Jag erkände inte mitt syfte med min resa till New York.

Mitt senaste inlägg gjordes den 5 oktober. Rätt precis tre månader sedan. Jag ansåg att mitt liv inte var så spännande att skriva om, och jag hade ingen lust att skriva. Även om jag för en kort stund var omgiven av lycka så fanns inget sug för att sitta och berätta. Tvivlade på att berätta vad för vem. Och det är så synd att en stunds känsla ska förändra hela synen på något. Jag kände inte för att skriva en dag, och övertygade mig själv om att jag inte ville skriva någon dag. För det hände ändå mycket för någon som jobbar på kundcenter på en bank. Jag gick ju ändå en skrivkurs. Och den gick bra. Jag hade fantastiska lärare. Och jag fick ändå hyfsad respons. Eller åtminstone bekräftelse. Som vanligt gjorde jag saker i sista stund, men jag lade ner så mycket av mig på alla uppgifter. Jag förvånas dagligen, eller kommer på, uppfattar, hur mycket mitt gymnasium Östra Real tonade ner min personlighet. Även om jag gjorde "karriär" där genom att komma in som ingen utan någon till att gå ut som ordförande och representant för skolan så tvekade jag så mycket på mig själv. Det syntes inte, det fick inte synas. Men wow, vad jag inte vill tillbaka. Jag är tacksam för allt jag lärde mig där, jag ångrar inte valet av skolan, men jag vet att det är inget jag vill göra igen. 

Jag hann bli kär mellan skola och jobb. Det var härligt. Det var otroligt avslappnande att tänka på någon annan än sig själv. Det är frihet att till en person få ge. Och ge och ge. Ge allt. Berätta om allt man vill ge. Ge beröring. Ge ord. Ge beskrivningar. Ge känslor. Det är obeskrivligt att vara behövd för någon. Att små stunder blir stora. Det var längesen jag var kär. Att tänka på en, och det finns ingen annat än den. Och det finns inget fel på den personen. Febrilt försöker man komma på någonting när man sedan blir lämnad. Han kanske gör en konstig min när han skrattar. Han kanske säger ett konstigt uttryck. Han kanske har på sig ett par konstiga byxor. Men inget hjälper. Man, eller man, jag får helt enkelt vara tacksam för att jag fick känna allt, parallellt med den vanliga vardagen. Lycka och olycka. 

New York får vara ett oavslutat kapitel nu. Men något som är avslutat är jobbet på banken. Den 30e december var min sista dag. Mitt vikariat gick ut och jag bokade spontant en resa till Costa Rica. Jag fick blommor. Det betydde väldigt mycket för mig. Det är nästan som om jag ljugit för mig själv när jag arbetade i en kaffe- och tebutik och sa till kunderna att "ett gott te är mycket personligare än en bukett. Den ruttnar ju ändå". Blommor är så otroligt vackra. Blommor är snälla. Blommor är ljuva. Blommor gör ett rum. Blommor ger en känsla. Och jag var tacksam. Kollegor kom och kramades. De önskade mig lycka till och sa att det skulle bli tomt på kontoret utan tjejen som fick alla de konstiga kunderna på Julia-linjen. 

De kallade mig modig också som åker. Jag ser det knappt som modigt, snarare som en flykt. Jag måste helt enkelt härifrån. Inte Stocholm, inte människorna, inte just det jobbet, utan kombinationen, hela vardagen. Den vardagen jag själv har skapat. Det hela blir ju bara som en paus. Och när jag kommer hem har jag inget. Inget att komma hem till. Inget jobb, ingen skola, alltså ingen plats där jag har krav att infinna mig på. Det har aldrig hänt förut.

Det är ett kapitel jag vill börja. 

 

 

Julia Elfgren1 Comment