Jag svävar hellre här.

Jag tyckte bättre om filmen Gravity än Interstellar. Sandra Bullock vilse i rymden med utsikt över jorden kändes mer verkligt, det nådde mig. Det där överdimensionella med andra galaxer, traxer, braxer, och obesvarade frågor lockar mig inte. Det skrämmer mig mer, jag vill inte veta hur oändligt rymden är. Någonstans tycker jag inte om när människan gör saker som människan egentligen inte borde göra. Det onaturliga. Tyvärr är det så måcket sådant som är vardag, så det är ingen idé att ens klaga på. Och det kan vara allt möjligt jag menar. Datorer är konstigt. Att flyta ed stora skepp är konstigt. Att göra kaffemuggar av plast, vad är ens plast, är konstigt. Att flyga är konstigt. 

Igår orkade jag ta tag i min cykel. Däcken var helt tomma på luft. En hel vinter i ett källarrum har punkterat slangarna. I tvättstugan fann jag en trasa och drog bort allt damm. Det ett gäng polacker som renoverar fasaden på baksidan, sidan där fönstrena vätter mot innergården. Det har spacklats, slipats, putsats, renoverats sedan någon gång i april tror jag. Jag var inte här vid starten. Dammet som framkallas av varje rörelse susar i genom det stora plastlakanet som täcker hela huset från taket. Dammet lägger sig på byggställningarna, på stängslet och på asfalten. Dammet flyger in i cykelrummet. Dammet hänger förmodligen i luften.  Det varken känns eller syns. Men tänk om det hade glittrat. Men tänk om hela gården hade sett ut som havets yta. Djupet var transparent. En glittrande fasad skapad av en annan fasads smuts. 

Vid Vasaparken finns ett litet hus med en pump. På vägen dit lyssnade jag på en spellista med samtliga artister som ska uppträda på Way Out West. När jag inte är på något speciellt humör spelar det ingen roll vad jag lyssnar på, och därför tillåter jag låtar jag aldrig tidigare hört gå till sista refräng. Ena korken, pluppen, till ena däcket är trasigt. Jag kommer nog behöva pumpa en gång till. Cykeln leddes ut till gatan och jag hoppade upp. Benen tryckte ner pedalerna, jag stod upp. När jag fick fart gled jag upp så pedalerna pekar kvart över nio eller kvart i tre, stod upp och kände mig mäktig. Svävande. Hörlurarna var kvar, mobilen låg i korgen. Den här cykelrundan skulle bli en cykelpromenad. 

Jag seglade ner för Odengatan, svängde till Birger Jarlsgatan, upp Norrlandsgatan, genom Kungsträdgården, förbi slottet, via Fredsgatan och det största i min vy var Stadshuset. Och det var där jag lyssnade på musiken. Mellan träden i en allé släppte jag handtagen och bredde ut armarna. Jag flög. Svävade. Det här var bättre än alla filmer. Visst hade jag velat ha kraften att flyga, men om det är så här det känns så räcker det. Jag vill inte ha något utanför denna värld. Att cykla är magiskt. Jag åker hellre buss än tåg. Jag cyklar hellre än att åka buss. Vinden, Norr Mälarstrand, träden, glittret, luften, cykeln, ljudet. Det här var inte så svårt. Därför blir det så bra. 

Julia ElfgrenComment