Jag erkänner mitt syfte med min resa till NY - del 2


Jag hade precis varit på terrassen på kontoret med en kollega. Niklas. Jag berättade om det jag skrev om igårimorse. Jag vet inte varför jag berättade det för honom. Även om jag just hade skrivit om det, så hade jag ett måste att det behöver komma ut även verbalt. Varför berättade jag det för just honom? För visso tycker jag att han är cool. Han tänker först, talar sedan. Om alls. Och vissa gånger kommer det klockrena kommentarer. Han fick iallafall veta att jag börjat skriva om det. När jag kom till jobbet igår kände jag mig så mal placé. Det vill säga, felplacerad. Varför lämnade jag bordet jag skrev i, där red med flyt från tanke till text? Kunde jag ha suttit kvar? Inte ens ringt och sjukanmält mig, utan nästan provocerat förneka att jag har något måste från någon annan, på en annan plats där jag måste närvara.

Men jag måste tillbaka New York nu. Jag landade runt halv tolv på dagen. Hamnade på Penn Station någon timme senare. Min väska lämnades på ett hotell ganska nära, sedan gick jag och min vän mot kajen på den västra sidan. Där tog vi en tur på en båt. Den åkte ut 30 minuter för att visa en annan skyline än den från Brooklyn. Det serverades tinad hummer. Även ostronen smakade hyfsat frysta. När vi äntligen igen kom i land gick promenaden söderut längst Manhattan. Kaffe i USA, och även Kanada, är i genomsnitt mer blask än brygg. Sliskigare blir det när någon jävla "syrup" ska i. Men ibland har deras intresse för kaffe nått Europa, och startar upp en riktig kaffebar med riktigt kaffe på plats i Amerika. Espresson är då riktigt god. Men när jag sedan frågar var bönorna är från, och baristan svarar "Italy", undrar man om hjärnan kanske lämnades kvar i en espresso bar i Milano. Men jag och min vän fortsatte promenera. Runt runt runt. På kvällen tog jag en power nap innan vi skulle ut för att äta middag på en mexikansk restaurang någonstans på Upper West Side. Jag somnade, snabbt. Tungt Jag var vaken hela resan hit, och benen kände sig lagom mörbultade efter alla steg. När jag sedan vaknade någon timme senare var det bara att klä på sig och gå. Något kändes fel, men det fanns inte riktigt tid att tänka på det. Eller vet du vad det kändes som? Har du varit stressad någon gång? Inte under en stund, likt att bussen snart går, utan under en längre tid? Dagar. Veckor. Jag vet inte hur migrän känns. Men jag vet hur ett tryck mellan tinningarna känns. Skallen är vedet i ett skruvstäd. Du vill bara såga av det. Och inte bara det, det känns som en kladdig degklump i magen. Ovanför solar plexus. Det gör inte ont, det känns mer som om något ligger fel. Och den här degen, började långsamt jäsa klockan 20.00 en fredag i New York. Vi landar på restaurangen. Vi beställer mat. Mezcal är vidrigt, men att dricka något som smakar kol kan varit det äckligaste jag tvingat i mig. Det är ett trevligt sällskap. Maten är god. Klumpen jäser. Väldigt långsamt, men det annas en kulle i mitten under kökshandduken. Jag är trött, men följer ändå med till en bulgarisk klubb någonstans i SOHO. Eller jag minns inte var, men under 50de gatan. En tegellokal, det är en mindre folkfest. Musiken låter lite som grekisk musik, och det känns rätt hemma att lyssna på. Jag korsar fingrarna att vodkan jag kramar om ska höja mitt humör. Så jävla svagt att lita på alkohol. Varför ska en dryck kunna ändra mitt humör? Den gör inte det heller. Jag tackar för mig, hoppar in i taxin och är hemma på hotellet runt halv två. Min vän kom runt fem.

Jag vaknar halv nio. Rummet är mörkt. Inte konstigt, väggarna är svartmålade. Kroppen pulserar inte, det trycker. Spänner. Darrar inte, men mina rörelser är ovanligt snabba. Jag kallsvettas utan att känna en droppe. Jag är varken varm eller kall. Det jag minns från min omvärld som kan beröra mitt klädval är att det är nära 30 grader varmt ute och 21 grader luftkonditionering inne. Jag tar på mig en nya t-shirt från Marc Jacobs med en naken Miley Cyrus på, en svart kjol och vita Stan Smith med blå kappa på hälen. Jag tar min väska, trär på mig Ray Ban Clubmaster och går ut. Jag väcker inte min vän. Jag går rakt ut från rummet. Jag småspringer ner för trapporna. Det finns ingen ljuddämpning som är så oskön som heltäckningsmattor, men det hade varit som om jag var jagad nerför trapporna om dessa mattor inte hade varit där. Jag kommer inte ihåg om jag nickade eller önskade god morgon till receptionisten, men det gjorde jag säkert. Är väldigt dålig på att vara oartig. Men efter det var jag på gatan. Jag var äntligen på gatan. Ingen aveny. Och jag kunde äntligen börja gå. Jag är i den stora staden. Jag kan gå var jag vill, sätta mig var jag vill, göra vad jag vill. Ingen i hela världen visste vad jag gjorde den stunden. Då. Nu. Inte ens nu när du läser vet inte du vad jag gör just. Och inte visste jag vad jag skulle göra då. Jag struntade i allt och började gå. Där min meningen från gårdagens text slutade igår, slutar det även nu. Men det var här min promenad började.

Julia ElfgrenComment