ATT SKALA EN LÖK FRÅN EN HÄNGMATTA

(Jag vill informera i förväg att min funderingar grundar i det jag läst ur "Tänka snabbt och långsamt" skriven av Daniel Kahneman.)

Det finns något som kallas halo-effekten. Det är inte bara det jag såg i min lilla stadsdel Hornstull på juldagen, där solens strålar möter sexkantiga snökristaller, som skapar en illusion av en ljuscirkel runt solen. Utan det jag talar om är ett uttryck som vi inte riktigt etablerat på gatan. Halo-effekten menar att vi skapar en helbild, en helhet, om en person (eller plats, sak) utifrån det allra första intrycket. Säg att jag möter en tjej här på surfakademin. Säg att hon heter Anja. Anja är välkomnande. Hon instruerar lektioner väl och har ett skratt nära till hands. När jag sedan lämnar den här platsen kommer jag (kanske om jag inte möter henne igen) för alltid ha en väldigt god bild av Anja. Slutet gott, allting gott. 

Men det jag inte vet är att hon kanske är väldigt snål. Anja kanske även döljer bakom det där leendet att hon egenkär och envis. Inte målmedveten, utan om hon inte får som hon vill kommer hon inte vara med. Helt plötsligt blir Anja en ganska tråkig person. Åtminstone blir inte hennes andra egenskaper speciellt eftertraktade. I efterhand då undrar jag, ska jag vara tacksam för att jag inte behövde uppleva Anjas dåliga sidor? Eller ska jag känna (som vanligt) att jag hade för tidig uppfattning om en person, och kanske bara beskriva för andra MIN upplevelse och känsla om personen, snarare än att övertyga min känsla av Anjas helhet? 

Vidare går denna jämförelse till riktiga vänner, familj och kärlekar. Kommer jag någonsin till fullo känna en person, veta hur denne fungerar, hur bra jag än motiverar att jag känner denne? Efter 20 år vid min sida, vad tycker min bror om vad? Och han jag nyss höll kär, kände jag honom? Folk pratar om att man vill bli överraskad från sin älskade tills döden skiljer dessa åt, men hur länge vill jag bli överraskad? Och av vad? Vill jag bli överraskad av att han eller hon som sagt att denne älskar mig gör något av omtanke för min skull? Självklart blir jag överraskad av något som inte är planerat, men är det bara en stunds rus? Hur länge kan jag bli överraskad av en annans jag? Själ, känsla, sinne, vad man nu ska kalla det. Kommer jag må bättre eller sämre över att känna en person mer och nära inpå? Allt beror väl självklart på om det är något positivt eller negativt, har denne respekt mot naturen eller är han eller hon en besserwisser? Vare sig det är bättre eller sämre, borde inte jag mår bättre av att veta mer exakt, vem någon annan är? För om jag bygger upp en bild, halo på halo på halo, du kommer jag knappast leva på sanningen. Men det kanske ingen gör. Jag vet inte vem jag är och det kommer jag nog inte göra någon vackrare dag heller. Alla frågor ska inte besvaras helt enkelt. Jag mår nog bättre av att komma ihåg Anja som en härlig trevlig person istället för att lära känna en annan person. 

Julia Elfgren