Kramad av skruvstäd

Sedan dagarna efter nyår har jag haft ont i huvudet och ett tryck över pannan. Jag är generellt en rätt stressad person. En stress, fånig ungdomsstress, som baseras på fantasi om framtiden och hur jag ska hinna göra så mycket som möjligt under samma dag. 

Men det här trycket vid tinningarna. Det är inget roligt. Det är kanske avslappning egentligen. Men huvudet är så ovant att bara vara fritt från besvär att pannan spänner sig för att det ska vara balans. Jag kanske börjar bli nervös inför resan. Eller orolig.
Herre, jag tror inte på ett ord jag skriver.  Det är ju han. Det kan inte vara någon eller något annat? Vill jag att det SKA vara han som känns i huvudet? Om det är han, hur länge kommer han vara där? Eller här, hos mig. Han är hos mig, men jag är utan honom.  När jag gick i fyran var jag kär i Gustav i klassen över mig i två år, sedan bytte han skolan. Två år. Och vi pratade knappt. Men det var okej, jag gick omkring med han han han. Inget vi, utan bara han i tankarna. Men med Gustav fick jag inte känna, men det fick jag med han jag träffade nyss. 

Som jag skrev innan fick jag ge. Det är nu efter jag inser att jag inte fick tillbaka detsamma. Men det gör inget. Det gjorde inget då heller. Jag var så hög på livet, det var som om november ändå var soligt.  

Det är väl det här de närmsta 20 timmarna kommer gå ut på. 

image.jpg
Julia Elfgren