Havet

Jag kom upp! Ynka sekunder, men vafan!

Jag kom upp! Ynka sekunder, men vafan!

Jag missade att detaljera det jag såg när jag simmat ut till de stora vågorna. Och det jag kände. Tänk er en tacky hawaii-skjorta där palmerna är svarta längst ner på skjortan, och bakgrunden skiftar mellan rött, rosa, orange och gul. för det jag såg igår upplevde jag nämligen igen, också då, morgonen efter. och även idag. jag missade att publicera detta igår, så jag har sett samma vy i tre dagar. när du kommit förbi alla större vågor möter du en typ av vattenslätt bakom allt. där är det stilla, det kanske där havet egentligen är. det närmare stranden är en annan typ av vatten. inhav kanske. strandhavs. vid en havsstrand. men det är magiskt att guppa på en bräda, en flotte, och se vår härliga jord från en annan sida. som att se en plats från fågelperspektiv. du får en annan panoramabild där utifrån. 

 Ni ska se alla små... "minnen" jag har på kroppen. Från hästridningen i tisdags (vi galopperade på en folkfri strand i solnedgången, Romeo where are you?) fick jag skavsår från hällorna där naken hy gneds mot en skinnkant. från hästen känns även innanlåren och skinkorna blåa. mina fingertoppar ser ut att vara rispade mot sandpapper, lite blåmärken här och var och träningsvärk överallt. fastän allt detta är jag så jäkla glad att jag kör eftermiddagspassen. allt känns enkelt, som en lek. väl i vattnet gör inget ont längre, och all energi är tillbaka. du vill bara ut och köra. att ställa sig på vågen känns mer och mer som att cykla, det är bara att trycka sig upp. 

på mornarna är vågorna lite lugnare. tydligen har vi haft otur med vågorna, de är stora och bråkiga. vi provade som sagt lite större vågor igen. de riktiga vågorna, inte bara skummet. jag lyckades stå på bräden, men med fötterna för nära, vilket resulterade i ett bakåtfall. på eftermiddagen var det mer kaos på havet, då vågorna flög från höger och vänster. det är tungt att simma ut, och det är det jag är väldigt duktig på att göra. jag kommer ut till den där vattensavannen, men inte upp på någon våg. några andra i gruppen har lyckats att komma upp, andra trivs bra på skummet. idag på eftermiddagen tumlade jag runt ordentligt. den enda tryggheten när du ligger upp och ner under kraftiga vågor som vill dra dig till botten är att jag ser ljuset. vågen är mörk, ytan är ljus. det är bara att lita på att man pallar att hålla andan lite till och till slut krossa ytan med en djupt intag av luft. orken och envisheten tog slut efter två försök, så jag följde med en våg som slog över till skum  några meter från mig. kraften är så stark att jag hänger med hela vägen till stranden. dock lyckas jag ställa mig upp efter kanske hundra meter, innan det blev det en hula-hula liknande dans på knäna. 

nu sitter jag och Nora på Olam med två av de nya instruktörerna, Erik och Adam. Klockan är snart tre, jag smågnabbar på en enorma falafelmacka för att jag är "trött" på all frukt. solen är ute och skiner som alla dagar men skuggan är så skön. skuggan är så obeskrivligt sval. luften här är så fuktig att kläderna knappt torkar. man måste gömma sig under skuggan och bakom palmblad för att njuta av en annars kvälls svala bris. 

Jag älskar det här.


Julia ElfgrenComment