Hello, it's me.

And who am I?

Ofta. Ofta tror jag att jag finns på jorden för andras skull. Det är nästintill att jag börjar trivas med den tanken. För med den tanken kan jag alltså fortsätta vara mig själv och bara svara när någon behöver mig. Det hela har nog två sidor. Det fina är väl att jag tycker om att finnas där. Hålla mobilen tätt intill och svara på rop. Jag tycker om att bry mig om. Det är som om jag ibland bara finns för att vara ett bollplank. Få någon annan att tänka annorlunda eller känna igen sig. Jag pluggar till copywriter men vill inte längre skriva. Jag vill komma på idéer och sälja in dem. Det finns så många andra som är bättre på att skriva, så jag låter hellre dem göra det. I grupp förlorar jag all prestige, men ensam blir jag aldrig nöjd. Det är skönare att verka vara någon skön typ som bara hänger runt och alltid finns att prata med. Typ. Är du glad är jag glad.

Det finns också tråkig sida av detta. Jag tror inte så högt om mig själv. Jag är lite lagom på allt, jag är väl bara extra bra på att prata. Och sedan förra året har jag slutat fantisera om framtiden, jag vågar inte tänka längre fram än nästa tryck på tangenten. Jag går åt höger när andra går åt vänster, för jag vill inte göra som andra. Jag tycker inte om att låsa mig till saker egentligen. Jag är rätt säker på att jag kommer dö ensam. Jag tycker om att vara ensam, men jag tycker inte om att vara ensam. När jag är trött på allt fantiserar jag om att slänga mobilen i en papperskorg, byta namn och börja promenera söder ut. Jag undrar ofta om någon tänker på mig när jag tänker på dem. Jag hoppas jag snart kan bli rik, så jag har råd att glo på ingenting och tänka över allt detta.

Mitt ex klagade en kväll över att jag är allas. Men hur ska jag säga nej om jag inte vill något från mig själv?

 

Julia ElfgrenComment