Kalifornien - fem vokaler, fem besök

Det är femte gången jag reser till Kalifornien. Det är en rätt lång resa. Men det känns som hemma, eller det känns väl som något mycket välbekant. Zinkensdamm känns hemma, men Hornstull är hemma. Det kanske är som att vara på landet. Jaghar ingen släkt här, men jag har kompisar från San Fransisco till San Diego. Det är SANt. Heh. Vid varje besök i Kalifornien har jag flygit till LA och åkt söder och norr därifrån. Jag vet vilka områden jag tycker om, jag vet vilka restauranger jag vill besöka, jag förstår människorna. Och det finns fortfarande massa saker att göra, men jag tar det ganska chill och gör ganska lite egentligen. Det är ju ganska trist egentligen att jag reser hit. Inte ser något nytt, som jag gjorde i Costa Rica till exempel. Jag ville ju vara kvar. Jag ville vidare, se mer, uppleva mer. Jag hade inte fattat grejen med att resa runt med en stor ryggsäck förrän jag kom dit. Just det där att klippa bort allt hemma, jag skriver min historia nu, här någon annanstans.

Det är klart jag har varit avundsjuk på andra som rest. Stränderna de rullar sig i på Bali, skydiving i Nya Zeeland, like-raketsbilder från Peru, brunnbyggande i Kongo. Vara där det händer saker! Och i min omgivning känns det som majoriteten gör det! Men jag vet inte vad det är som fått mig att inte åka. Är jag rädd för att missa något hemma? Hur långt räcker pengarna? Kommer mitt bagage få plats med alla dessa frågor? Jag brukar inte vara så... frågande. Jag vet inte vad som händer när jag skriver. En filosof kanske hade uppskattat allt detta. Kanske har jag varit orolig för att inte träffa folk. Det jag har märkt vart man än åker, från Stockholm till Singapore, är att om man gör samma sak eller är på väg mot samma sak, så finner man varandra. "Vi är ute och reser! Du med? Let's hänga!" "Jag pluggar biologi. Du med? Let's prata!". 

För två år sen sa min kompis Jens att han kanske skulle ut och resa runt i Asien, ensam. Jag kallade honom dum i huvudet. Ett år senare insåg jag att jag bara var avundsjuk.

Julia ElfgrenComment