Antecknat i bilen 6 juni 2015

Jag har varit så otroligt känslig idag. Det började någon gång på caféet och mamma började berätta om alla i släktingar som har haft olika typer av cancer. Tanken av att min morfar, papou, haft muncancer och att han nu har leukemi. Ögonen tårades men pressades tillbaka. Jag kan ju inte börja gråta nu mitt i maten. I bilen tänkte jag på hur mycket jag saknar pappa och hur han är 10 gånger bättre än alla konservativa grekiska män. Ögonen glänser ju nu! Jag vill ringa min kompis Joakim och bara fråga hur han mår, för jag vet att jag kommer börja gråta av att höra hans röst, och sen vill jag inte ringa för att det blir ett för vekt och patetiskt svar när han kanske kommer fråga varför jag snyftar:

"Jag vet inte. Egentligen är allt så bra. Det är det jag märker nu i slutet av denna resa, att jag har det så bra. Jag saknar det jag har hemma, inte det jag inte har. Visst drömmer jag om saker, karriär och kärlek, men jag saknar inget, mår inte dåligt av det jag inte har. Och det jag har är jag så rädd att förlora. Saknad är så otroligt viktigt i ett förhållande. Och jag saknar allt jag har, men allt jag saknar kommer jag få tillbaka. Så tanken av att inte få tillbaka allt jag har(jag gråter nu, fan jag orkar inte). Det gör ont. Lika ont som tatueringen jag fyllde i idag. Det är otänkbart. Jag sitter i bilen bredvid min mamma jag älskar mest i världen och döljer att jag fäller tårar bakom hennes gamla par Persol från 1988. Jag vet inte om jag ska veta i just denna stund att jag är orolig. Mindre och mindre bryr jag mig om min framtid, den löser sig. Jag har fan ingenting att vara orolig över för mitt liv. Men att sakna något jag inte längre skulle ha hos mig. Det går inte. Jag kan inte. Jag vill inte och jag vet att det inte kommer gå att leva i förnekelse. Är någon borta så finns inte den. Den är i mig, inte hos mig. Jag ser inte längre var jag skriver, jag kan snart inte hålla mig. Jag gnager på min underläpp och nyper kinderna med tänderna. Jag kan inte gråta nu. 

Julia ElfgrenComment