Flätade

Jag vet inte om det var morgon eller natt när vi pratade med varandra i dvala. När du bad mig sova fast ville vara vaken. När du sa någon timme innan midnatt att du ville prata mer, att jag skulle berätta mer. Prata som vi gjorde första kvällen jag sov över hos dig. Första kvällen som jag trodde skulle bli den enda kvällen. Där jag aldrig skulle ana att vi två skulle bli ett. Ett ett ett. 

Aldrig med en partikel luft mellan oss, sover vi och håller om varandra, krokigt, i hand, på lår. Du och jag. 

Det viktigaste i ett förhållande är att vara ärlig. Det vet jag nu.

Jag har alltid mått bra av att vara öppen. Mitt hjärta är allas. Inte ljuger jag mycket, kan hända att en vit lögn rullar in. Däremot har jag haft svårt att ibland vara ärlig mot Björn. Jag tycker inte om att tränga mig på, störa och kräva. Saker man ska, får och egentligen ska vilja göra iett förhållande. 

Jag har tyckt det varit jobbigt med att vi har olika relationer till Jackie. Så jobbigt att i fredags grät jag floder och var så arg och ledsen för att vi tre inte kan hänga, att de är närmare än vad jag och hon är, osv. I lördags pratade jag och Björn äntligen om det. Jag sa till punkt och pricka hur det kändes, om det är rätt eller fel spelar ingen roll. jag sa det. Det är ett stort steg nog. Det var det här han skrev:

Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga men jag provpratar. Jag tycker inte att det är konstigt att ha olika relationer till samma person. Vi KAN umgås allihopa, inget konstigt med det alls. Igår var det bara hon och jag, som det kan vara, ibland vill man bara vara själv med sin kompis. Hon bjöd med mig på ett kalas, hon kunde lika gärna bjudit dig istället. Jag förstår inte vad du menar med att vi tre inte kan umgås, i min värld går det alldeles utmärkt. Vi kanske inte har gjort det så mycket men det beror på en massa olika saker; du och jag vill vara själva, Jackie vill ofta dricka, det kanske är någon annan där som vi fortfarande "är hemliga" för. Massa olikaanledningar. Jag förstår inte vad som gör dig ledsen eftersom jag inte håller med om att vi inte kan umgås tillsammans. Och vem som är vems bästa kompis är ointressant för mig, det är en titel på att man är nära vänner bara. Spelar ingen roll om hon säger att du är hennes bästa vän eller att jag är det. Du och jag är båda väldigt nära vänner med Jackie och det är något fint, något bra och i synnerhet något som gör att vi KAN umgås allihopa. Jag älskar att ni två umgås, äter middag och snackar, ibland vill jag också vara med men lika ofta tycker jag att det är bättre att ni får hänga med varandra ifred. Jag tycker att det är jobbigt att du är ledsen över något som jag inte förstår och som jag inte vet vad jag kan göra åt. Du och jag träffas mycket och jag älskar det för att jag älskar att vara med dig, men de gånger vi inte är med varandra slutar det oftast med att du är ledsen och att jag har dåligt samvete. Att du och jag VILL vara med varandra så mycket är asnice och ett tecken på att vi tycker om varandra, men det måste också gå att vara ifrån varandra en kväll utan att det blir så här. Jag vill dig allt väl och att du ska må bra och vara glad, det har jag sagt sen första gången. Jag är ledsen för att jag gör dig ledsen och inte kan förstå varför.

Från där tänkte jag efter och insåg att jag har varit ganska barnslig, om ganska mycket. På lördagen pratade jag med Yanira på jobbet om det. Hon är ett år yngre men kanske flera år klokare. Hon kände igen sig i allt jag sa: dålig självkänsla. Jag har varit så upptagen med att göra alla andra nöjda för länge att jag har glömt vem jag är, vad jag tycker om, vad jag vill och vad jag mår bra av. Vad jag tycker, vad som bekymrar mig, vad jag vill veta mer om. Lämna, ta till mig, göra om.

Men nu har jag Björn. En kille, en liten man. Som är så rar och full av lycka. Så klock och smart, barnslig och gullig. Aldrig trott att någon skulle kunna tycka om mig så mycket. Tror jag har visat upp alla mina sämsta sidor redan. Gråtit i floder utan att säga varför, skrattat och fånat mig som en idiot, minglat som om jag skulle ragga upp honom på nytt. Jag är hans och han är min. Och så vill jag ha det länge till. Jag är kär i dig, Björn. Mer och mer för varje dag. Jag litar på dig, och jag vill bara att du ska lita på mig lite lite till.

Lista

Jag älskar listor för dem får mig att skriva så enkelt. Den här är snodd från Sandra Beijer.


NÄR GRÄT DU SENAST OCH VARFÖR?
När Björn sa att han tyckte jag var bäst. Och han menade det. Det har jag nog aldrig hört från något med annat blod säga.

TRE SAKER DU AVSKYR
1. Känslan av att vara hämmad. 
2. Kombinationen Steffo/Jenny och Jihde
3. Min bleka hy

HUR VAR DU I SKOLAN?
Duktig. Jag har alltid älskat att gå i skolan, men gillar inte att plugga. Engagerad och målmedveten. Där och på gymnasiet gillade jag betyg. Jag var överallt, sprang in i andra klasser klassrum och minglade typ. Skrek ganska mycket i korridorerna. Var med med killarna.

VAD BLIR DU STRESSAD AV?
Allt! Oro konverteras till stress.

TRE SAKER DU ÄLSKAR:
1. Kalamata (min stad i Grekland)
2. Lönnsirap och pangkakor
3. Min nya sweatshirt med hög hals. 

HUR TROR DU ATT ANDRA UPPFATTAR DIG?
Sympatisk, minglar, galen, glad, "känner alla"

HUR UPPFATTAR DU DIG SJÄLV?
När jag är på bra humor som ovan. Men jag är väldigt hård mot mig själv. Jag förstår inte varför, för jag mår dåligt av det. Jag får för mig av det och heller över mig med flera liter av dåliga tankar istället för att ett dåligt stoff får borstas bort. Jag är inte dum. Jag är rädd att göra andra illa. Jag tycker det är skönare att bry mig om andra istället för mig själv. 

EN SITUATION SOM DU TYCKER ÄR JOBBIG / PINSAM:
När jag inte kontrollerar mina känslor och sårar *****. Han säger iof att det inte gör något. Men jag vill inte göra honom ledsen. Älskar hans skratt.

NÄR KÄNNER DU DIG SOM VACKRAST?
När jag är BRUN. Guldig och ljuv.

VAD SKRATTADE DU SENAST ÅT?
Björn är väldigt rolig ibland. Att skratta med och åt. Annars, NEW GIRL!!!

NÅGOT DU FUNDERAT MYCKET ÖVER?
Om livet är ett spel, om jag kommer kunna få barn, vad meningen är, var och av vad jag mår bäst av, om jag är extra bra på något.

TRE SAKER DU ÄR RÄDD FÖR:
1. Ensamhet
2. Att jag gör fel val
3. Om någon av mina föräldrar skulle dö. De ska vara där.

ETT YRKE DU TROR DU SKULLE VARA DÅLIG PÅ:
Allt med extremt struktur. Men morfar sa att jag kan göra vad som helst, för vissa tar det bara lite längre tid att lära sig.

SLUTLIGEN, ETT YRKE DU TROR ATT DU SKULLE VARA BRA PÅ:
Mamma. 

Om jag bara finns här för andra

Jag kanske finns till för andra. Det kanske bara är att acceptera. Precis som jag accepterade att vissa människor finns på jorden för att tänka. Tänka, fundera och undra, så att andra slipper. Som ett jobb man gör åt någon annan. 

Vad är kärlek? Är jag kär i en person eller är jag kär i kärleken (igen)? I dag på vägen hem kände jag igen den där känslan av att tycka om att ta hand om någon. Kanske därför jag vill ha en hund. För den lilla russen kommer tycka om mig okontrollerat. Och jag får bara ta hand och ta hand och ta hand om så mycket jag vill. 

Jag åt middag med Anne i kväll. Hon påminner mig alltid om lycka. Alltid om vad kärlek är. Det finns ingen människa som jag längtar så mycket till. Jo, Molund. Min Molund. Och Lisa. Tjejer är fan bäst. 

Source: http://www.svtplay.se/video/6114090/vanlig...

Anteckning

Det man inte vet störs man inte av. Så om jag inte tar reda på något borde jag leva med ro.

Men det jag ständigt stör mig på är att inte veta vad andra vill och tänker. 

Hello, it's me.

And who am I?

Ofta. Ofta tror jag att jag finns på jorden för andras skull. Det är nästintill att jag börjar trivas med den tanken. För med den tanken kan jag alltså fortsätta vara mig själv och bara svara när någon behöver mig. Det hela har nog två sidor. Det fina är väl att jag tycker om att finnas där. Hålla mobilen tätt intill och svara på rop. Jag tycker om att bry mig om. Det är som om jag ibland bara finns för att vara ett bollplank. Få någon annan att tänka annorlunda eller känna igen sig. Jag pluggar till copywriter men vill inte längre skriva. Jag vill komma på idéer och sälja in dem. Det finns så många andra som är bättre på att skriva, så jag låter hellre dem göra det. I grupp förlorar jag all prestige, men ensam blir jag aldrig nöjd. Det är skönare att verka vara någon skön typ som bara hänger runt och alltid finns att prata med. Typ. Är du glad är jag glad.

Det finns också tråkig sida av detta. Jag tror inte så högt om mig själv. Jag är lite lagom på allt, jag är väl bara extra bra på att prata. Och sedan förra året har jag slutat fantisera om framtiden, jag vågar inte tänka längre fram än nästa tryck på tangenten. Jag går åt höger när andra går åt vänster, för jag vill inte göra som andra. Jag tycker inte om att låsa mig till saker egentligen. Jag är rätt säker på att jag kommer dö ensam. Jag tycker om att vara ensam, men jag tycker inte om att vara ensam. När jag är trött på allt fantiserar jag om att slänga mobilen i en papperskorg, byta namn och börja promenera söder ut. Jag undrar ofta om någon tänker på mig när jag tänker på dem. Jag hoppas jag snart kan bli rik, så jag har råd att glo på ingenting och tänka över allt detta.

Mitt ex klagade en kväll över att jag är allas. Men hur ska jag säga nej om jag inte vill något från mig själv?

 

På måndag börjar en ny vecka. På tisdag är det första december. På onsdag åker min bror till Asien. På fredag kommer Lovisa och Tallie. På lördag kommer också Clara, så ska vi till Dramaten. På söndag ska vi nog mysa alla fyra. 

På torsdag kanske jag kan äta med Anne. Eller vila. 

Var är jag?

"Du möter nog den bästa versionen av mig just nu."

Jag var på en dejt igår. Vi drack kaffe på Urban Deli. Det var tidigt under våra presentationer av varandra som jag berättade att han som satt mittemot mig, mötte en väldigt glad och härlig del av mig. En sådan person jag har varit sedan starten på Berghs. Och det var fint, för han var lika glad. Så glad att jag glömde tiden, så glad att jag bara noterade att folk gick utanför fönstret, men inte vilka. Där satt vi från halv åtta till tio på kvällen. Då promenerade han med mig till gatan där jag bor innan vi skiljdes åt och han tog bussen hem till sig. 

I dag väcktes jag klockan sex av klockan, var på gymmet femton minuter senare. Halv åtta var jag tillbaka. Hann ha en stund på morgonen, göra juice och koka ägg. Läsa en gammal tidning. Men i skolan kände jag mig mest bitter. På rasten tog jag tunnelbanan hem, bytte skjorta, hetsåt godis. Åkte tillbaka till skolan, satte mig längst bak i klassrummet. Kände mig trött, lutade armen mot fonstret och blundade i tio minuter. Sedan reste jag armen. Skjortärmen fastnade i någons gamla tuggummi. Vem lämnar ett tuggummi i fönstret? Är detta karma? Vad gjorde jag fel? Jag jobbade bra igår, jag hade en bra kväll igår, jag gick upp och klarade av ett mål imorse. Varför känns det inte 100? 

Jag vet att jag någonstans störts av att jag inte tänker lika mycket, på det jag annars brukar tänka på. Det osvarade, det oförklarliga, mina frågor, om mitt liv. Och nu ska vi göra en övning. Vi ska skriva fem saker, ord eller meningar, som är betydelsefulla för min identitet. Kul. 

En kort uppdatering

Jag älskar att gå i skolan.
Jag tycker väldigt mycket om min klass (speciellt efter klassfesten i fredags).
Jag tänker inte framåt, jag mår väldigt bra där jag är nu. Här och nu. 
Jag har väldigt ont i hela kroppen. Det är som att alla leder är svullna och jag rör mig långsamt och stelt. 
Papou är väldigt sjuk. 
Jag träffar inte min bror så ofta, eller pratar med honom. Men det gör inget. Han gör sitt och jag gör mitt. 
Jag skulle vilja ha en fin regnjacka. Det är monsun utanför och jag misstänker att det kommer hålla i sig ett tag. 

Vad är en bra dag?

Det var i september förra året en lång process av tänkande började. Från att undra vem jag är i vilken värld i vilket liv med vilken mening, till att undra varför jag går omkring och tycker synd om mig själv, varför är jag ledsen? Till att hamna vid en mycket simplare fråga, närmare nuet. Läs rubriken. 

Det är en övning i sig att bara tänka på små bra ting. Vad är bra? Det borde vara saker som får en att känna något positivt.

Det var förra onsdagen. Jag hade bett min mormor att ringa mig no matter what. Ring inte mamma i Grekland eller min moster som inte bor i Sverige. Ring MIG, jag är här. Så ringde hon i onsdags morse, cirka kl 8.30. Sjuktaxin hade inte kommit. Jag ringde taxin, ringde tillbaka till mormor, allt bra, jag lade på luren. Vred på hakan som om jag kommit på något: hon ringde faktiskt. Making some progress. I hallen kom jag på att jag hade med mig nyckeln till butiken. Hittar den inte. Åker iväg iallafall, försöker få tag i vakten till gallerian. Hittar nyckeln i plånboken. Klappade mig själv på axeln för att jag var duktig och hade lagt nyckeln på ett så bra ställe. På gatan vid Hötorget hittade jag en femma. Nämen nämen. Jobbdagen rullade på fort. Jag tog en promenad hem. Mötte inte upp någon på kvällen. Dagen var nog mest jaha, men jag kände mig nöjd när jag var på väg att lägga mig. 

Nöjd över vad egentligen? Räcker det att sånna här småsaker sker för att dagen ska bli bra? Eller är det att jag faktiskt märker dem här sakerna? Ingenting går förbi mig, jag noterar små saker. Det har jag alltid gjort, men det jag inte kanske gjort tidigare är att höja de små positiva sakerna. Negativa ting har och är ofta för mig mer att tänka på. När tankarna är små, och händelserna små, känns också dagarna ganska små. De rinner förbi och har ofta ingen anledning att berättas om. Jag tror jag skräms av den vardagen av att göra samma saker. Om och om och om igen. Iallafall om man tänker för mycket. Tänker man inte alls spelar det nog ingen roll. Det kanske är det man egentligen ska sträva mot. 

Varför är inte bra och positivt lika åtråvärt som något dåligt?

Ingen ska vara ensam.

Det är skillnad på att känna sig ensam och vara ensam. Ensamheten måste vara som kärleken: åtråvärd, hatad, beaktad, älskad, läskig, spännande, främmande, ens bästa vän. Det finns så många som inte vet hur man tar vara på den, och det finns lika många som inte är värda den. Jag är inte ensam. Men jag känner mig ensam. Jag tror inte på en tvåsamhet i ett "vi". Du kommer aldrig finnas i mig, i mitt tankerum och styra mig. Jag kommer aldrig finnas i dig. Visst kommer jag kunna lära känna dig, och du mig, och vi vet om varandras vanor, kan enkelt gissa vad den andra kommer säga, men vi kommer inte bli "ett" i något annat än ordet "par". Vi är ett par, men jag är jag och du är du. Du är inte jag. Och jag är inte du. Av den anledningen distanserar jag mig och finner mig ensam. Det behöver inte vara negativt. Det kanske är tillfälligt. Men det är så det är. 

I måndags gick en god vän till mig bort. Jag har en stark känsla av att han var mycket ensam. Den dåliga ensamheten. Han ville inte ge livet fler chanser. Igår fick jag ett samtal om att min morfar har mer cancer än endast i blodet. Innan det fick jag ett annat samtal, som gjorde att jag ringde flera samtal. Ett av samtalen var på engelska. Och jag sa "a friend of mine from my group in Greece has passed away". Och jag vet inte om det var för att jag sa det på engelska, men jag förstod något eller hörde något som jag inte hört innan och jag grät. Nu grät jag. Han är död! Han är borta, han finns inte. Det tar tid att förstå en del saker. 

Allt är pulshöjande. När klockan tickat till fem märker jag att någon tagit min tvättid väl nere i tvättstugan. Jag hittar den grannen, går upp alla tre trappor men på andra våningen känner jag hur ovant andfådd jag är. Det är ett sugrör i strupen, lungorna shippar och drar efter ett litet andetag. Jag slutar med dubbelstegen och fortsätter till tredje våningen. Han ansåg att jag skrivit mitt namn otydligt. Ja, det var en svag penna och det är mörkt där nere. Det är förståeligt. Vi kommer överrens, han får tvätta klart i en maskin och jag i de andra två. Hemma igen städar jag som en stormvind, jag kan inte tänka klart och måste hålla på med någonting hela tiden. Telefonen plingar, lådor öppnas, kläder viks, dammsugarpåsen är full. Till slut är kläderna torra. Jag är inte så hungrig ännu.

Klockan blir åtta. Jag känner mig inte hungrig men något säger att jag måste äta. I Spanien köpte jag spanska skinkor och ostar. Dessa skivades upp på en skärbräda och tillsammans med en flaska vin satte jag mig i min säng. Det här var ju vackert, vad mysigt jag har det. Mobilen fick fota, jag började redigera och rätt var det var skulle jag skriva en beskrivning till bilden innan det skulle läggas ut på Instagram. Jag skrev:

juliaelfgren_winenight

Jag hatar att vara vuxen. Det ser så lockande ut. Men det är så mycket som inte känns eller syns när man är barn.

Bilden åkte upp. Bilden togs bort. Varför måste jag berätta för omvärlden om det här? Vad är det jag vill åstadkomma? Instagram är ingen inspirationssida för mig. Det är blaj. Mer och mer som cigaretter, beroendeframkallande skit som inte ger en ett skit. Men där satt jag, lutandes mot väggen. Jag spelade Matt Corby i högtalarna. Tuggade långsamt. Drack törstigt. Jag smsade och frågade om en kompis kunde komma förbi. Och jag började gråta. Inte för att denne kom. När jag frågar om hjälp känner jag mig liten och svag. Som en liten flicka som sitter i ett hörn, rädd för något. Läpparna pressas. Ögonbryn och ögon vinklar neråt. Jag är ledsen. Samma sak hände på bussen senare samma kväll när pappa smsade och frågade om jag ville komma till Grekland. Någon tänker på mig någonstans. Jag blir rörd och gör samma min. En annan tår. Jag tänker på allt som hände igår och gör samma min. Jag känner mig vilsen, ensam, ledsen, tacksam. En annan tår. 

Det är inte bra att sitta inne för länge, så nära tiotiden gick jag ut. Det enda jag tycker om men den svenska sommaren är kvällar i juli. De är inte ljusa. De är friska. Lagom mörka. Lagom långa. Jag tycker inte om något annat. Visst är Stockholm vackert, men jag tycker inte om allt det andra.  Conversen bar jag utan strumpor, jag skulle inte gå så långt nog. Stegen gick bort till Hantverkargatan, tillbaka på St Eriksgatan och så stod jag på St Eriksbron. Jag sprang från den högra sidan till den vänstra för att se vattnet och spåren som försvinner bakom Birkastan. Himlen var rosa, vattnet så blankt att flygplansstreck tyddes på ytan. Och där, mitt i sjön, låg ett ensamt näckrosblad.

juliaelfgren_steriksbron

Och det var väl ungefär så jag kände mig. Ingen vet att jag ligger här och flyter just nu. 

Det flög knott runt mitt ansikte. Jag brydde mig inte. Som en ko i ett hörn av hagen.

Folk vågade stanna och fota väldigt nära från där jag stod. En del blev tysta när de närmade sig. Vad tänker hon som står där vid bron? Ska hon hoppa? Vad tittar hon på? Ska vi fota, det ser ju vackert ut det där. Eller fortsätt, det är nog samma utsikt imorgon eller någon annan dag. 

Precis som imorgon och alla andra dagar är ensamheten anhängare till mig. Vakna ensam, jobba ensam, äta ensam, tänka ensam. Hittills har jag klarat av det. Men det gör mig så jävla ledsen att det finns folk som inte vill vara ensamma som är det. Folk som inte har någon eller vågar ringa någon och be dem komma. Varför gör det ont och varför är det läskigt att be om hjälp? Men är att be om sällskap att be om hjälp? Det är inte så mycket begärt. När jag var tre fyra år skulle min morfar stanna över natten på något sjukhus. Mamma och jag var och hälsade på hos mormor. När vi skulle gå sa jag nej. Jag ska sova här, jag lämnar inte yiayia (mormor) ensam. Tre år. Fucking tre år och jag fattar redan då att ingen, ingen ska behöva vara ensam. 

Det här hänger ihop med att jag gör allt för mina vänner. Nej finns inte i min bild. Men det är svårt ibland, sedan gymnasiet har jag gjort så mycket olika saker att jag träffat så mycket människor. Det är för många, och jag kan inte välja eller prioritera. Jag vet inte hur man gör. Samtidigt vet jag inte vilka som vill ha mig i sitt liv. Vilka jag vill ha i mitt. 

Om du känner mig, om du vet att jag skrattar med dig eller ler med dig, eller gråter med dig: jag är där för dig. Om jag inte hunnit säga det innan, jag gör vad som helst för dig för att jag bryr mig om dig. Och du som läser detta, du kanske har träffat mig en gång. Men fråga mig, jag gör dig mot all förmodan den tjänsten. Min största rädsla är att du inte ska veta det. Fråga. Och glöm inte att det finns andra som älskar dig, bryr sig om dig och kommer göra vad som helst för dig. 

Jag orkade inte promenera längre. Jag satte mig på buss fyra. Det suger att inte ha hörlurar. Det är fler som pratar på bussen än på tunnelbanan får jag för mig. Den tog mig till Skanstull. Jag sprang över vägen. Jag satte mig på buss fyra. Den tog mig hem. Jag låg i min säng. Jag är lika trött idag. 

En liten lista.

Om du fick välja att leva i en tv-serie, vilken skulle du välja att leva i då?
OC! Mad Men! Keeping up with the Kardashians! Haha, vafan

Vad ville du bli när du blev stor när du var barn?
Delfinskötare och kock. Brandman. Artist. 

Vilken är din favoritdoft?
Mormors tvättmedel. 

Om du var en stor stenbumling, var skulle du vilja ligga still då?
Kanske uppe vid Monteliusvägen. Upp i berget i Kalamata så jag ser hela staden och solnedgången.

Du får veta att jorden kommer gå under om tolv timmar. Vad gör du?
Ringer alla som är markerade som "FAVORIT" i mobilen. Ingen idé att blogga liksom. Äta upp alla hallongrottor jag precis lagat. Vad gör man? Plötsligt FINNS INGEN mening med livet.

Vilket är ditt favoritverktyg?
Saxen, kniven, pincetten. 

Vad gör du om tio år?
Samma saker som idag fast tio år bättre och rastar min lilla vovve eller minigris. Oink oink.

Hur skulle du hantera det om du vann 4500 0000 miljoner? 
Ge 99% till Grekland så löser det nog sig. Jag vill bara ha en ö uppkallad efter mig i utbyte. 

Är du beroende av något?
Naeä. När jag hade 25 förpackningar med kokosvatten hemma var jag beroende i 25 dagar. Men jag får flipp och behöver resa bort när jag har varit på samma ställe för länge. 

Vilken musik triggar din nostalgiska sida mest och varför?
Vi hade en hel del hits, eller brända skivor i mitt handbollslag. En del har använts i massa filmer som en tjej i laget, Bella, gjorde. Då skulle jag nog skratta till lite. Sen blir man alltid glad av Ricky Martin, Spice Girls, NSync.

Vad gör dig riktigt förbannad?
När de man kallar vänner är obror. Min blodsbror kan jag bli arg på för ingenting. Sorry Felix. Men jag blir ju aldrig riktigt arg, tyvärr. 

Finns det någon reklam du tycker är riktigt bra?
Photoshop gjorde en tidningsreklam när jag gick i sexan tror jag, där det bara var en orange bakgrund med texten "Fyra av fem filmstjärnor använder Photoshop."

Är du lik dig nu, som du var när du var barn?
Jag tror jag var gladast fram till den åldern jag har lite minnen från. Mina tidigaste minnen är från att jag var fem. Alla foton innan det ser jag alltid svinglad ut. Som Musse Pigg.

Jag svävar hellre här.

Jag tyckte bättre om filmen Gravity än Interstellar. Sandra Bullock vilse i rymden med utsikt över jorden kändes mer verkligt, det nådde mig. Det där överdimensionella med andra galaxer, traxer, braxer, och obesvarade frågor lockar mig inte. Det skrämmer mig mer, jag vill inte veta hur oändligt rymden är. Någonstans tycker jag inte om när människan gör saker som människan egentligen inte borde göra. Det onaturliga. Tyvärr är det så måcket sådant som är vardag, så det är ingen idé att ens klaga på. Och det kan vara allt möjligt jag menar. Datorer är konstigt. Att flyta ed stora skepp är konstigt. Att göra kaffemuggar av plast, vad är ens plast, är konstigt. Att flyga är konstigt. 

Igår orkade jag ta tag i min cykel. Däcken var helt tomma på luft. En hel vinter i ett källarrum har punkterat slangarna. I tvättstugan fann jag en trasa och drog bort allt damm. Det ett gäng polacker som renoverar fasaden på baksidan, sidan där fönstrena vätter mot innergården. Det har spacklats, slipats, putsats, renoverats sedan någon gång i april tror jag. Jag var inte här vid starten. Dammet som framkallas av varje rörelse susar i genom det stora plastlakanet som täcker hela huset från taket. Dammet lägger sig på byggställningarna, på stängslet och på asfalten. Dammet flyger in i cykelrummet. Dammet hänger förmodligen i luften.  Det varken känns eller syns. Men tänk om det hade glittrat. Men tänk om hela gården hade sett ut som havets yta. Djupet var transparent. En glittrande fasad skapad av en annan fasads smuts. 

Vid Vasaparken finns ett litet hus med en pump. På vägen dit lyssnade jag på en spellista med samtliga artister som ska uppträda på Way Out West. När jag inte är på något speciellt humör spelar det ingen roll vad jag lyssnar på, och därför tillåter jag låtar jag aldrig tidigare hört gå till sista refräng. Ena korken, pluppen, till ena däcket är trasigt. Jag kommer nog behöva pumpa en gång till. Cykeln leddes ut till gatan och jag hoppade upp. Benen tryckte ner pedalerna, jag stod upp. När jag fick fart gled jag upp så pedalerna pekar kvart över nio eller kvart i tre, stod upp och kände mig mäktig. Svävande. Hörlurarna var kvar, mobilen låg i korgen. Den här cykelrundan skulle bli en cykelpromenad. 

Jag seglade ner för Odengatan, svängde till Birger Jarlsgatan, upp Norrlandsgatan, genom Kungsträdgården, förbi slottet, via Fredsgatan och det största i min vy var Stadshuset. Och det var där jag lyssnade på musiken. Mellan träden i en allé släppte jag handtagen och bredde ut armarna. Jag flög. Svävade. Det här var bättre än alla filmer. Visst hade jag velat ha kraften att flyga, men om det är så här det känns så räcker det. Jag vill inte ha något utanför denna värld. Att cykla är magiskt. Jag åker hellre buss än tåg. Jag cyklar hellre än att åka buss. Vinden, Norr Mälarstrand, träden, glittret, luften, cykeln, ljudet. Det här var inte så svårt. Därför blir det så bra. 

Tankeverkstan innan Berghs om Berghs.

Jag vet inte om jag riktigt förstått vad jag har gett mig in på. 

Det var i Santa Barbara jag och Niki stod och läste i genom intagningsprovet tillsammans, som släpptes i slutet av januari. Förra årets prov läste jag i genom själv och gav upp direkt. Uppgiften var att man skulle få fler att rösta i valet. Kom inte på något spontant, så orkade inte ge mer tankar åt det. Men i år var uppgiften att återuppliva en produkt, ett varumärke eller ett företag (ish) från skuggan eller graven. Jag ringde min pappa, visste att han skulle sakna ett antal saker. Han är en sån som skulle skriva "Det var bättre förr" på sin grav. Skulle i och för sig vara en ganska passande mening för en mycket omtyckt person. För någon mindre omtyckt "tala silver, tiga guld". Hehe.

Nåväl, han började rabbla. Volvo Amazon, Clock Hamburgare, Choklad-Zingo, V-jeans. Jag är ju som jag är, vill helst jobba med något ingen annan kommer jobba med. Så sa han det jag inte hade någonsin hört talas om: Kavli's Raketost. Det var alltså en hårdost som var förpackad i ett rör, med ett snöre man skivade osten med. Denna lustiga ost slutade tillverkas då snöret blev ohygieniskt och det fanns ingen maskin som riktigt kunde massproducera produkten i fabrik. Jag kom på en lösning till det hygieniska direkt, samma dag. Men tyckte det var lite väl enkelt, så jag lät det vara. Jag kanske kunde hitta en annan produkt/företag eller en annan lösning. Någon som kunde vara ännu fyndigare. Tiden gick och dagarna innan påsklovet i Grekland så hade jag en riktigt trist vecka. Sjuk, inget självförtroende och det var för mycket tankar åt fel håll. Jag tror jag pratade med min kompis David i telefon och halvskrek "JAG SKITER I DET HÄR. VARFÖR SKULLE JAG KOMMA IN?".

Två dagar senare satt jag med photoshop och word, sladdade mellan programmen genom att dra fyra fingrar åt höger eller vänster på min Macbook. Jag kan ju skicka iväg en ansökan iallafall, det skadar inte. Och ju mer jag jobbade med det, desto mer älskade jag det. Helt plötsligt fanns det alltid något att komma hem till efter lektionerna i grekiska. Det var så skönt att pilla. Det bästa jag kan jämföra det med är träslöjden i nian. Det är helt sjukt hur länge man kan sandpappra en slev. Hur det inte fanns tunna, lätta, små hammarslag nog för att rätta till en plåtburk eller en silverring. Hela tiden kunde jag sudda och skriva nya ord till provet. Flytta en bild mer till vänster, höger,  ändra färg. Jag älskade varje sekund, jag älskade att vara nöjd, jag älskade tomheten som uppstod när provet var skickat. Jag hade gett allt. Det kändes så bra.

Av någon anledning bytte jag från mitt grekiska sim-kort tillbaka till mitt svenska en söndagkväll i Grekland. Någon kanske hade messat till det svenska? Någon kanske saknade mig? Hade missat att jag åkt iväg? Ingen hade det. Orkade sedan inte byta tillbaka från det svenska till det grekiska sim-kortet. Och det med all rätta: det var en tisdag som de ringde på det svenska numret. "Du är välkommen på intervju." Jag ringde min bror, pratade med mamma. Bokade ett flyg hem till Stockholm till veckan efter. Och så satt jag äntligen där på Berghs. I ett litet rum, med läraren Magnus och ansvarig för utbildningen Christopher. Christopher inleder med att berätta att det här inte är en intervju. "Vi vill bara lära känna dig, höra vad du tycker och tänker om proverna och Berghs". Det var mycket avslappnande ord. Ärligt talat, jag var bakis också. Och det kanske var bra, för jag var bara i det rummet. Ingen annanstans. Med en sak i fokus: jag ska berätta allt. De har gett mig 30 minuter av deras tid. Vad hade jag att förlora? Visst, en plats på utbildningen vid fel valda ord. Men jag var, och är, helt övertygad om att jag ska, SKA, vara en elev på den skolan. Så jag måste bevisa det. Tyvärr tror jag inte det riktigt går att göra samma sak med en kärlek. Kanske, får prova.

På något vänster lyckades jag klämma in delar av mitt oskrivna CV i varje fråga. Jag fick tid, utrymme, följdfrågor. Bara av att vara i byggnaden kände jag mig sedd och uppskattad. Hur sjukt är inte det? Sista frågan fick jag av den som ställde första frågan. Han undrade vad jag mer gör om dagarna annat än arbetsprover. 

"Ehm. Jag tänker mycket. På allt. Nu mycket på människor och hur de fungerar. Om hela livet bara är ett spel och vi är spelare." 

Och där flöt tankarna iväg. Jag blir nästan upphetsad av att berätta om allt jag tänker på. Nästan förklara det kronologiskt som uppläst från en bok. Jag pratade och pratade, försvann mer och mer i mig själv, och plötsligt blickade jag två gånger och kom tillbaka till det lilla mötesrummet. Jag bad om ursäkt för att jag flummade iväg. Jag är helt övertygad om att det är så jag skrämmer bort folk. Men icke. Christopher sa att det fanns en kurs inom ledarskap som introducerades med teorin om att vi alla kanske bara är Sims-gubbar, att livet kanske bara är nu ett spel efter det samhälle vi har skapat. 

Det kändes bra när jag gick där ifrån. Jag åkte tillbaka till Grekland. Jag lämnade Grekland. Jag sladdade omkring ute hela första veckan. Jag var sjuk de två första dagarna veckan därefter, veckan de skulle ringa. Med feber uppåt öronen visste jag att de inte skulle ringa idag. Så här kan man inte svara i telefonen, det känns ju inte bra. Om de ska ringa, inte idag. Samma känsla på tisdagen, jag var för sjuk. Så kom onsdag, jag mådde bättre. Mamma och jag skulle iväg till mormor och morfar. Jag stod i hallen, småtrött. Mobilen vibrerar lite innan signalen ljuder. Det är ett kontorsnummer, inget mobilnummer. Det måste vara dem. Linda som ringde gratulerade. Jag hade kommit in.

 Tre år efter gymnasiet. Jag kunde stått på gatan med en kandidatexamen i något ämne. Men nej, jag kandiderade för livet.