Fängsla mig igen!

Senaste tiden har jag blivit mer och mer mån om att besöka de krogar, barer och restauranger jag uppskattar. Häktet är ett av dessa ställen.

Beläget på Hornsgatan i kanten av Bysistorget har en kulturmärkt lokal blivit en restaurang med tillhörande bar och klubb. Det är en avlång lokal. Väggarna är vitmålade och borden är i mjukt trä. Det större rummet är indelat i bar och restaurang. Som besökare får man en skön överblick under servering. Men efter kl 23 så får man vässa armbågarna för att komma förbi. Men jag gillar det. Oftast.

Mestadels har jag varit där för barens skull, men i tisdags fick jag även ta del av den korta menyn. Till förrätt serverades tartar på kalvinnanlår. Ringlat över tartaren var det friterad lök och vid sidan om rostad märg och nobisdressing. WOW. Storleken på råbiffen var perfekt, liten med rätt tjocklek. Smaken är mjuk och len, känns nästan fel att beskriva kött som lent, men att beskriva som mört är ändå inte detsamma.

Det var inte fullbokat den kvällen jag åt där, men det låga taket göra att det lilla sorlet ekar mellan borden. Krogsymfoni. Servisen är jättetrevlig och uppmärksam. De kommer fram precis lagom ofta och fyller på vatten. Till varmrätt blev jag rekommenderad att prova fisken: rimmad ångad torsk med hollandaise på brynt smör blomkål och purjolök. WOW igen. Jag kunde lika gärna fått en smörkniv att äta med, då fisken är så perfekt tillagad, så mör att jag kan låta gravitationen dra ner kniven genom torsken. Utan ansträngning. Denna kväll räckte inte vin som dessert. Jag stoppar en servis i all hast som ordnar en creme brulée. Jag njöt igen.

Men det absolut bästa upplevelsen på Häktet denna vecka var i lördags. Jag och Karolina hade mött upp Amelie för att dansa av oss uppe på Vänster, det som är Häktets klubbdel. En inofficiell efterfest för Drake hade arrangerats och självklart ville vi lyssna på Drake en gång till! Christian Dinamarca spelar med några andra tjejer. Mycket RnB-hits men det är så kul. Klockan 03 var det egentligen tid för att stänga ner kalaset. Den sista låten som spelades jag vet inte hur många gånger var Mapei med låten Don't wait. ALLA sjöng med. Takten i låten är precis perfekt för att man kan gunga fram och tillbaka med höfterna och sjunga med samtidigt. Hela bunten har svåra miner i ansiktet och fortsätter att sjunga med den amerikanska sångerskan från Rhode Island. Plötsligt drar en av bartendrarna ut sladden till ljudet. Högtalarna dör. Men det blir inte tyst. Majoriteten fortsätter att sjunga, och majoriteten av dessa är tjejer. Tjejer som sjunger acapella och inte accepterar att kvällen ska ta slut. Det var känsla!


Julia ElfgrenComment