Sanningen är att jag var kär i en.

Under hela våren trodde jag att mitt enda syfte på jorden var att finnas för andra. Tanken var inte så dum. För jag älskade, älskar, att hjälpa till. En ständig kompisjour. Ring mig mitt i natten, jag är hemma hos dig snart. Var i ett annat land, jag hämtar dig var du än är. Behöver du få tag i John Guidetti? Min mammas kompis kompis dotter är hans flickvän. Hungrig? Törstig? Ska jag bära, vill du prata? Jag vill alltid hjälpa till, och eftersom det har fallit naturligt har mina servicejobb gått väldigt bra för mig. "Wow, du har ett unikt service mind!". Nej. Jag är bara mig själv, tack. 

Så för några år sedan blev jag kär i en kille, som alltid var glad. Det var på hösten. Och i början var det något jag tyckte om. Vi sågs sällan, så det var ju som om vi blev glada av att se varandra. Tidigt började vi bekräfta för och till varandra vad vi verkligen känner. Kärlek. Lycklig kärlek. Våren kom. Saker omkring oss störde mig, men han såg det inte. Jag var ledsen, han var glad. Han visste inte hur han skulle trösta mig, och jag fick aldrig trösta honom. En kväll var jag så frustrerad över hans lycka att jag skrek "JAG HATAR ATT DU ÄR LYCKLIG HELA TIDEN". Det är det mörkaste jag någonsin sagt till någon. Jag sa förlåt för det efter. Men jag sa det, och vi pratade om vad jag egentligen menade. Att jag inte förstod hur han aldrig hade känt någon av dem känslorna jag upplever dagligen. Det är som om han har läst om dessa negativa känslor i boken, men aldrig upplevt i praktiken. Känslor var bara ord för honom typ. Eller symptom för att må dåligt. Jag vet inte, konstiga beskrivningar.  Och det blir ju en krock, jag kan inte tvinga honom att bli ledsen. Men en britt sa för några år sen ett modernt visdomsord som fick mig att hålla hopp och kärlek vid liv ett tag till:

"Girls become women when they're 18. Boys become men when they're 28."

Jag tror iallafall att den här frustrationen växte inom mig. Glada människor har inte upplevt saker. Därför vet de inte lika mycket. Hårt. Men känns bara sant.

Julia Elfgren