Höst.

Äntligen. Äntligen är det kallt. Jag vill kalla svalkan kall, för det är det jag söker nu. Jag vill gömma mig i kläder. Jag har bytt ut sommartäcket mot mitt fluffiga duntäcke för att det är kallt. (Det duntäcket var för övrigt en av de bästa julklapparna jag fått. Jag rekommenderar starkt att önska sig det i julklapp, för det finns inget så ljuvt som att komma hem från en utekväll och lägga sig varmt.)

I söndags bjöd jag min kära Karolina på en väldigt försenad födelsedagsmiddag. Det blev varke dessert eller eftersnack, utan vi hade en lagom middag. En perfekt söndag vill säga. Jag hade nog hunnit vara ensam i femton minuter innan jag tog på mig min bomberjacka och gick ut. Luften var sval. Nu vill jag minnas den fuktig, som om det var imma vid min panna. Jag strövade omkring längst vattnet under St Eriksplan och kände mig ovanligt avslappnad. Här går jag och tänker, saknar ingen speciell och bara andas. Jag ser, men knappt hör. Tittar framåt, vänder mig ständigt bak. Flaxar till med jacka för att vädra in luft mellan min hud och det orangea innerfodret (som för övrigt är ett innerfoder, inget som ska vikas upp längst ärmarna och synas).

Väl hemma fortsätter jag gå runt i lägenheten. Jag tittar ofta i mobilen, väntar på ett tecken. Men det kommer inget. Då tänker jag igen. Tittar lite på mina tavlor. Går till badrummet. Det är fortfarande släckt, jag har inte orkat ordna en ny glödlampa. Jag hittar iallafall min tandborste, tvättar gom och gadd innan jag äntligen får värma mig bland fluff. Det här känns inte som rosa moln, utan som de mest runda man ser från flygplanet när man är högt upp i skyn. Jag älskar att ligga under mitt duntäcke. Där är så varmt att jag inte behöver någon.

Julia ElfgrenComment