: studiebesök hos mormor och morfar grek. Så torsdag eftermiddag tog satt jag på röda linjen och gick av till en närförort som blomstrade grönt. Klossarna till hus är så otroligt fula, men jag tycker inte dem är fula längre. Dem står där, de bor där, de smälter in där. På andra våningen plingar jag på dörren till vänster. Och där står hon. Yiayia. Min grekmormor. Bakom smög min lilla lilla papou. Morfar. Han är väldigt liten nu. Han har leukemi. Men det syntes inte, för hans ögon kisade och han log, och skrattade lite. Yiayia hade lagat mat. På bordet fanns spenatpaj, bifteki, en greksallad, broccoli, rödbetor och fetaost. Jag satt ner och skrattade med dem, log lika stort och berättade hur bra allt har varit, och är i Grekland. Och sedan kom den stunden jag ibland tvivlat på att någonsin skulle få uppleva:

Jag satt och åt ensam med min yiayia och papou och jag förstod allt dem sa. Vartenda litet ord. Både jag och papou bad yiayia att sluta prata svenska. Det behövdes inte längre. Jag satt där och mina ögon fylldes med tårar som jag höll tillbaka. Ni är nog få som förstår hur det är att älska två personer, som man aldrig haft en hel konversation med utan avbrott eller tolk. Det var som att äntligen få en röst. Få vara med. Få vara grek. Jag gråter nästan nu, jag är fortfarande helt tagen av den stunden. Jag har suttit i deras kök nästan varje söndag sedan 1993 och nu, 2015, så sitter jag äntligen i en dröm. Nu en verklighet. Det här betyder allt just nu. Jag åkte iväg tre månader för att komma närmare vår dröm. Att närma sig varandra. Bara prata lite.

När jag stod i Nikis vardagsrum i Santa Barbara i slutet av januari och ringde mamma för att be henne att anmäla mig till skolan, kom det som en impuls. Nu eller aldrig. Jag vill plugga nu, nu nu nu, nu åker jag till Grekland, mamma. Det var något jag hade velat göra sedan jag var 16 år. När jag sedan fick mail från Aristotle University att jag hade kommit in på skolan tänkte jag "fan, vad har jag gjort? Borde jag inte bara ta det piano hela våren? Göra ingenting, läsa och skriva bara.". Men nej, jag skulle till Grekland nu. För om jag inte gör det nu, då kanske det är försent sedan. Och varför gör jag det? För jag vill förstå yiayia och papou. Jag vill prata med dem, jag vill inte prata i genom min moster eller min mamma. Låt mig få berätta på egen hand. Inte kan jag bry mig mer om grammatiska fel så länge jag blir förstådd. Älskar att lära mig, men inte att plugga.  Det var samma sak när jag började plugga litteraturvetenskap. Jag vill lära mig att läsa och uppskatta böcker. Nu längtar jag bara till att få läsa på stranden hela helgen. Böcker är bäst. 

Klappar på min egna axel för att jag än en gång följde känslan. Jag vet hur mycket grekiska jag kan. Om provet går åt skogen, whatever. Jag lyckades uppnå det jag ville.

Torsdag

Har du provat att skriva för hand "bra dag!" när du har en dålig dag? Det går inte, eller det kanske funkar för att det är skrattretande. Jag vrålar inom mig "DET ÄR INTE SAAAANT UUUUHHH". Så ler man lite och kommer ihåg att juste, dagen var ju dålig, och blir lite butter igen. Morr. 

lyssnar sönder idag på Belgiens bidrag i Eurovision. 

image.jpg

Inget vin i Wien

Då sitter Jetset-Jullan och mellanlandar i Wien. Ingen ro här inte. Hem till stora staden Stockholm för lite ärenden. Kan vi väl säga än så länge!

Wiens flygplats är rätt mysig. Inget är ju mysigare än gratis wi-fi ibland. Bara sitta och mysa med datorn lite innan nästa plan, mys mys. Bredvid mig visar det inför Eurovision-finalen på lördag massa gamla tävlingsbidrag, från Waterloo till förra årets "hits". Garvar läppen av mig till vissa låtar. Det är helt galet vad folk ställer upp med. Filmar mig själv och skärmen. Om ni vill se så heter jag sockerjullan på snapchat. 

Som bilden visar så trippar jag omkring i klackar. Leker business. Flygplatser är ju oslagbar klackbana. Man är nykter och underlaget är stabilt. Finns ju till och med sånna där rullband som gör att man kan stå och bara se snygg ut.  Hoppas fortfarande att den där dagen ska komma då man RÅKAR bli uppgraderad. Någon sa att det är bättre att se bra ut. Man kan ju alltid hoppas. Men då blir det roligare på flygplatsen när mamma och pappa hämtar mig, för då kommer det också se ut som jag växt på utsidan! Inte bara på insidan. 

Nu börjar Perrelli sjunga igen! TAKE ME TO YOUR HEEEEAVEEEN!

Lista lista lista! Lista 1!

Det här kan väl bli ganska fånigt men kul:

Kikade i genom HanaPee's blogg och hittade den här frågelistan på en blogg som hette "Vardag Mode Vänner Djur"

Ditt namn? Julia
Födelseår? 1993
Hur lång är du? 167 cm cool
Spelar du något instrument? Nope
Favoritartist/band? Tycker om konceptet med "Absolut Hits" för alla artister och band har iallafall någon bra låt. Men nu är det nog The Vaccines, The Weeknd, London Grammar. Sugen på Ebba Grön nu. Gillar fan lounge. Absolut Mingle Music ska min nästa lista heta.
Biter du på naglarna? Ja. Mest när jag är nervös klyschigt nog. Med nagellack så gör jag det mindre. Men så blir jag nervig, pillar bort nagellacket, pillar på naglarna, pillar på nagelbanden. Hemskt.
Vad är du bra på? Snacka skit. Har bra lokalsinne.
Har du några husdjur? Mamma och pappa har en katt. Jag har en superfin orkidé, men en liten vovve vill jag allt ha. 
Är du singel? Hella yeah
Vem är snyggast? Hunken
Ditt mål i livet? HanaPee's svar:Ha ett badrum med fönster *vädrar*
JuliaEe's svar: ett stort tomt vitt rum som ekar med panoramafönster som har utsikt över havet. det ska bara finnas ett badkar och där ska jag viska "Eureka"
Rädd för? Ensamhet
Har du någon vän du känt i 10 år? Nora! Ellen! Nicki! Linnea! Bröderna Thörn! 
Pepsi eller Coca cola? Coca-cola. 
McDonalds el. MAX? Max
Vad har du för skostorlek? 39
Din hårfärg och frisyr? Nu ser det ut som en kort hombre som går från blont blekt, lite oranget, lite brunt och min egna svarta färg i botten. Gillar att platta luggen i en gardin-page
Skorna du hade på dig idag? Inga alls
Grönan eller Liseberg? Liseberg!
Favoritfärg på kläder? Svart. Kul va?
Vilka kläder skulle du vilja ha just nu? Min nya vita baddräkt
Din perfekta Pizza? Spenat, fårost, lök, jordnötter, kronärtskocka, olivolja, salt, peppar. Ingen tomatsås, men fan en bra, men inte tjock, ostbotten. Tja.
Favoritårstid? Sensommar. Och kort vinter.
Favoritmat och dryck? Kalvlevern på Mäster Anders gör mig glad. Tapas på AG. Lobster Ravioli på Chaya vid Venice Beach. ÅH FAN ANNE, jag glömde såklart det enda som fått mig tårögd: Spicy Tempura på Barbro i Hornstill med vita vinet Kung Fu Girl. Dricker gärna min juice från min juicecentrifug aka Mister Monster. Eller vodka med gurka och tonic. Skumpa är alltid kul.
Favoritdjur? Vem vill inte sova med ett lejon? 
Favoritparfym? Dolce & Gabbana
Vad köpte du senast? En flaska vin i kiosken utanför
Vem ringde du senast? Mamma på FaceTime
Sov du ensam inatt? Jupp
Vem sov du senast hos? Mamma och pappa innan jag åkte till Grekland
Vad gjorde du kl 08 imorse? SOV GOTT
Vad är det för väder hos dig nu? Fuktigt, varmt, mm
Sover du tungt? Tror det. Undrar alltid vad klockan är.
Drömmer du mardrömmar? Njae. Jag dagdrömmer mardrömmar.
Favoritgodis? Allt med ingefära
Sommarplaner? Jobba hit och dit på hemmaplan. En vecka på Mallorca i juli och Way Out West bara. 
Hur många kuddar sover du med? Uno.
Har du dåligt morgonhumör? Nä, men uppskattar att inte prata första timmen.
Är du kittlig? Njae.
Stjärntecken? Vattuman.
Stökigt el välstädat? Stäfat med små högar här och var.
Vad väntar dig om 10 år? Äntligen lärt mig hur man packar resväskor.
Saknar du någon nu? Inte någon, några.


Marknaden

Noterat att jag skrivit ganska negativt om Grekland. Att det är rätt omodernt och efter på sina ställen. Och det är det, men det är ibland väldigt fint och uppskattat det med. Nu på morgonen snoozade jag som vanligt en timme, i hopp om att få komma tillbaka till drömmen. Men det gick sådär, som vanligt. Det skulle vara en fantastisk egenskap om man kunde stoppa drömmen som en film. Som att dagdrömma, men på natten är det inte en själv som bestämmer vad som händer (oftast) utan det är något annat inom en som gör det. Magiskt. Jag kommer ihåg någon film, eller tecknad serie, där pappa som skulle natta sitt barn frågade vad han vill drömma. Så spelades han upp en film och så drömde sonen om det. Magnifikt. 

Iallafall, jag kokade mitt underbara Nescafe och satte mig på balkongen. Svensk julivärme är i Grekland i mars. Klockan nio på morgonen känns det som 30 grader. Sittandes i skuggan ögnar jag i genom grekiska glosor. Det är alltid mycket ljud på torsdagar, för runt hörnet är det 800 meter marknad. Och jag vill ha jordgubbar. Hämtar euros, låser dörren och lunkar ner. 

Bilden är från tidigt i april. Känslan är detsamma.

Bilden är från tidigt i april. Känslan är detsamma.

Det är ännu inte mycket folk, men många gapar som att det hade anlänt kunder som måste överrösta. Det slår mig att säljarna måste överrösta varandra. Det är som att gå in i en djungel. Först kommer fiskstånden, de skriker högst. Allt är så färskt, jag skulle lika gärna kunnat promenerat i havet. Det luktar inte gammal gädda. Det doftar fisk och hav. Fjäll på sardeller, tsipoura och andra små fiskar glittrar som havet. Isen de ligger på ser så klar ut. 

Jag går förbi stånd med nötter, kyckling, kläder, grönsaker. Längre ner hittar jag ett stånd med frukt. Min grekiska flyter på, 1 kg jordgubbar, päron och bananer. Mannen plockar jordgubbar och han ber kvinnan att plocka ett kilo äpplen till fröken. De är fortfarande väldigt noga med titlar. Jag gillar det. Inte för att jag känner mig bättre mot någon annan, utan att någon annan visar en respekt för mig, på samma sätt som jag tackar herr och fru för frukten. När jag vandrar tillbaka ler jag för mig själv. Allt känns så rent och färsk, som om jag just skördat från min egen trädgård. Alla ljud blir som någon melodi. Allt smälter ihop så väl.

Så nu sitter jag här med min andra kopp nes och en sallad på jordgubbar, banan, päron, lite granola och kokos. Kokosflingorna köpte jag i en nöthandel i stan. Till skillnad från i Sverige så smakar det kokos. 

 

Stranden

Igår följde jag med familjen jag bor med till deras sommarhus i Halkidiki. Vi åkte ungefär en timme österut från Thessaloniki och plötsligt var det sol och gröna kullar längst vägen. Deras hus ligger nära en av flera stränder och havet var genomskinligt och glittrande. Mamman och pappan skulle förbereda huset inför sommaren. Jag fick inte hjälpa till, så därför tog jag min bok och lapade sol. 

"Elden tillhör den grupp fenomen som aldrig genomgått evolution."
"Men eldens mest unika egenskap är att den har makten att lösgöra sig från tidens och platsens tyranni."
Karl Ove Knausgård, Min Kamp 5.

Det var sista 60 sidorna av Knausgårds femte kamp som jag avslutade. Han läser i genom kladd och stycken till noveller. En heter "Elden" där han diskuterar ett av jordens fyra element. Hur den är gåtfull, gudomlig, fruktad och evig. Jag läser om eld, känner värme och ser mot himlen. Ännu gåtfullare är solen. Den hänger där uppe, så varm att... att jag inte förstår hur varm den är. Solen är så enorm och magnifik att den kan lysa upp vår sfär. Himlen är blå, kornblå. Min hy rostas, mitt svett är som smör. Jag läser ut boken, pustar ut som om något är över. Som när man sett en Bourne-film och håller i en kudde för att det händer något hela tiden, fram tills eftertexterna rullar in. Jag byter om till bikini och går ner till stranden.

Det har börjat blåsa lite. Handduken ligger bakom en upp och nervänd roddbåt. Tofsen i håret dras ut och brillorna göms i väskan. Havet är svalt. Det påminner om somrarna på Reimersholme. Havet glittrar. Känslan av att även havet slår ut som blommor slår mig. Än är inte turistsässongen i gång och jag övertalar mig själv att havet ännu är orört. Skört kanske. En hemlighet för dem som finner det.  Jag ser botten, och tar ett steg för att känna den. Det blir snabbt djupt och vattnet når nu till naveln. Än så länge skulle vattnet fortfarande kunna vara sött. Det finns inget jag älskar så mycket som havet. Och jag tänker på elden, jag känner värmen, vinden lever, vågorna klättrar längst mitt skinn. Sol, vind och vatten. Det höga berget är Olympos vid horisonten. Jag tar en djupt andetag.

Havet smakar som Grekland.

juliaelfgrenhalkidiki

Stockholm, jag älskar dig.

Nu är det tre personer jag sagt de tre värdefulla orden till.

På promenaden till skolan i tisdags insåg jag hur snart jag är hemma. På lektionen hängde jag inte riktigt med, jag tänkte bara på norra Europas huvudstad. Istället kladdade jag på ett papper och kände mig nervös och pirrig. Absolut inte som något dåligt ska hända, utan bara något bra. Väldigt bra. Det finns inget så bra som svensk sommar. Tidigare har jag förlöjligat hur vårt svenska beteende så abrupt förändras. Det måste vara som Arlas kosläpp. Solens kraft är som förenad kärlek. När den får lysa upp någons värld så finns inga plötsliga problem. Det är då självklart hur vi alla blir genuint gladare, öppnar ögonen, och ser och inser hur vacker världen är. Det är så enkelt. Sommarnatt.

stockholmnorrmälarstrand

Det är ren lyx att det enda vintern jag upplevde här senast var hösten 2014 och några veckor i februari i år. Eller lyx, jag har inget problem med vintern. Jag tycker om kyla, det är som en sinnesstämning. Antingen bejakar jag den eller försöker borsta bort den.

Jag, alltid småsvettig i pannan och förra året med rött hår. Men det där ljuset som fönstren släpper in <3

Jag, alltid småsvettig i pannan och förra året med rött hår. Men det där ljuset som fönstren släpper in <3

Och när jag kommer hem i juni kommer fjärilarna i min mage istället flyga som fjärilarna bland blombladen. Mälaren ska glittra, träden ska spela. I juli ska gator bli tomma och hela Stockholm stannar. Juli är inom parentes, varje svensks hemliga månad som vi alla vet är den bästa, om solen  är med oss. För i augusti är många hemma igen, och vi njuter av sensommaren augusti/september som försommaren maj/juni. Det enda bokade denna sommar är Mallis i juli och Way Out West i augusti. Inget annat. Precis som förra sommaren så ska Stockholm bli mitt främsta sällskap. Kronobergsparken är min trädgård, Fabrique är min ugn, Mälaren mitt badkar.

Pirrig, nervös, förväntansfull. Väntar, längtar, älskar. Sommaren 2015 kommer bli riktigt bra.

Att vara flicka, kvinna och tjej i Grekland 2015

Jag och de svenska tjejerna promenerar varje dag till skolan. Det tar en timme för dem och en kvart extra för mig för att jag bor längre bort. I och med att vi kommer närmare och närmare sommaren blir antalet lager kläder färre och färre, och kjolar och ärmar på t-shirtar blir kortare och kortare. Det visas alltså mer hud. Det klarar inte pojkar, kvinnor eller killar av här.

Häromdagen hade en av de svenska tjejerna på sig en lång kjol med slits till knäna, för att kunna röra sig med kjolen. Gå normalt. När en pojke på cirka 9 år går förbi drar han sitter finger i öppningen. Det var inte att han gick nära, för när hon vände sig för att se vad som hände, om vände han sig också om och flinade. 
Den andra svenska tjejen skulle ta sig hem ensam en kväll. Hon var påväg upp till den stora gatan i centrum för att hitta en taxi, när en främmande kille började följa efter henne, gick fram till henne, erbjöd sig att köra hem henne. Hon besvarade aldrig något och när de tillslut kom fram till stora gatan tog han tag i henne och försökte kyssa hennes kinder. Vidrigt. Som tur var såg hon en taxi, slog honom med väskan och sprang till den.

Aristotelous Torg

Aristotelous Torg

Igår på TV:n visade grekiska nyheter bilder från olika stränder runt om i Grekland. Det hade varit skinande sol, mer än 25 grader och strandsäsongen är i gång. Så himla härligt! Bara det att alla "miljöbilder" de filmade för klippet var på 95% kvinnor i bikinis och 5% män i badshorts. De zoomade in på rumpor och storbystade tjejer. 

Gubbar, killar och pojkar tutar från moppar, bilar och lastbilar när man går på gatan. Och som tidigare sagt är det fortfarande många män, killar och pojkar som tror och tycker att kvinnan ska ha två jobb: ett som hon tjänar pengar på och ett hem att hand om.  Mamman i mitt hus skulle laga fyra olika maträtter till middag om barnen och mannen bad henne. Det är en del av hennes arbetsuppgifter. Varför skulle hon ifrågasätta?
På tv häromdagen visades en tjej som hade tagit sig in på en grekisk myndighet och demonstrerade för att det ska vara fler kvinnor i grekiska riksdagen. Hon kastade konfetti på massa gubbar och dansade på ett bord. Älskade det klippet. Men hon inte var grek. Hon var aktivist från Holland. 

Jag känner ingen feministisk anda i denna stad. Det är som om kvinnor accepterar hur det ser ut. Det var lite som hur vår kvinnliga lärare skrattade läppen av sig förra lektionen. Vi skulle i grupper om två eller tre hitta på historier om vad vi skulle göra i helgen. De två "manligaste" killarna skrev att de skulle flyga till Dubai där det skulle vänta 22 tjejer i en pool efter att de hade varit och festat med massa ryskor i London. Min kompis Marah utbrast då "Aha, lesbiska tjejer, era kompisar?" och de skakade hysteriskt på huvudet och sa nej nej nej dem vill ha oss. Lärarinnan skrattade vidare, vilket drömliv de skulle få ha i Dubai! Och i Dubai också där kvinnor inte får ta av sig kläderna när det är 45 grader varmt. VAD KUL FÖR ER, GRABBAR.

Jag älskar Grekland men det börjar mer och mer kännas som en jobbig kusin. Hur kan ett sånt här land vara accepterat i EU? Norden ligger i top för mest feministiska länder i världen, men söder om Östersjön har inte utvecklingen gått lika fort. Utvecklingen av folks syn på kvinnor. Länderna kring medelhavet ses som i-länder. Men vi kanske måste utveckla ytterligare en term för länder som både är utvecklade OCH jämställda. U-land, NIC-land, I-land och Fi-land

Thessaloniki i bilder!

Tänkte visa hur dagarna ser ut i bilder! Skolan, klassrummen och mitt kladd ser ungefär ut såhär

IMG_2827.JPG
IMG_2821.jpg

Jag tror Thessaloniki var en av Europas vackraste städer för ungefär 50 år sedan med stora parker, torg och massa mysiga gator. Nu är det allt för många hus som inte renoverats så många hus ser fallfärdiga ut. Titta bara hur bussarna ser ut. 2015!
 Men Thessaloniki ligger väldigt vackert vid havet och har San Fransisco-liknande kullar från piren. Klara dagar ser man berget Olympus, det är mäktigt!  Utsikten från gamla slottet visar hur stort Thessaloniki är. Cirka 2 miljoner greker bor här.

Och här är mina kompisar! På gruppbilden är mina klassisar från klass A2, på de andra är det dem jag lärt känna i A1 och lite andra nissar.

Och självklart massa selfies. Yes, ja, nai. HÄJ! Ser butter ut, men jag försöker bara vara stenhård som en dörrvakt.

IMG_3775.JPG

Det är så mycket enklare att vara glad

Jag känner mig så glad. För ingenting, eller allting. Det kanske är för att jag har samma rutiner varje dag. Det kanske är för att jag tar en paus från vardagen hemma. Det kanske är för att det är soligt här i Grekland varje dag nu. 

En vanlig dag vaknar jag 8.30. Äter frukost bestående av en apelsin, ett päron och ett ägg framför datorn med en kopp kaffe. Läxorna görs även då. Sedan promenerar jag 1 timme och 15 min till skolan. Där har vi lektion i nästan fyra timmar. Antingen promenerar jag direkt hem eller flanerar runt på stan. Det finns tusentals kaféer, barer och restauranger. Igår var vi på bio t.ex. Om jag går hem, då äter jag det som lagats hos familjen jag bor med. Sedan händer det inte så mycket mer. Läser, skriver, snackar. Kanske går över till svenska tjejerna som bor nära. Är det fredag eller lördag går vi ut. Rätt enformigt kanske, men rätt skönt. Känns som tiden går snabbare, och det är ju bra för att jag längtar hem. 

Jag känner mig så glad. Jag frågar mig själv varför jag har så många deppiga låtar på min offlinelista på Spotify. Jag vill lägga upp glada bilder. Att min telefon ser ut att ha blivit överkörd av en bulldozer gör inget. Jag är nöjd med att dricka Nescafe varje morgon.

Och jag längtar mycket mer. Jag drömmer inte om pengar, jobb, resor. Jag längtar till sommaren. Jag längtar till min familj. Till mina vänner. Jag känner mig kär. Kär i kärleken. Kan allt alltså vara såhär enkelt och härligt? Jag har inga krav på någonting. Det är någon känsla av att jag borde ringa och berätta det här för någon, någon jag är kär i. Men jag är ju inte kär någon. Det kanske räcker med kärleken till en kompis. Och vad är det jag ska berätta om jag ringer någon? 

”Hej, jag är glad!” 
”Aha, vad var du innan?” 
”Mindre glad tror jag.”

För ungdomsbekymmer, är det tolkat som en sjukdom än? Som en förkylning vill säga?