Allt jag ville säga som jag fick sagt dagen efter

Jag bröt ut mina känslor i Humlegården. Runt ett. Allt bara ramlade ur mig. Jag är ledsen att jag inte tänkte efter. Att jag bara sa saker för att jag inte klarade av att varken bara vara i tystnaden eller att inte säga sanningen.


Jag vill inte att det är slut. Jag älskar dig. Det är det viktigaste jag vill säga det med det här samtalet.
I fredags när vi åt kände jag att jag inte är lika glad som du. Men jag orkade inte prata om det. I lördags när vi gick ut visste jag inte att jag skulle berätta vad jag kände. Allt ramlade ur mig. Det kom ut fel, i fel ordning, jag visste inte vad jag kunde rädda, vad jag kunde vara ärlig om, och allt blev bara ett jävla kaos. Det blev inte ett samtal. Jag behöver prata med dig. För det här är inte mitt förhållande, det är vårt förhållande. Ditt och mitt. Sen lever du ditt liv, och jag mitt. Och just nu vet både du och jag att jag inte är mig själv. Mitt allra bästa jag. Jag är svag, känslig, impulsiv. Ber sällan om hjälp, har bett dig att ändra på dig en gång när jag önskade att du gav mig mer bekräftelse. Och då gjorde du det.
ag önskar att du förstod hur jag kände om mig själv, men jag vill inte att du ska uppleva det. Jag önskar att jag fick trösta DIG ibland, men jag vill inte att du ska vara ledsen.
Jag önskar att jag visste vad som vad fel i mig så jag skulle kunna fimpa det, döda det, låta det lämna min kropp. Men jag tar mig inte den tiden. Jag vill vara med dig, min drog. Jag tänker på dig istället, för jag älskar dig. Och när jag då tänker på mig själv en sekund, stund eller bara är någonstans utan dig, så blir jag olycklig. Av mig. Och det är inte det fel. Jag har gråtit över den meningen sen jag lämnade din dörr.
Det är inte ditt fel. 
Jag önskar att jag hade varit mer självständig och självsäker och bett dig göra allt som störde mig. Att du skulle gett mig mer tid när jag behövde det. Be mig om hjälp. Prata med mig om sånt som jag vet om och inte du. Och tvärtom. Jag önskar att du hade skällt ut mig tidigare. Sagt åt mig hur verkligen fel jag har. Men jag behöver dig. Och mig. Just nu har jag dig. Men inte mig.
Jag måste hitta henne, på egen hand. Och det finns en del av det som är ditt fel, men jag var också där och tappade mig
I februari när jag gjorde slut så sprang jag tillbaka till dig - för det var inte dig det var fel på. Det var hur jag kände mig bland dina vänner, och hur jag önskade att vi alla kunde vara tillsammans. Du kunde bjudit in, jag kunde frågat. När jag sa till dig för några veckor sen att jag inte kände mig kär så var det mycket som släppte. Och saker kändes några dagar bättre

Jag vill ge dig tid. Du får säga nej. Men om du älskar mig vill jag bara att du ska förstå mig och peppa mig. Pusha mig. Önska mig iallafall lycka till.

Julia Elfgren