SVINKUL ATT RESA UTAN BAGAGE

Nu ska jag lära er något om skrivande: skriv om känslan NÄR NI KÄNNER DEN. För den känslan kommer släppa sedan när ni sätter punkt!

Alltså, ska gå på första planet för resan härifrån. Från San José till Houston. Iväg går jag för att hitta någon "nyttigare" frukost än muffins, banankakor och baguetter. Det blev sweet potato fries. Superfriterade. Mm. Trött är jag, eller mer utmattad, för jag är klar i sinnet. Det var en lång resa tillbaka till huvudstaden från surforten Santa Teresa. Jag tog en shuttlebuss, istället för lokalbuss (som skulle ta längre tid TYDLIGEN) som skulle ta mig direkt till hostelet istället för flygplatsen. Backpacker som jag inte är (ännu) vågar jag inte sova på flygplatsen, så jag bokar ett hostel. Shuttlebuss 1 (som jag delar med 7 andra) stannar vid färjan, vi måste ta allt vårt bagage och gå på färjan och byta buss i nästa hamn. Jag har en för tung rullväska, ingen ryggsäck. En stark fransman (backpacker) hjälper mig ombord. På färjan hittar jag Kristoffer, svensk kille som bodde på samma hostel som jag i Santa Teresa. Han var på samma båt. Lokalbussen tog alltså lika lång tid.

Vid nästa hamn. Shuttlebuss 2 tar tid, för den ska köra till alla andras hotell först. Mitt sist. Så jag är på hostelet halv tio på kvällen. Inser att jag bokat fel hostel, för jag är inte fem minuter från flygplatsen, utan 30 minuter. Och transfer ingår INTE. I mitt rum finns sex sängar och en tjej från Schweiz. Backpacker. Hon säger "oj" när hon tittar på min stora rullväska och min lilla rullväska (handbagage). Jag säger att jag inte är en backpacker. Än. Jag hittar mat på hostelets restaurang, pasta bolognese som smakar hemlagat. Jag får två spanjorer och en italienare som sällskap. Vuxna backpackers. Eller lättpackade. Och det var även lätt packade på öl. 

Jag somnar iallafall gott. Vaknar en gång i timmen av gropen i mitten av madrassen. Undrar hur många som har sovit här. Lakanen jag fick verkar tvättade iallafall. Undrar hur många som har legat med dem. Hur mycket jag än tänker på andras kroppar känner jag mig ändå oerhört tvättad och ren: innan jag lämnade surforten tvättade jag håret med schampoo och balsam. Första gången på tio dagar. Nu är det lent igen, som Barbie-hår (snacka om att det har blivit förstört sedan jag färgade det ljusare. Ain't no hair like an angel anymore). 04.15 tar jag en taxi till flygplatsen med en dansk familj. På flygplatsen möter jag samma Kristoffer från färjan. Han hade kommit fram två timmar tidigare kvällen innan och sovit gott på flygplatsen. Kul när det går bra för andra. Och smidigt var det inte att checka in väskan: först ska alla besökare betala 30 dollar i skatt för att du har vistats i Costa Rica. Sen ska du betala 25 dollar extra för ditt bagage med United för att du flyger från ett land i Centralamerika. Nu är Julia sådär glad. Checkar in, går i genom säkerheten, kollar tax free, äter mina sweet potato fries och går till gaten. Jag är nästan sist i kön. Hatar att köa. Men inte är olyckan slut där. Jag får inte ta med mitt handbagage, den lilla rullväskan med bl. a dator och systemkamera, för planet är fullt! Här tar det slut. Det grekiska temperamentet kickar in.

"What do you mean no space? I am not checking this bag in."

"You don't have to pay for it. "

"No, it's too important stuff in here. I am not checking this bag in."

"You have to. There's no place for it."

"So what, if I would have been first in line, I wouldn't have to check the bag in right."

"*SILENCE*"

AH HOPPAS NI SKÄMS NU JÄVLA UNITED-PERSONAL. 

"Don't you count with that everyone can bring one bag each?!" 

"Please, take out your stuff and check in the bag."

"Yeah, so it will be lost for two days like the last flight I had with you?!"

"No, you will find it in Houston."

Packar ur väskan, sur som citron, och möter inte en jävels blick utan bara strålar ut dålig energi till alla. ALLA ska få lida som jag. Alla som står min väg i livet. Om det hade varit ett japanskt flygbolag hade det grävt en grop i gången och lagt ner min väska breved mitt säte. Haha, nu sitter jag äntligen och skrattar igen, åt mig själv, för hela bilden av att en japan börjar gräva i gången. 

Jag hittar plats 15C vid gången. Åh, perfekt jippie kayeey, EN BEBIS SOM GRANNE. I tre och en halv timme. Känns ändå lite bättre än flyget hem från Bryssel i december, då var det TVÅ BEBISAR (och en sjuåring med näsblod efter att jag fick byta plats). Halva planet kollar på mig medan jag surt lägger ner allt på sätet för att få ordning på det ena eller det andra. Stewarden som ser ut som en José (kallar alla Costa Ricanska män för José, precis som att alla heter Georgo i Grekland, Francois i Frankrike osv.) börjar gå mot mig. 

"So where should I put all this?" *räcker ut armarna mot omvärlden*

"Underneath the seat in front of you."

"So I couldn't have put my bag there?!"

"No."

Fuck you, puta madre, ta mère, osv.

Jag sätter mig ner. Bebisen tittar på mig. Det är en liten valp till pojke. Kanske fem, sex månader. Tunt hår på den lilla hjässan. Han har en blå randig body på sig. Eleganta stora rådjursögon med små fransar kring. Och han ser på mig. Jättestort. Länge. Jag tittar tillbaka, fastnar. Han ler. Öppnar munnen, jag ser två små tänder. Han är nog äldre än bara några månader, men fortfarande en valp som inte än kan gå. Han heter Isaac. Han sträcker sig efter mig jag ger honom min tumme. Min hand klämmer Isaacs hand. Han förstår efter några gånger och klämmer tillbaka. Och för en kort stund så glömmer jag allt som precis hände. Det är bara jag och Isaac nu. Hans mamma, som är hans mänskliga säkerhetsbälte, tittar bort när Isaac håller min hand. Lämnar oss lite ifred. När han släpper och gosar in sig i sin mammas bröstkorg skriver jag detta på mobilen. Nyss var jag så arg, irriterad och kände mig framförallt dum för att jag inte efter snart (fyller år på fredag!) 22 år inte kan resa billigt och smidigt på egen hand. Men det är väl sånt man lär sig. 

När Isaac tog min tumme så försvann allt det dåliga. Kanske som något meditativt. Jag började le istället för att fortsätta frusta. Tänk att jag skriver så kärleksfullt om hennes son Isaac och hur otroligt tacksam jag är för att jag får resa med honom, utan att hon vet det. Jag skulle kunna berätta det nu, men jag låter det vara. Det här får vara min och Isaacs resa.

Haha skoja bara, arg igen. José svarade på min fråga. Placerad på raden framför nödutgången så kan inte fälla ner sätet. Älskar att svara drygt åt servicemänniskor som spelar trevliga. Liksom, då hatar vi alla allihopa allihopa. 

Isaac? Titta på mig. Där. Hej. Hej! 

Julia Elfgren