En novell. En sådan som slutar bra.

Flirting?

You started.

I did. You're right, I gave you that note. With my number on.

So where you wanna go with this? Haha, regretting?

Well, what are our options? You leave on Thursday. Regretting? No, nothing to regret.

Hey, it's cool! We just got home. but thanks for a great night.

Not much I guess to expect. You're looking for a longer investment? Or you wanna cuddle under a blanket talking about universe?

How can I expect a longe investment when you leave on Thursday? Wow, that's not quite my forte.

I don't! I was thinking of your point of view. Nah, I went to far. 

Ah shit. I just suck at textning.

It's okay. You're good. Ahh me too, no meaning or emphasis. It's tedious. 

Well tomorrow I'm off all day with no plans. Well maybe the gym but nothing else.

Tomorrow we'll go for some kickboxing around 19, but have no plans either. 

Kickboxing! That's hot. At 7pm?

PM. I did thai boxing a few years ago.

That's awesome! Thai boxing! I've always wanted to take up kick boxing. I think I'd really like it.

Okay, well would you like to do something tomorrow?

I would like to. Would you?

Det var väl en promenad på 20 minuter för att komma från Del Mar Avenue till piren. Det gjorde smått ont i hennes knän av flipflopsen. Flipflopsen var köpta på Mallorca 2007. Samma par bruna Hawaiianas. Hon gick iallafall i genom skolans mark. Klockan var över halv fyra på eftermiddagen och solen var fortfarande varm och stor. Hon hade på sig svarta luftiga kostymbyxor, en svart magtröja i t-shirtmodell och en vit kimono med turkosa leopardfläckar. I vinden blev kimonon som en mantel. Men manteln blev inte ett skydd i solen, utan bara ännu ett lager kläder. Det var för varm mundering nu, så det fick bli en boll av plagget att bära i vänster hand till dess att hon såg piren. 

Ännu en genväg, via den stora fotbollsplanen. Läktaren var av sten, kanske betong. I trapporna sprang studenter och seniorer. Hon gick motsols på löparbanan med längst omkrets. Vid ena kortsidan vek hon av mot en liten väg som gick till ett stängsel. Gallerdörren var låst, men i stängslet fanns det håll, det flätade stålet hade blivit uppklippt någon gång. Väskan kastades över, och ändå rätt smidigt lyckades hon sträcka sig över stängslet utan att riva upp kläderna. Eller sig själv. Vägen till piren fortsatte längst vattnet. Sälarna hon tidigare sett legat och solat på en av flottarna låg kvar. Flotten vilade nu i skugga. Mamman och fölet hade bytt plats. Hon var tvungen att stanna ännu en gång, och föreviga ögonblicket med telefonen återigen. Och sedan fortsatte hon gå. Cyklister och gående delar på den lilla körbanan. När det kanske var 300 meter kvar på piren, drog hon på sig kimonon igen. Fortfarande skämdes hon över sina stora armar. Egentligen var det nästan bara muskler, men de såg så stora ut, tjocka nästan, att hon hellre nu ville gömma dem i kimonons ärmar. Då var det inte bara ryggen som fick en skyddande mantel. 100 meter kvar till piren och hon ser honom. Han har ett stort svart linne, urtvättat, surfstil med tryck på, mörka jeans och mörka sneakers. Hans hår är mörkt. Han ler och går mot pirens första plankor. 

De hälsar. Han ger henne en kyss på kinden. Var han en gentleman, eller hade hon glömt hur en gentleman är? De gick utåt piren, längre fram fanns några restauranger, ett museum, någon butik, och deras mål: en terass med vinprovning. Terrassen och dess hur är även det byggt av plankor. Inredningen där baren ligger likaså. Han hälsar på killarna i baren. Det finns flera hyllor men ännu fler flaskor vin. Etiketterna på flaskorna är nyproducerade. Inga etiketter som ljuger om vinet eller gårdens ålder. "Since 1987" ska inte se ut som "Since 1897" tänkte hon. Hans vän i baren tog fram två flaskor. De smakade vilket de tyckte bäst om, fick var sitt fyllt glas, och gick sedan och satte sig vid ett stort runt bord för fyra längst bort på terrassen. De två stolarna som vätte mot solnedgången blev upptagna.

Och de pratade. Mycket, länge, ja hela tiden. Då han ursprungligen var från England så var hans historier på flytande engelska. Hon hackade sig fram, som om hon glömt allt. De berättade om hur de hade kommit hit, till mellersta Kalifornien från början. De berättade vad de tidigare gjort. Hon frågade, han svarade. Hon lät honom berätta, det var skönt att bara få lyssna. Deras gemensamma nämnare var skapandet. Han målade. Hon log, det var som att få veta en hemlighet, även om det inte var något han pressade fram, eller inte ville prata om. Hon försökte förklara filosofiska tankar om hur hon såg på skapande, genom av vad hon sett dagen innan. 

"There was like an art market here, by the shore yesterday. Maybe it was 20-35 different tents. There where mostly paintings, some sculptures, but mostly paintings. And the feeling like, just hit me. Is was so beautiful. Everything. Not one specific painting, I mean, the paintings were mostly images of sunsets, mountains, oceans, flowers, people, etc. But they all looked so different. What I thought was beautiful with all of this, was the fact that we, people, see the same things but kind of deal with it in different ways. Like what we were talking about, about the view from Inspiration Point. You can see that same sunset every day, and you will have the same feeling about it every time. I mean, we would see the same sunset, get the same feeling, but we would paint it, or express the feeling of it, in different ways. And that was that beautiful moment. How people are so equal but still so different. And all these paintings just show who they really are."

Solen hade nu gått ner. Bakom dem anades en mörkblå himmel, stjärnor tyddes. Framför var himlen mer rosa, lila. Kanske lite orange vid palmernas skuggas kontur. Dem fortsatte att prata om det. Och om varandra. Om deras namn. Om Santa Barbara. Om hans roommates. Mellan allt de sa fanns det små ord som gjorde att gester behövdes, till och med en vänlig klapp på den andres arm. En sådan klapp som betyder, jag vill ha mer. Han drog på sig en tröja över linnet. Han föreslog eventuell bio imorgon med någon efterfest i och med filmfestivalen i stan. Han ville ses igen. Det ville hon med. Klockan närmade sig 19. Han skulle vidare på något möte, det hade han nämnt innan de möttes upp. De hade bara sippat på varsitt glas vin under denna tid. De gick tillbaka till baren. Han betalade. Hon tackade.

Nerför trappan och de var tillbaka på pirens plankor. De gick lite närmare skämtade lite. Hon frågade om öarna längre bort. Vid pirens slut gick det över cykelbanan och stod istället på trottoaren. Bilar åkte bredvid på hög växel. Eller det var ju bara hon som hade en hyrbil med växellåda, så alla andras bilar körde helt enkelt bara snabbt. De stannade, rundade av pratet, hon sa att han nu skulle iväg. De kramade om varandra igen, han kysste henne på kinden. Under den korta halva halvsekunden som hon vänder sig lite mot honom just efter att hans läppar lämnat hennes kind, stötte dem istället mot hennes läppar och de kysstes. Och det var härligt. Att bara stå där och känna en sann attraktion till personen som höll om hennes ansikte. Och han ville inte gå och hon ville inte verka som om hon heller inte ville gå. Hon låtsades väl vara lite pryd, kanske blyg. Tittade neråt mot hans bröst. Men han kysste henne igen. Bad om en till. Allt ömt och försiktigt. Sa att han var tvungen att gå. Och bad om en till kyss. Hennes armar hamnade runt hans nacke, hans händer var under kimonon och nuddade hennes hud. Han måste gå nu. En sista kyss och sedan skiljdes de åt. Deras fingrar kedjades loss.

"Hej... ja, det gick superbra.. haha, nej han är ingen skummis, han är så härlig! Inget dåligt eller konstigt alls, iallafall nu uppfattade jag, typ. Men jo, vi hade så mysigt... aa på piren låg det...  jag går hem ja, finns inte så mycket alternativ heh, men det är lugnt... gick precis förbi Sambos brunchställe.. ja, vi kanske ska ses imorgon. Synd att jag drar på torsdag bara.."

Julia Elfgren2 Comments