I början av Berghs

Innan jag sökte till Berghs så visste jag knappt något om reklam. Det var ingen morbror som hade varit art director eller syssling som jobbade som planner. Jag hade inte jobbat som byråassistent, och trodde att Lowe Brindfors var en arkitektbyrå för att deras gamla kontor på Birger Jarlsgatan var så pompös och luftig. Men något jag visste var att jag tyckte om att skriva. Och gillar man att skriva kan man tydligen bli copywriter.
På intervjun på Berghs frågade de vad jag annars gör. Och jag svarade att jag tänker. Då grunnade jag över vad livet egentligen går ut på. Om vi lever i något form av spel, eller lek, där det finns grejer man måste göra, och man kan inte komma ifrån det, man går omkring och tror att man har plikter, måsten och ansvar över saker man tror är ofrånkomliga. Även om jag flummade iväg så tror jag att det var det som fick mig att komma in på skolan. 

Snabbt kom jag in i reklamlingo och lade Resumé som startsida. Att jobba med kommunikation gav ett intryck av att vara ljust och lustfyllt, man fick vara smart och dum. Allt kom koncentrerat och Berghsbubblan blev tjockare för varje dag. Och jag började glömma vem jag var. Vad var det jag tänkte på förut? Vad är det jag tycker om? Vad vill jag ens? Passar jag in här? Omgivningen påverkade mig. Klasskompisar som var tävlingslystna, jobbrykten som man börjar tro på och lösningar på problem som inte har en gnutta sanning eller genuinitet i. Och under den tid då jag glömde vem jag var, så försvann inspiration och framförallt intuition.  Vad gör jag här? Vem är jag ens? Varför vill jag vara någonstans där jag inte passar in? Tiden gick och till slut når man botten. En depression kan vara kort och lång, djup eller lätt. Det enda bra saken med att nå botten är att man kan bara simma uppåt. Och för varje simtag mot ytan ser man ljuset. Man börjar säga ifrån. man börjar fråga saker man inte förstår. Man börjar tycka om sitt arbete, sina egna idéer och sitt hantverk igen. Och till slut bryter man ytan och man börjar tycka om sig själv igen. Lagom till den allra sista tiden på skolan.

Vad min depression än var eller är, så lärde den mig vem jag vill vara och vad jag vill tro på, när jag ger mig in i kommunikationsbranschen. Jag vill att alla som ska ge sig in i den här branschen, ska veta att man är aldrig är ensam. Aldrig ensam om att må dåligt, vara osäker, ha lust att vara busig eller viljan att göra något riktigt bra. Just ensamhet skrämmer mig, och jag började skriva för att vem som än som läser om det jag gjort, aldrig ska känna sig ensam.

 Tävlingar i all ära, men inget stipendium skulle vara ett bättre diplom på att jag är rustad nog för att ge mig in i reklambranschen. En del av pengarna skulle jag spara, något fint måste jag bjuda på till mamma och pappa, men sen har jag en dröm om Los Angeles. En dag måste jag bara bo där. Så en studieresa kanske är dags. 

Julia Elfgren